Jag ligger och stirrar i taket. Taket i matrummet. Längs en av listerna som delar in pärlspontstaket i fyra fält saknas det färg. Taket är i övrigt vitmålat, men längs med den här listen satt tidigare sladden in till lampan i mitten av taket. Nu går lampsladden flyttad, och där sladden tidigare satt fattas det färg. Därför syns nu tidigare färglager, i någon sorts blågrön nyans. (I ärlighetens namn kan det mycket väl vara bara en grundning, det där undre lagret.)
Takfärgen är inte perfekt i övrigt heller – det fattas flagor både här och där. Precis som på dörrar och dörrfoder. Det gör inte så mycket. Det handlar om normalt slitage. Vi kommer förmodligen inte att göra något åt det i nuläget. Men det där blågröna kommer vi kanske att måla över. Kanske.
Och jag ligger och tänker på det här märkliga fenomenet shabby chic. På önskan att saker ska se gamla och slitna ut. Fast på ett konstlat, onaturligt sätt. För de där avsiktligt shabby chic-slitna sakerna är ju sällan slitna på det sätt saker normalt sett är. Det är ”snyggt” och jämnt slitet. Inte som det där riktiga slitaget. Som extremt mycket runt dörrhandtaget eller på golvet framför spisen eller på den där lådan som man drar ut flest gånger.
Eller för den delen där det tidigare suttit en lampsladd.