Det snöar fortfarande lite lätt, men delar av himlen är blå.
Det har kommit en del snö, och det har fykt och bildat drivor. Nu har det slipat ner såpass på åkrarna att översta lagret av drivsnön börjar bli grågulbrun – jorduppblandad.
Den här gången blir vi inte insnöade :-)
Prognosen för idag visade ytterst små snömängder men ganska blåsigt. För Österlen utfärdades dock en varning om snö och blåst. DMI utfärdade varning om snöstorm för Bornholm. Jag anade att det kunde bli busväder även här.
När jag hämtade tidningen i morse hade det inte kommit någon snö, och jag kunde ana månen bakom molnen. En halvtimme senare började det vräka ner. Yrsnö. Fykande snö. Drivbildning. Ingen sikt. Snömodd.
En titt på SMHI:s prognos visar att de reviderat: det ska inte komma någon nederbörd alls här idag :-)
Har i alla fall fått iväg ungarna.
Det var ett bra beslut att jobba hemifrån just idag.
Vi bor ute på landet. Våra närmsta grannar är grusvägen och åkrarna. Sommartid omges vi av sockerbetor, råg och korn. Ett par hundra meter bort finns närmsta hus, och sedan följer fler hus och gårdar med liknande intervall. En halv kilometer bort finns Stora vägen och busshållplatsen, och inom synhåll – ett par kilometer bort – finns byn, med affär och bensinmack, skola och bibliotek och en del annan service.
Vi har de fria vidderna omkring oss. Om somrarna ser vi gladan flyga över fälten och om våren hör vi lärkan drilla i skyn. Om vintern har vi stjärnhimlen över oss. Vi kan väsnas bäst vi vill i trädgården (och i huset) utan att det stör någon.
Folk frågar: men är det inte jobbigt med blåsten?
Tja, visst blåser det ibland. Men inte alltid. Och jag tycker om vinden.
Folk frågar: men är det inte jobbigt med mörkret och ensamheten och ödsligheten?
Men jag gillar ju mörkret. Och ödsligheten, eller vad det nu ska kallas. Fast det är ju inte ödsligt – det är ju inte alls långt till andra människor! Jag gillar dimman om hösten. Kargheten. Enkelheten. Råheten. Eller vad man nu ska kalla det. Jag tycker om dagarna när världen bäddas in i en stillastående intighet av dimma som aldrig lättar. Och jag tycker om dagarna när stormen ryter, regnet smattrar och jag kan se molnen fara förbi i hög hastighet över himlen.
Folk säger: men ni har ju inga riktiga vintrar i Skåne! Saknar du inte snön?
Jag är ingen vintermänniska. Jag gillar inte att ha månadsvis med snö, att behöva dra på mig (och barnen) massor av kläder så fort man ska ut. Eller all snön som dras in i huset. Och jag är inte mycket för skidåkning, skridskoåkning och iskalla tår.
Men jag är ändå barnsligt förtjust i snö – i känslan av snöfall, att se snön singla ner och bli liggande. Eller yra runt.
Och vi får får beskärda del av snö och vinter. Oavsett om det är en hård vinter eller en mild så brukar vi alltid drabbas av åtminstone något snöoväder.
För när snön kommer här, så kommer den väldigt ofta tillsammans med ganska kraftig vind. Och då faller inte snön rakt ner, utan snarast horisontellt. Och sedan ligger den inte kvar där den landat, utan fyker vidare och bildar snödrev. Därför behövs det inte heller så mycket snö, räknat på SMHI-genomsnittssätt. För på de platta fälten far snön bara vidare. Där kan snön vara helt bortslipad eller lämnad i bara mycket tunna lager. Snön stannar inte förrän det finns något som hindrar den. Och där det finns hinder blir istället stora mängder snö liggandes. Som vid hus, bilar, häckar och liknande. Det vill säga över hela vår tomt. Eller där det är svackor eller kullar eller krökar längs vägen. Så det kan bitvis vara drivor jämnhöga med mig – i vår trädgård, på vår infart och på vissa vägpartier – och samtidigt nästan barmark på åkrarna och på andra delar av tomten.
Och då får tåg och bussar problem. Tågen blir försenade på grund av snö i växlarna, avgångarna glesas ut, och i värsta fall kör tågen fast i snödrivorna. Och bussarna kan inte köra för att vägarna är oframkomliga. Det kvittar ju att plogbilen kört förbi, när snön bara blåser tillbaka. Nej, det är inte busschaffisarna som är fega, i alla fall inte på vår linje. När bussen slutligen är inställd på grund av snöoväder, då är det en mycket tydlig signal om att nu ska man verkligen inte ge sig ut och köra, för nu går det inte. Punkt.
Vintertid håller vi (eller jag, i alla fall) koll på väderprognoserna, oftast flera gånger per dag. Numera har jag ofta en aning flera dagar i förväg om att ett väder nalkas som kan innebära problem, och när det närmar sig så håller vi koll både genom SMHI.se, trafikverket.se, skanetrafiken.se och okulär besiktning av utomhuset. Så att vi kan åka hem i god tid (ifall det tar längre tid än vanligt och så att vi kan få hem barnen innan det blir för illa) eller så att vi tar hem saker att jobba med så att vi kan jobba hemifrån ifall det inte går att åka till jobbet.
För så blir det ibland. Ibland kommer någon av oss faktiskt inte hem för att räls och väg inte är farbara. Och ibland är vi faktiskt insnöade, i praktisk bemärkelse. Visst, vi har hittills alltid lyckats ta oss genom ytterdörren (okej, dörrhålet) (men ibland har det varit svårt). Men ibland är det riktigt farligt att försöka ta sig iväg. Och ibland är det praktiskt sett omöjligt att skotta bort så mycket snö som skulle behövas. Speciellt innan snön har lagt sig stilla och det har slutat blåsa – då är det rentav meningslöst, eftersom snön blåser tillbaka igen på en kvart. (Grusvägen utanför är det minsta problemet. Där kör en granne snöplog, och det partiet hålls efter bra. Men inte heller han kan ju motverka vinden.)
Och det är liksom så det funkar. Ibland har vi snöoväder. Ibland tar vi oss inte ifrån huset på ett par dagar. Ibland är vi ytterst tacksamma bara över att komma hem, lyckas få in bilen på infarten och få in barnen i huset. Ibland ägnar vi halva dagen åt att skotta fram en gång så att vi kan ta oss ut till vägen.
Och några dagar senare regnar snön bort, och sedan har vi inte snö igen förrän en månad senare.
Det är så vintern funkar här.
Och det märkliga är att jag gillar det. Det har sin charm att det är vädret som bestämmer förutsättningarna, och att vi helt enkelt får anpassa oss. Det har en charm att bo i en trakt där alla liksom vet hur det funkar när snöstormarna slår till, där det finns rutiner för det på skolan och det betraktas som något normalt. Och ja, jag längtar efter snön.
Förmodligen kommer jag ändå att beklaga mig över snöskottningen när snön kommer. (Jag har ju ont i ryggen nu också!) Och väglaget, och det allmänna trasslet. Men jag vill ändå ha snön.
Fast i prognoserna nu är det ont om snö. Vilket ju inte behöver betyda något alls, det kan mycket väl dröja till februari. Tyvärr är det väl dock så att vi på lite sikt får vänja oss vid att snö blir en sällsynthet. Och trots att forskarna säger att det kan bli mer extremväder, så är det nog knappast snöstormar det handlar om – snarare rejäla stormar men utan snö.
[Kategorin Sanne slår in öppna dörrar och berättar självklarheter]
Det finns några böcker jag kommer tillbaka till igen och igen.
Susan Coopers fem böcker i serien En ring av järn/The dark is rising är sådana. Ja, det är ungdomsböcker. Men det händer fortfarande att jag läser om dem. Framför allt den första, och allra helst när det närmar sig jul eller snöstormarna tvingar oss att stanna hemma. Cooper är alldeles fantastisk på att väva ihop nutid med diverse gammalt mytologiskt stoff, på ibland oväntade sätt. Det är inte ”vanlig fantasy” – det är här och nu, men ändå inte bara.
Böckerna finns tyvärr nog inte att få fatt i på svenska längre, annat än på bibliotek och antikvariat :-( men man kan köpa dem på engelska.
En annan favoritförfattare är Maria Gripe. Tordyveln flyger i skymningen hör till det allra mest fantastiska som skrivits. Och frågan är om den inte är allra bäst i den ursprungliga sommarlovsföljetongen på radio, som alltså gjordes före boken. Agnes Cecilia – en sällsam historia är märklig och fantastisk på ett liknande sätt.
(Och om någon funderar kring filmatiseringar, så är Agnes Cecilia en okej film som dock inte kommer i närheten – ens till samma galax – som boken. Och filmatiseringen av En ring av järn lär ha så lite med ursprungshistorien att göra att man inte ska se den – vilket jag inte heller gjort.)
Posted in Inget särskilt
Tagged böcker, boktips, Maria Gripe, recension, snöstorm, Susan Cooper
Att den hade stannat innan idag var för att en pellet hade satt sig på tvären. Så jag dammsög ur och tömde rostret och startade om (inna J vaknade sin lunchlur), men det hjälpte inte, så jag antog att rostret hamnat snett eller att det behövde sotas mer eller nåt annat.
Nu testade jag att bara starta om, och det tog lite tid för den att tända, men nu går den *peppar peppar* Så kanske vr problemet bara att det blåste för mycket…? (Surt att ha kört el och haft kallt hela eftermiddagen för det, men men…)
Ja, nu är det snöstorm igen. Redan fjärde gången den här vintern, tror jag…? Och den här gången är det riktigt…
Jag har varit hemma med J idag, för att han var krasslig. (Vaknade inatt och bara skrek och skrek och skrek – men alvedon och nässpray och en timmes väntan lugnade till slut ner det.) Så jag kunde passa på och hämta S lite tidigare, innan det brakade loss ordentligt.
Men mannen blev kvar i Malmö. Tågen gick inte – skulle gå om en stund, och så lite senare, och kanske lite senare… och när man då inte alls vet om det finns någon buss som sedan kan ta honom sista biten (sannolikheten var rätt liten)… och nej, jag ville inte behöva sätta två små barn i bilen för att köra och hämta honom – det vore urbota korkat. Så till slut fick jag säga till honom, att nä, det vettiga är att du inte kommer hem ikväll. Hur ogärna jag än ville säga det. Det tar ju emot, jag VILL ju tt han ska komma hem – speciellt när jag varit hemma med barn hela dagen, och det kommer att vara för jävligt (om ens möjligt) att ta sig ut imorgon, speciellt då med två barn på egen hand, och speciellt när pannan vägrar tända och man får köra el istället för pellets (knepigt att sota och trassla och undersöka vad som är fel med en 1½-åring…) och det blir kallt i huset… Men det är ju ändå så. Det vettiga är att säga att han inte ska åka hem. Bättre än att riskera livet, ju. Självklart.
Det är JÄVLIGT mycket snö på infarten. Lårdjupt. Bilen står långt ut, så man behöver inte skotta så långt för att få ut den (om vägen är plogad) men man ska ta sig TILL bilen också. Vilket knappt går för mig – så hur det ska funka med J i famne och för S att gå själv, det vete…
Nå, vi får se. Jag ska väl sova snart.
Han hade knappt tid att komma in och kramas innan han skulle ut i snön igen. 
Det har nog inte gått någon nöd på honom
Tidningen hade då inte kommit när jag var ute och kollade för en stund sedan – för tredje dagen i rad. För mycket snö, förstås.
Men nu körde GLASSBILEN förbi!!
Undrar hur stort intresset är för glass?
Man får vara glad för det lilla Sambon lyckades till slut ta sig till affären (och hem igen), så nu har vi fått hem toapapper! Det var inte mycket kvar på sista rullen här Ja, och så har han bunkrat en hel massa annat också.
Jaha, och så när man väl får fatt i en rörmokare som har tid så ställer ju snön till det istället. 
Självklart kan han inte komma hit nu, det fattar jag också; det är ju liksom ingens fel. Men lite otajmat av vädret 
Och vädret verkar inte bli mycket bättre. Mera snö och mera blåst. Undrar om sonen kan komma ner imorgon? Känns ju lite vanskligt att vilja att de ska ut på vägarna – men alternativet att vänta känns inte heller så vettigt.
Frustrerande. Irriterande.
Och jag avskyr att inte veta vad som är bäst.