Kompisar och mat

Det sägs att det är väldigt vanligt i Sverige att när barn leker hos kompisar så blir de inte bjudna på mat. Och jo, visst har jag minnen av att det ibland var så när man var hos kompisar när jag var liten.

Här bjuds i alla fall alltid kompisar – eller vem som nu råkar vara här när det är dags att äta, liksom.

Men det betyder ju inte att det är smidigt och smärtfritt.

För det första stämmer aldrig tiderna. Är det kompisar här och leker så är det oftast helg. På helgerna går inte vi upp tidigt: vi passar på att sova tills vi vaknar, och frukosten är ganska glidande, så klockan är för det allra mesta förbi elva innan frukost är avklarat (utom om det finns specifika planer som kräver att man passar tidiga tider, liksom). Men barnens kompisar… tja, det verkar vara en hel massa familjer som äter lunch vid tolv även på helgerna, liksom. Men inte vi. Definitivt inte vi. Herregud, ska man kunna passa på och göra något och man inte vill ställa sig direkt efter frukost och börja laga lunch, så blir det per automatik senare.

Sedan är det ju så att många barn uppenbarligen inte är vana vid att äta så särskilt många olika maträtter. Då tycker jag ändå att jag låter bli att låta mat som jag tycker skulle vara besvärlig eller stark eller så när jag vet att det kommer kompisar. Men det är ändå mycket som petas bort eller ratas. Och jag är snäll och låter dem hållas, för jag vet att det kan vara obekvämt nog ändå i en sådan situation i någon annans familj. Men samtidigt så är det liksom inte alla gånger jag har lust att laga köttfärssås eller pannkakor – och det verkar vara de enda säkra korten, typ.

Så ja, ungar som hälsar på här får mat. Däremot är det för det mesta ganska lite de äter och ganska mycket jag får slänga. Och jag sitter med en konstant känsla av hur oerhört KONSTIGA de gästande barnen tycker vi är.

2 responses to “Kompisar och mat

  1. Om inte alla alla inblandade tillhör Standardfamilj Klass 1, så tror jag alla barn upplever den där konstiga känslan så fort man interagerar med andra familjer på ett djupare plan än bara leka-med-kompisarna. Man är så inkörd på rutiner och detaljer i den egna familjen. Jag minns den känslan bara jag blev bjuden på en macka hos kompisar som barn.

  2. Jag känner inte igen mig i att man inte fick mat om man var hos en kompis när det var middagsdags, och jag tror inte mina barn råkar ut för det heller. För mig är det självklart att alla som är hemma hos oss när vi äter får mat, vilket ibland kan vara en utmaning eftersom sonen har en kompis som är vegan och en kompis som inte äter fläskkött, men det brukar ordna sig…Om vi ska äta lunch sent kan jag säga till kompisen “vi kommer inte äta lunch förrän 14, om du är hungrig innan kan du ta ett äpple”. Brukar funka fint :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *