Jag lever inte i ett vakuum

Idag bjuder min arbetsgivare på en föreläsning om att bygga välmående och hälsa över tid, eller nåt sånt. Onlineföreläsning, som det ju är i dessa tider.

Jag tänkte jag skulle titta på den. Det lät om ett bra ämne. Inte minst för att jag nyligen kommit tillbaka (mer eller mindre) efter en lång tid av utbrändhet.

Jag tittade en halvtimme. Sen pausade jag uppspelningen. Jag var tvungen att inse att föreläsningen tyvärr bara fick mig att må sämre. Huvudskälet var något jag redan haft malande bakhuvudet under lång tid:

Alla goda råd av det här slaget förutsätter, mer eller mindre, att personen man riktar sig till lever i någon sorts vakuum. Ja, även när man säger sig ta in andra aspekter – familj och relationer och sånt där – så är det ändå som att man inte på fullt allvar gör det.

Droppen i just det här föreläsningen blev genomgången av hur man bör äta. Hälsosam mat. En genomgång av allt det där vi alla redan vet, eller hur? Inklusive biten om att undvika halvfabrikat. Halvfabrikaten som jag tvärtom försöker acceptera i allt högre grad. För att det för mig, med stort behov av återhämtning pga utbrändhet, faktiskt är den rimliga lösningen för att få ihop tillvaron. Jag behöver själv lära mig acceptans för detta, istället för att påminnas om att det ses som dåligt.

Men nej, det var inte halvfabrikaten som blev droppen. Det var pratet om att försöka ändra på småsaker i sin vardagsmat. Som att riva ner mer grönsaker i sin köttfärssås.

(Som om det inte vore något man redan hört sedan barnen föddes.)

Min matlagning är en evig balansgång. Det är inte bara jag som ska äta, det är också mina båda tonårsbarn. Jag behöver balansera det så att vi alla tre äter maten. Annars blir jag tvungen att laga fler varianter på mat, alternativt att inte alla i familjen äter.

Om jag river ner mer grönsaker i köttfärssåsen så kommer min trettonåring att äta mindre av köttfärssåsen: ta mindre mängd, och lämna det mesta. Eller säga ”Jag ar bara pasta”. Kontentan blir alltså att det blir mindre nyttigt, i alla fall för honom. Och ja, jag har ett föräldraansvar.

Min trettonåring har en npf-diagnos. Och precis som många andra npf-barn har han ett selektivt ätande. Hans selektivitet är ganska ”mild”. Men jag måste ändå förhålla mig till den.

Jag lever inte i ett vakuum.

Jag lever tillsammans med mina barn, som jag har föräldraansvar för. Allt jag gr behöver förhålla sig till mina barn. Inget jag gör händer i ett vakuum.

Det gäller också alla klämkäcka god råd man får i olika sammanhang, om att göra saker man vill, ändra sitt liv till sätt man mår bättre av. För väldigt mycket av det som begränsar mitt liv hänger samman med att jag är förälder och att jag därmed måste ta hänsyn inte bara till mig själv utan också till mina barn. Nästan allt jag gör påverkar dem. Nästan allt de gör påverkar mig. Det är så det är att vara familj. Men när man har barn med npf är kopplingen starkare. Jag kan inte på samma sätt bestämma ”nu gör vi så här”, för påverkan på mitt barn blir större – och det slår tillbaka på mig, i form av att barnet mår sämre och jag måste hantera det.

När man dessutom är ensam förälder blir det ännu påtagligare. Jag kan inte lasta över saker på den andra föräldern om jag vill åka iväg och göra något. Vi är inte två vuxna som kan hjälpas åt i svåra situationer.

Och som sagt var, jag lever i någon sorts ytterligheter. Ensamförälder till barn med behov.

Men alla som är föräldrar med hemmaboende barn känner säkert ändå igen sig: Man lever inte i ett vakuum. Man kan inte bara göra si eller så. Och ändå är det så många klämkäcka råd som studsar runt oss som utgår från just det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *