Någon la upp en länk till en text om giftet socker.
Jag ska erkänna: jag orkade inte läsa den långa långa texten, som desssutom var på engelska. Men poängen var väl i stort att socker är ett gift och i förlängningen roten till en väldig massa ont.
(Tänk så enkelt allt är nuförtiden! Det presenteras hela tiden en massa enkla förklaringar – [DET] är förklaringen till alla sorters problem. Alla problem verkar vara förklarade många gånger om…)
Och jag som trodde sockerhysterin var över. För några år sedan svepte det som en löpeld genom föräldraforumen på nätet: bort med allt socker, överallt – ”mitt barn får verkligen aldrig nånsin äta nåt som innehåller socker”. Men jag trodde alltså att det värsta hade blåst över, att det kunde börja närma sig normaltsuntförnuftnivån igen.
Jag finner behov av att påpeka att allt, ALLT, är giftigt i för stor mängd. Inklusive vatten. Vad som är för stor mängd beror förstås på vilket ämne, men också på en massa andra omständigheter.
Självklart är det inte nyttigt med för mycket socker. Självklart ska socker användas med förnuft. (Förnuft. Lagom. Det finns en nivå mittemellan ytterligheterna. Ibland undrar jag om världen glömt det. Ibland tror jag att internetochinformationssamhället är orsaken till att folk glömt.)
Men jämfört med en massa annat vi proppar i oss och utsätter oss för, utan att blinka, så tycker jag socker är en ganska märklig sak att hänga upp sig på, som gift. Tänk på alla märkliga tillsatser i mat – sötningsmedel, stabiliseringsmedel, konsistensgivare, färgämnen, etc. Tänk på alla mycket märkliga ämnen som finns i smink, hudvårdsprodukter, hygienprodukter. Tänk på alla konstigheter som finns i våra kläder, alla elektroniksaker, alla plastprylar, all heminredning. Tänk på alla kemikalier som används inom industrin och inom lantbruket och som släpps ut i naturen och vattnet, och som i slutändan ofta hamnar även i oss. Och så vidare… Det mesta av detta är ämnen som människan skapat, under de senaste hundra åren. Vi har inte en susning om långtidsverkningarna.
”Socker”, oavsett om vi avser sackaros, eller någon av dess beståndsdelar, eller alla vanliga mono- och disackarider, är ”naturliga” ämnen, som funnits i princip lika länge som det funnits liv.
Inte så att naturligt nödvändigtvis är bra – det finns ingen sådan koppling alls. Men det har funnits gott om tid att hinna märka av eventuella akuta eller långsiktiga effekter. Det enda vi möjligen inte haft tid att undersöka är effekten av stor mängd under lång tid. Men i övrigt är hela mänskligheten en enda långtidsstudie av effekterna på just människa. Dessutom, vi har typ samevolverat med sockret. Bortsett från att sockret inte utvecklats nåt direkt :-) Alltså, hade socker varit fruktansvärt farligt även i små mängder så hade människan redan dött ut. Det har vi inte. Rimligen har genkombinationer som är akut känsliga för socker rensats bort vid det här laget – evolutionen bör snarast ha gynnat individer som har nytta av socker och kan tillgodogöra sig det.
Som sagt var, om socker är giftigt för människor så lär det vara socker i stora mängder. (Vilket ju är rimligt att anta – vi har ju utvecklats till att tillgodogöra oss de ganska små mängder som finns naturligt, och nu finns sockret plötsligt i överflöd.) För de ämnen vi syntetiserat på senare år vet vi däremot väldigt lite om effekterna och vi vet inte alls vilka mängder som behövs för långtidseffekter, och det evolutionära trycket har ännu inte hunnit rensa ut de människor som inte tål ämnena. (Men ja, den evolutionen pågår förstås.)
För övrigt är jag nyfiken på hur man gör de undersökningar som visar att till exempel socker är giftigt, eller för den delen studier som visar att det ämnet eller den kosthållningen bidrar till en ökad risk för cancer eller diabetes. Hur mycket epigenetik ingår i studierna – eller hur stor är bristen på epigenetiska studier som felkälla i sammanhanget? Epigenetik är ett så pass nytt forskningssområde, och jag antar att man i många stora populationsstudier där man studerar kost, vikt och livsstil kanske inte har med tidigare generationers kosthållning. Ökningar av cancer och diabetes verkar ju, enligt epigenetiska studier, kunna bero på kosthållningen i vissa åldrar hos tidigare generationer.