Tag Archives: bebistid

Bara för att man blivit förälder ska man plötsligt bli übersocial

Jag är som person inte extremt social. Eller ja… Jag gillar att ha folk omkring mig ibland. Jag gillar att det finns kontaktytor, möjlighet till kontakt när jag känner behovet och vill. Och ibland kan jag tycka det är skitkul mwed stora fester och massor med folk.

Men jag har ett oerhört stort behov av att vara själv en del av tiden. Rå mig själv, styra själv, göra saker själv, vara för mig själv. Självständig. Ensamvarg.

Det betraktas generellt som lite konstigt, lite märkligt och udda. Men ändå okej. Sån kan man vara, liksom. Folk är olika, det får man vara. Och så vidare.

Men så får man barn. Och DÅ plötsligt är det inte okej längre. Plötsligt är man placerad i facket FÖRÄLDER. Och alla föräldrar är, eller ska vara likadana. Passa in i mallen. Visst, man kan ha lite olika klädsmak och heja på olika fotbollslag, men i övrigt ska man vara lika. Till exempel ska man plötsligt älska att vara social.

Ja, dels då social med andra föräldrar. Fika, gå barnvagnspromenader, gå på föräldraträffar, babysim…

Men det värsta kravet kommer från bebisen (inte minst genom att omgivningen anser sig ha rätt att ställa krav å bebisens vägnar). För efter månader av ansträngning för både kropp och psyke när man inte kunnat vara sig själv (ja, jag snackar graviditet), så står man plötsligt där med ett knyte som kräver ens fulla närvaro i varje ögonblick.

Eller ja, det gjorde i alla fall jag. Min första hade som bebis ett extremt socialt behov. Han krävde min närhet och mitt engagemang precis hela tiden. De flesta bebisar har behov av närhet, men en hel del bebisar sover mer än min gjorde och är nöjda i alla fall korta stunder på egen hand – på en filt eller liggandes i en vagn medan mamma eller pappa kör vagnen.

Våra behov kom alldeles på tvärs. Jag, som redan normalt har ett stort behov av det som kallas egentid (eller ja, det är ju först när man blivit förälder det kallas det. Innan dess är det bara vanlig tid), hade efter graviditeten ett uppdämt behov av att få vara mig själv. Han hade ett stort behov av att vara nära och av att jag skulle roa honom, att det skulle hända något hela tiden. (Det är bara att inse: det är hans personlighet. Han har fortfarande ett väldigt behov av att vara tillsammans med någon, och fortfarande ett väldigt behov av att det ska hända saker hela tiden, annars blir han uttråkad, klättrar på väggarna, börjar göra ljud och så vidare.)

Det är förstås inget konstigt att en bebis har närhetsbehov, och även om min bebis behövde det mer än genomsnittligt, så är det självklart inget snack om att det var jag som måste anpassa mig och ta hänsyn till hans behov mer än mina (men ändå försöka hitta sätt att ta hand även om mig).

Men se DET är inte accepterat. För nu hade jag ju blivit FÖRÄLDER. Och alldeles oavsett mina tidigare behov, så måste jag ju inse att nu, som FÖRÄLDER, så var det min plikt att älska att umgås med min bebis. Från det ögonblick jag blev förälder måste jag, som genom ett trollslag, vilja vara med min bebis dygnet runt, vecka efter vecka och aldrig tröttna på det. Att tycka annorlunda som förälder är att vara konstig på ett felaktigt och otillåtet sätt. Att känna behov av egentid var att vara bortskämd, inte ha fattat vad det innebär att vara förälder, ja rentav att vara olämplig som förälder.

…när det ju som sagt var var en fråga om personlighetsskillnadskrock, som höll på att ta knäcken på mig. Och det har tagit mig ungefär ändå tills nu att komma på det. För det är inte så lätt att tänka klart när en hel värld talar om att an är fel, fel, fel och att man helt enkelt inte alls får känna så.

Att sitta ned – framme?

Jag läste om mina gamla förlossningsberättelser häromkvällen. En kompis som snart ska föda hade läst dem och undrade några saker, och jag mindes inte och var tvungen att själv läsa för att kunna svara.

Och jag är så tacksam att jag inte behöver göra det där igen. Att det är ett passerat kapitel. Jag behöver inte försöka överleva eller genomleva – eller fundera kring hur jag ska hantera det.

Det var aldrig vare sig graviditet, förlossning, bebis- eller småbarnstid jag längtade efter. Och jag har mest upplevt det som tranpsortströckor, något man skulle igenom.

Det var BARN jag ville ha. Individer som jag kan dela och förmedla tillvaron med och till.

Och plötsligt, när jag läste förlossningsberättelserna, insåg jag att nu är vi där. Vi har två BARN. Minstingen är *peppar peppar* nog att betrakta som blöjfri dagtid, somnar själv de flesta kvällar och deklarerar själv att han är STOR – och det är han också, på många sätt. Vi har två barn med egna intressen och egna personligheter och som kan ta eget ansvar till en viss gräns – vi är inte längre nödvändiga i varje steg. Det är så skönt!

Igår satt vi i timmavis hos bekanta och våra barn klarade sig näst intill utan våra insatser under många timmars lek. Vi kunde sitta och prata och äta och umgås nästan som vanliga människor ;-)

__________

En del människor älskar att påpeka i alla möjliga sammanhang att “små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer”. Jag har aldrig hållit med och gör det fortfarande inte. Jag tycker fortfarande att det bara blir bättre och bättre. Visst kommer det jobbigare perioder, och jag kan förstås inte sia om framtiden, men hittills är trenden mycket tydlig.

Och jag är så glad att jag trivs med att barnen blir större. Det måste vara jobbigt för alla de människor som tycker bebistiden är bäst och beklagar sig över att den tiden går för fort. Jag tycker inte alls tiden gått fort.