Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till ”Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *