Tag Archives: npf

Det svåra i att inte göra någonting fast normen lärt en att man borde

Vi sitter på habiliteringen, jag och min npf-son.

I rummet finns, utöver oss två, ytterligare två personer. Båda jobbar på habiliteringen. För min son är båda dessa personer nya eller nästan nya.

Vi är där för att prata om hans mående, eller försöka hitta nya vägar för att saker ska bli bättre.

När alla satt sig, och några inledande ord om vem som är vem och sånt där är sagda, så plockar min son fram mobilen ur fickan och börjar spela något på den.

Och det kliar i hela mitt inre. För jag vet ju vad världen utanför anser. Det är fullt och oartigt på alla sätt och vis att plocka fram mobilen och spela spel. Vi är ju där för att prata! Man ska titta folk i ögonen och delta i samtalet. Lyssna uppmärksamt. Vara med. Allt annat är förkastligt, ses som oartigt, som lathet, och massvis med andra fula saker. Att en mobiltelefon, en skärm, är inblandad gör det förstås etter värre, på ren princip.

Jag vet. Jag vet att massor med människor tycker att det han gör är enormt ouppfostrat, och att jag “låtit honom bli sådan”, och inte stoppar honom nu, gör mig per automatik till en dålig förälder. Jag vet att det finns massor med människor som tycker att jag borde säga åt honom, vänligt men bestämt, att lägga undan telefonen – och han snällt och artigt bör lyda denna uppmaning. Jag vet detta så väl att jag aktivt får motarbeta reflexen, igen och igen och igen.

För jag vet också att jag måste låta bli.

Det är en framgång att vi är där. Han är införstådd med varför vi behöver detta. Han har gått upp ordentligt på morgonen, vi har nästan kommit iväg i tid (och faktiskt hunnit dit före utsatt tid), han har hanterat det extra trassel som Corona innebär i sammanhanget utan protest. Vi är på plats. Vi är här. Han är på helt okej humör. Det är faktiskt över vad man kan förvänta sig. Det är rentav jättebra.

Skulle jag säga något om telefonen skulle jag störa det lugn som faktiskt råder. Risken är att han skulle bli rejält sur och att situationen skulle låsas helt.

Men så tappar han inte fokus när han sitter där och spelar? Inte nödvändigtvis. Om han är i skick att lyssna och ta in och delta så gör han det även om han har telefonen framför sig. Telefonen ger honom något att fokusera på, något att pilla med, och flyttar fokus lite från sånt som kan oroa honom. Har han ork att lyssna så gör han eventuellt det bättre med telefonen i händerna. Och har han inte ork att lyssna så är det plågsamt för honom att sitta med om han inte kan fokusera på något annat.

Jag är glad att han börjat känna sig trygg med telefonen. Det har varit ganska lång väg dit också: han har inte velat ta med den hemifrån, har varit rädd att använda den, tappa bort den, att den ska gå sönder – samtidigt som jag tycker det är en trygghet att han har den.

Att han plockar fram mobilen nu, som ett sätt att hantera en jobbig situation, är en framgång på många olika sätt. Det är jättebra att han hittar vägar att hantera det som är jobbigt för honom. Hitta strategier.

Ändå kämpar jag med den inlärda reflexen, detta som samhället lärt mig om mobiltelefoner och ouppfostrade barn och dåliga föräldrar.

Men ingen i rummet säger något om telefonen. För de båda andra vuxna i rummet är kompetent personal med kunskap om npf-barn. Den acceptans jag kämpar med att lära mig, acceptans för att göra på sätt som passar i en npf-familj, är förmodligen helt självklar för dem.

Och bara den lilla detaljen, acceptansen för de lösningar som funkar, är ett enormt mervärde.