Tillit

Litar du på andra människor?

Det är en vanlig fråga i olika undersökningar, och det dras alltid en massa slutsatser av svaren man fått in. Men vad är det egentligen folk svarar på? Eller, vad menas egentligen med frågan?

Jag skulle nog säga att jag överlag litar på att människor omkring mig vill gott. Att de flesta människor vill vara goda, vara snälla, inte vill skada sina medmänniskor, och så vidare. Så överlag litar jag på människors goda intentioner. Jag antar att det betyder att jag antas svara att jag litar på människor?

Ändå skaver det att svara ja på frågan. Dels skaver det för att det liksom är lite fult att inte lita på människor. Dels skaver det för att min brist på tillit inte handla om intentioner utan om genomförande.

Som sagt var, de allra flesta vill väl. Även människor som skadat mig och mina barn djupt på känslomässiga plan har velat synnerligen väl och haft de bästa intentioner. Det hindrar inte att de åstadkommit stor skada. (Ibland beroende på att dessa personer litat för mycket på sin egen förmåga att bedöma vad som är rätt för andra istället för att lita på att vi själva förstår vad som är bra och dåligt för oss.)

Men även när det gäller människor jag tycker om på riktigt, människor som känner mig och vet och förstår vad som är bra eller dåligt för mig, så har jag svårt med tillit. Ofta är det kopplat till att människor är mänskliga. Människor vill väl och lovar att göra saker, men sedan hinner de inte eller orkar inte. Eller glömmer. Eller så visar det sig att det de sagt att de kunde är något de i själva verket inte alls kan. Eller så slänger de bara ur sig det allmängiltiga “säg till om det är något jag kan hjälpa till med” fastän de egentligen inte har tid eller ork eller möjlighet och egentligen bara ville säga “Fan så jävla skitjobbigt du har det!”.

Och… människor ska vara mänskliga och ska få lov att vara mänskliga. Det kan jag inte klaga på, får inte klaga på. Men.. det gör ändå något med min tillit. I alla fall när det blir många gånger, från många människor. För samtidigt som det ständiga budskapet, i teorin, är att man ska be om hjälp och att människor gärna hjälper till, så är budskapet i praktiken att till syvende og sidst så är det upp till mig själv. Om saker verkligen ska göras, om det verkligen är viktigt, så kan jag ändå inte lita på att någon annan ska göra det, utan då behöver jag göra det själv. I de allra flesta fall. Inte i alla fall, absolut inte med alla personer. Men så pass ofta att det ändå påverkar.

Så: jag litar på att de flesta människor, överlag, vill mig väl – även om det finns undantag. Men det är sammantaget rätt få människor jag litar på fullt ut när det kommer till kritan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *