Det värsta (igen)

… och så vaknar jag lördag morgon och får syn på att jag har ett rödaktigt aningens halvmåneformat märke på benet. Tror först att det är mensblod, men det är det inte. Landar senare i att det nog är någon sorts blåmärke… eller något helt annat.

Ångest. Märkliga blåmärken far så lätt iväg i dödsångest – de kan i min ångestvärld vara det första tecknet på att saker inte alls är som de ska.

Det värsta har liksom inte alls hänt. Det värsta ur mitt eget hänseende är att jag själv dör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *