Tag Archives: barnomsorg

Livspusslet: hämtningar

Våra barn är i barnomsorg. Där får de vara under den tid vi arbetar, samt restiden fram och tillbaka, och absolut inte ett dyft mer.

Dessutom är ju den gängse uppfattingen i samhället att man ska ha barnen så lite tid som möjligt på förskola och fritids. Helst ska man pussla med arbetstider och annat, så att barnen kan vara kortare tid i barnomsorgen och mer tid hemma. Även om det innebär att man träffar sin partner mindre. För tid hemma är mycket värdefullare än tid på förskola och fritids.

Fast det är ju på fritids och dagis de har sina jämnåriga kompisar, som de kan leka med?

Men i alla fall, detta innebär att man ska skriva upp vilka tider barnet behöver vara i barnomsorgen. Och detta baseras förstås personalens arbetstider på.

Det innebär att när man kommer dit och hämtar, så ska man hämta. Inget mer. För stannar jag kvar lite längre så inkräktar jag ju strikt talat ofta på någon annans ledighet.

Men barnen vill ju! När jag kommer och hämtar så vill de visa. Visa att mamma, titta, jag kan klättra här! Eller mamma, så här gör man i det här datorspelet! Eller för den delen bara spela apa för att dra ut på den där stunden när två viktiga världar möts. (Det skulle i alla fall kunna vara förklaringen till en del märkliga beteenden – men jag vet inte.)

Och jag är förstås trött då. Vill hem. För jag vet att när vi kommer hem måste vi vuxna orka med att laga mat och diska och tvätta. Och barnen blir hungriga som genom ett trollslag och vill ha maten bums när de väl kommit på det.

Fast fram tills dess vill de egentligen inte alls hem. Utan gärna vara kvar i den trevliga miljön på dagis eller fritids, men med mig på plats.

Sanne spyr galla och överdriver lite för att rensa systemet

Dagis och småbarn är på tapeten igen.

Ja, jag vet, alla vi föräldrar av idag som lämnar barnen på dagis är usla. Onda. (Nej, förlåt, mammor ska det säkert vara – papporna är väl alltid oskyldiga?) Har man skaffat barn ska man vilja vara med dem dygnet runt, alltid alltid, annars ska man inte ha barn, det vet vi ju.

Förr hade ju föräldrarna tid att tillbringa all sin tid med barnen. Leka, umgås, ha kvalitetstid dygnet runt. Den tidens föräldrar behövde aldrig sköta ett arbete, odla sin mat eller annat som tog tid. De hade alltid tid för barnen. Ingen var fattig, alla hade ett överskott av både tid och pengar, och alla var lyckliga hela tiden.

Och små barn har inga sociala behov och längtar aldrig efter att träffa andra barn. Barnomsorgen är alltid bara förvaring av det allra sämsta slaget. Personer som jobbar inom barnomsorgen är alltid mycket mycket sämre för barnen att umgås med än någon gammal ovan släkting. Släktskap är alltid alltid bättre än kunskap – skitsamma att släktingen utgår från gamla felaktiga idéer om hur man bemöter barn eller inte vet ett dugg om vad som faktiskt är farligt.

Och nämner man att man som förälder faktiskt kan ha behov av att komma iväg och göra annat, och att det i längden faktiskt är bättre för hela familjen att man jobbar på dagarna för att man blir helare som människa då, och att barnen har det bättre med barn som vill leka, ja, då har man diskvalificerat sig totalt som förälder. För om man inte älskar sina barn så mycket att det allra allra bästa man vet och vill göra dygnet runt är att umgås med sina barn, då borde man aldrig aldrig aldrig skaffat barn – då är man ett psykfall och borde spärras in.

För när man har skaffat barn då ska man alltid alltid bara prioritera sitt barn oavsett hur mycket man själv går sönder. Även om barnen tycks må bra av den lösning man valt. För det gör de inte, det finns det nämligen experter som kan tala om, och de vet mycket bättre än jag hur mina barn funkar och mår, trots att de aldrig träffat dem. Experterna vet också att om jag inte vill vara med mitt barn jämt, då handlar det självklart om att jag vill “förverkliga mig själv” och “göra karriär”. Att jag jobbar kan självklart aldrig vara för att jag vill uppnå ett bättre samhälle eller se till att det alls finns någonstans man kan leva när mina barn blir stora. Vill jag jobba så är jag bara självisk, inget annat.

Och dessutom skulle allt bli mycket bättre om alla mammor var hemma med sina barn. För då skulle det finnas barn i området (herregud, ingen bor väl på landet!) precis som förr (herregud, ingen bodde väl på landet förr!) som ungarna kunde gå och leka med. För det är ofantligt mycket bättre att barnen kan drälla iväg och leka med kvarterets ungar ute på gatan än att de leker med samma ungar på dagis, där det finns bra lekplats och bra lekrum och vettig utrustning och kunniga människor som har koll på vad de gör.

Och när mina barn började hos dagmamma när de var ett år, så hade de självklart inte fått någon känslomässig kontakt alls dessförinnan, vare sig med mig eller min man. Att jag nästan hade gått omkull totalt när jag var hemma med första barnet för att jag gav precis allt handlade ju bara om att jag var självisk.

Ja, självklart är jag ironisk, och ja, jag överdriver, i alla fall lite. Men ibland blir jag bara så trött.

Och för att förtydliga: nej, långtifrån allt ovan har koppling till just den länkade artikeln. Det är baserat på ett otal artiklar och webbforumsdiskussioner genom åren.

Läs även Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder.

http://www.sanneskriver.se/2011/06/09/man-ska-umgas-med-sina-barn-dygnet-runt-livet-ut-annars-ar-man-ingen-bra-foralder/

Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Innan man får barn heter det att barn är inget hinder – man kan, och ska, fortsätta leva precis som innan: ta med barnen på de saker man hittar på och i de situationer som uppstår. Barnen kan vara med på allt, och de anpassar sig. Det används bland annat som argument för att övertyga dem som blivit oplanerat gravida och är osäkra på om de ska behålla barnet.

När barnet väl är fött inser man att situationen är en helt annan. (Åtminstone för alla oss som inte fått den typ av barn som är stillsamma ständigt nöjda dockor.) Det tar tid att få med sig alla saker som behövs för att kunna ta med barnet. Det tar tid att få på barnet lämpliga kläder, och byta blöjor som alltid behöver bytas just när man ska komma iväg. Passa tider är bara att glömma. Barnet blir snabbt uttråkat och skriker och gnäller när man ägnar sig åt något. Eller, när det blivit så stort att det kan förflytta sig, sticker åt ett annat håll så fort man vill stanna och titta eller sitta och lyssna eller vad det nu är.

Kortfattat: en hel massa saker blir helt omöjliga att göra. En hel massa andra saker blir helt meningslösa att göra, eftersom man ändå bara får ägna sig åt att ta hand om barnet, hindra barnet, roa barnet – och det är för övrigt ändå alltid enklare att göra hemma.

Dessutom så kommer en hel massa av de saker man skulle vilja göra, och som man skulle ha gjort om man inte hade barnet, att klassas som olämpliga saker att göra när man har med barnen (och även om man lämnar barnen hemma – bara för att man är förälder, helt enkelt). Denna klassning görs i många fall av ungefär samma människor som hävdade att man kan och ska fortsätta leva samma liv som innan när man fått barn.

För när man fått barn, då ska man bara vilja vara med barnet/barnen varje sekund – dygnet runt, året runt.

“Man skaffar väl inte barn för att sedan lämna bort dem?” är ett vanligt argument. Argument för att inte lämna barn hos dagmamma, förskola – eller ens med pappan.

Har man nu väl skaffat barn, då ska man helt enkelt överge allt annat. Inte jobba förrän tidigast när barnet flyttat hemifrån. Aldrig umgås med den andra föräldern på tu man hand.

Möjligen kan mor- eller farföräldrarna vara betrodda. Men detta självklart bara om man inte lämnar barnen på dagis mer än typ tre timmar per dag. Barnen måste ju umgås med sina föräldrar de flesta av dygnets vakna timmar!

Och jo, släktskap är den absolut viktigaste faktorn för vem det duger att barnet umgås med! Det är DÅLIGT för barnet att vara med förskolepersonal eller dagmamman.

Ja, jag tycker det är märkligt. Förskolepersonalen har valt att jobba med barn, och har kompetens. Dagmamman har i alla fall viss formell kompetens, och i vårt fall lång erfarenhet, och har också valt jobbet. Och barnen är där varje dag, och känner dagmamman väl (och vise versa). Medan mor- och farföräldrar träffar barnen mycket mer sällan, och är ovanare vid små barn. På vilket sätt är dagmamman ett sämre umgänge än mormor?

Nej, jag har inte skaffat barn för att umgås med dem varje vaken och sovande minut. Jag vill inte det. Lika litet som jag nu, när jag inte är nyförälskad, skulle vilja umgås varje minut med min man. Ja, jag umgås gärna med både barnen och mannen, tillsammans och var för sig. Men inte jämt. Jag har behov av att vara själv, eller för den delen med andra människor, också. Jag är inte bara mamma. Bara för att jag blivit mamma så har inte personen jag var innan plötsligt raderats från jordens yta.

Och mina barn behöver få en chans att utvecklas till egna individer. Utan att mamma – eller pappa – ständigt är där och övervakar eller har koll på precis varje ögonblick av deras uppväxt.

Jag har för övrigt alltid tyckt synd om de där barnen vars mammor alltid var med, alltid vare hemma med dem, aldrig släppte iväg dem. På något vis fick de… aldrig chansen att utvecklas. Personligen tror jag att det i längden är mer hämmande.