Man kan tänka att när man är hemma sjukskriven för kris/stressreaktion så ska man liksom tycka att det känns okej att ta det lugnt. När man är sjukskriven för att hjärnan faktiskt stängde ner, vägrade lyda, och det liksom inte längre gick att göra ens en enkel sak som att tidredovisa, och varje försök till struktur och tankeverksamhet var ett för stort krav.
Det finns liksom inte jättemycket jag verkligen måste göra i nuläget.
Ändå har jag konstant dåligt samvete för att jag inte gör… saker.
Det är ju tråksakerna som verkligen måste göras. Matlagning, disk, tvätt. Mat, disk, tvätt. Mat, disk, tvätt. Det tar aldrig slut. Och orken räcker aldrig för alltsammans. Eller tiden. Och det är tärande att bara göra tråkiga saker.
Och allt annat är mer krävande. Och hjärnan orkar inte riktigt. Åtminstone väldigt lite av det.
Men dåligt samvete har jag. Konstant. För det har jag lärt mig under så lång tid. Man ska göra saker. Man ska använda tiden. Till nåt. Nåt nyttigt eller nåt konstruktivt eller nåt roligt.
Fast jag kommer inte loss. Känner mig mest sliten mellan saker. Kan inte bestämma mig. Kan inte prioritera.
Ja, och så är det ju dåligt att lata sig. Dåligt att sitta för mycket. Och jag får konstiga krämpor. Och hur mycket som är ångest och hur mycket som är för lite användning av kroppen vet jag inte. Och krämporna ger ångest. Stundtals dödsångest.
Så jag försöker promenera. Promenader är i sig förknippade med sjukdom. Min långa sjukskrivning i samband med nackskada och ångest för tio år sedan. Älsklingens hela cancerperiod. Och så nu. Promenerar gör man när man är sjuk och sjukskriven.
One response to “Promenader och dåligt samvete”