Eller hur ska man kalla det?
Jag läser. Ständigt och jämt. Det är inte frågan om några djuplodande läsupplevelser – alldeles för sällan läser jag djupa reportage i tidningar eller härligt tjocka romaner.
Men jag läser. Nåt.
Sitter jag och äter vill jag helst ha något att bläddra i. En tidning eller en bok eller nåt annat. (Jag försöker låta bli. Verkligen. Jag försöker vara en social förälder som pratar med mitt barn vid frukosten och middagen. Men tidningen DRAAAAR mig till sig… Kommer inte tidningen så hugger jag något annat – vad som helst är bättre än inget.)
Sitter jag en längre stund på toa så vill jag ha något att bläddra i. Finns det inget annat därinne, så tar jag en av sambons speltidningar att bläddra i. Jag är TOALT ointresserad av det som står i dem, men NÅGOT måste jag ha.
Där jag oftast äter lunch, brukar de plocka in dagens Metro. Den läser jag. Hellre än att sitta och prata med någon kollega… Inte för att det står så mycket intressant att läsa, men FÖR ATT, liksom. Har de INTE plockat in Metro, så blir jag förvirrad… ”Ah, vad ska jag NU göra medan jag äter?”
Och om jag inte är så trött så jag vill småslumra på tåget hem, så läser jag lite mer i Metro, City och punktSE. J-a kassa tidningar – men…
Och jag fastnar här. Läser… inte för att allt som skrivs på FL är intressant. Men jag läser. Jag måste ha något att läsa.
Det är väl ett sätt att hantera rastlösheten.
Att bara sitta ner och ta det lugnt, utan att göra något alls, utan att tänka, fundera, på något – nä, det GÅR ju faktiskt inte.
Så, ja… läsberoende. Tror jag är det.