Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

2 responses to “Nej, jag vill inte flytta

  1. Tanken/frågan har slagit mig också, eftersom jag själv värdesätter bekvämlighet så otroligt högt att det nog är vad jag själv skulle ha gjort (flyttat alltså) men jag har aldrig ställt den eftersom 1) det är så väldigt uppenbart att du inte är jag och jag inte är du, och 2) om det hade varit ett alternativ för din del utgår jag från att du hade kommit på det alldeles själv.

  2. Jag visste/vet att du vill bo kvar där du satt ner dina bopålar innan jag ställde frågan. Jag vet att du trivs i dina vackra omgivningar och allt som ni tillsammans lagt ner er själ i. Att det är där du hör hemma. Anledningen till att jag ställde frågan var att jag ville höra dig säga det högt. Att det blev tydligare även för oss, även om visste att det var så . Det är ju många som frågar oss också, om ni tänker bo kvar eller inte. Det blir väldigt enkelt för oss nu att svara ” ja”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *