Tankar inför kommande EU-val i en komplicerad värld där folk vill ha enkla sanningar

Idag tänker jag på EU-valet. På att det är ett knappt år tills vi ska välja Sveriges representanter till Europaparlamentet. (Valet är den 26 maj 2019.)

Har du koll på våra parlamentariker? Vad de gör, vad de tycker, hur de röstar, vilka som jobbar för vilka frågor i praktiken?

Det är långt ner till Bryssel, inte huvudsakligen i fysiskt avstånd men kanske främst mentalt. Det som görs därnere är svårtillgängligt. Komplicerade saker, komplicerade turer, svårt att hänga med i. Det räcker liksom inte att kunna de faktiska sakämnena, för väldigt mycket handlar också om att förstå de lobbyistiska spelen där olika organisationer försöker driva sin linje, efter vad jag tror ofta på sätt vi knappt skulle betrakta som rumsrena.

Nej, jag kan inte heller mycket om EU-politiken egentligen.

Men jag sitter och tänker på detta, nu efter den svenska valrörelsen. Det är tydligt från vår svenska valrörelse att det som ger utdelning är INTE att vara en politiker som är ordentligt insatt i komplicerade frågor och arbetar enträget med att åstadkomma mesta möjliga på ganska osynliga arenor – även om det ofta är det som behövs för att åstadkomma resultat. Att vara insatt och ha koll verkar snarast ses som en nackdel. Det som går hem är istället att servera enkla ”sanningar” och ”lösningar”, oavsett att de inte är realistiska. Och att ha koll på hur vår statsskick ser ut ses tydligen av många som en nackdel.

Detta tänker jag på när jag idag läser Max Anderssons debattartikel i Sydsvenskan:

”Låt inte lobbyisterna bestämma upphovsrätten.”

I slutänden handlar det inte bara om internets, utan även om demokratins framtid, skriver Max Andersson (MP), EU-parlamentariker.

Och jag tänker på det inte utifrån ämnet för artikeln utan utifrån komplexiteten.

För jag läser texten. Och det är morgon och jag är trött och jag orkar inte riktigt ta in det som står där. Det är för komplicerat. Och att det är komplicerat och jobbigt beror egentligen inte på att jag är trött utan just på att det är komplicerat. Jag orkar inte sätta mig in i det. Fast jag tycker att jag borde.

Det är ju så: vi lever i en komplex värld. Det är i princip omöjligt att vara insatt i allt. Och vilka ämnen som intresserar oss och vilka ämnen vi har lättare att förstå avgör vilka saker vi sätter oss in närmre i. Det är okej. Alla kan inte vara experter på allt.

Men med det kommer behov av att lita på att de som kan sina saker också gör bra saker. Att de säger rimliga och kloka saker.

En del människor hanterar det här genom att bli fientligt inställda mot alla som är mer insatta än de själva. Genom att kalla de som satt sig in i hur saker fungerar och ansträngt sig att kunna göra det bästa utifrån systemet för ”elit” och ”etablissemang”. Man hanterar sina egna brister och sitt eget ointresse genom att nedvärdera de som haft ambitionen att åstadkomma förändring. Och på samma sätt ifrågasätter de personer som sitter på kunskap inom ett område och kommer dragandes med sina egna hemsnickrade teorier och anser att de minsann vet bättre än forskare som jobbat ett helt liv med en fråga.

Nej, det är ingen vits med att jag babblar mer om detta.

Det jag vill komma till är egentligen det här:

Vi lever i en komplicerad tid. Vi kan inte allesammans veta allt. Vi behöver lita på andra – även om vi inte ens begriper allt de säger.

Och det är nu en bra bit mindre än ett år till EU-valet. Därför är det läge att börja fundera över vilka av Sveriges representanter du tycker gör ett bra jobb. Hålla lite koll på vad de egentligen säger och gör, vilka ämnen de väljer att lyfta, vilka sammanhang de märks av i.

Och fundera över hur lättsmälta sanningar de presenterar. Med tanke på hur komplicerade saker är så skulle jag nog generellt hävda att ju enklare sanningar som presenteras desto mindre tillförlitligt är budskapet och lösningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *