I Filippinerna har förmodligen den värsta tyfonen nånsin (ja, alltså, under den del av jordens historia som vi människor har skäl att bry oss om och minnas något av) dragit fram. Många döda, ännu fler lidande.
Det är en hemsk katastrof.
Men jag är en hemsk och elak och ondskefull människa.
För när folk skänker pengar och skickar hjälpsändningar och pratar om vikten av att hjälpa människorna i nöd där på andra sidan jorden, så tycker jag att de prioriterar fel.
Ja, det behövs massor med pengar och mat och hjälp därborta. Absolut. Självklart.
Men det kommer att komma många fler sådana här katastrofer. De kommer att komma oftare och bli värre. Det är en effekt av klimatförändringarna. Och varje gång kommer det att behövas pengar och mat och sjukvård och återuppbyggnad. För hutlösa pengar.
Men vi har inte råd och inte tid, eller vad det nu är det handlar om, att ställa om samhället så att vi kan förebygga den här sortens katastrofer? Vi kan inte få ihop bindande avtal, eller avtal alls, där världen samarbetar för att hjälpas åt att se till att klimatförändringarna inte blir värre än nödvändigt?
Vi kan bara skicka ”plåster” så länge plåstren räcker – men inte arbeta förebyggande för att förhindra att skadan uppstår?
Jag är ledsen, men plåstren kommer inte att räcka i framtiden. Tids nog kommer vi inte att kunna ha råd med, ta oss råd med, plåster till människor på andra sidan jorden. Tids nog kommer vi förmodligen tvingas prioritera annorlunda.
Så jag är en ond och cynisk människa. För jag tänker att pengarna gör större nytta på andra sätt än genom att skickas till Filippinerna.