Tag Archives: orättvisa

Avundsjuka på dem man inte får vara avundsjuk på…

Jag har ju alltså haft drömmar om en dans- eller musikalkarriär. Jag har tagit danslektioner i åratal, varit med i amatöruppsättningar och gått ett par kortare utbildningar.

Det är en tuff värld. Vilket förstås de allra flesta som ger sig in i den världen är mycket väl medvetna om. Alla vet att oddsen att lyckas är små. Även om man ger sig katten på att lyckas, så vet man förutsättningarna.

Syo och andra i liknande positioner brukar säga att man ska välja efter vad man är intresserad av och vill göra. Och att om man verkligen vill och kämpar så kommer man att lyckas. Det är förstås inte sant. Och det vet förstås också alla. Några få kommer att lyckas. Andra kommer möjligen att kunna ha det som ett fritidsintresse. Och en hel massa människor kan vilja bäst de vill, men har inte de fysiska förutsättningarna.

Ungefär som att jag säkert kan bli lite snabbare på löpning om jag ger mig katten på det, men inte fan kommer jag att bli världsmästare. Jag har inte de fysiska förutsättningarna. (Inte de psykiska heller :-)) Inte heller kan (eller kunde) jag bli prima ballerina, trots att jag dansat en hel del balett, för inte heller där har jag tillräckliga fysiska förutsättningar. Rent krasst är det så. (Och inte heller när det kommer till musikal och dans hade jag de olika förutsättningar som krävdes på olika plan – har insikten sagt mig i efterhand. Fast där handlade det inte om fysik.)

Inom vissa områden är det helt enkelt så att bara de som har bäst förutsättningar kan lyckas. De andra får låta bli, eller misslyckas.

Med ett undantag. Har man tillräckligt dåliga förutsättningar spelar man plötsligt i en annan liga.

Och ja, jag tycker det är lite besvärande att läsa om utvecklingsstörda människor som får ägna hela dagarna åt att spela musikal eller dansa, och dessutom kalla det ett jobb. Och nu menar jag inte de som faktiskt är bra på det (det finns ju också), utan de sammanhang där det verkar räcka med att tycka det är kul för att kvalificera sig.

För oss andra handlar det om många år av träning, psykiskt påfrestande auditions och dubbelarbete för att kanske kanske kunna få chansen. Och utsållning – i någon mån utröstning – av hur många som helst.

För dem räcker det att tycka det är kul.

Nej, jag vill inte byta med dem. Men jag har lite svårt för det. Lite orättvist känns det.