Tag Archives: läsning

Och så får vi vuxna skulden igen (bokläsning, ett varv till)

Jag tittar på det här citatet, från en artikel jag inte läst (för den är låst), och funderar kring hur min läsning förändrats och varför.

Barn gör som vuxna gör: de tittar på skärmar för att de vuxna tittar på skärmar, de väljer bort böcker för att vuxna väljer bort böcker. Varför talar vi inte mer om hur vuxnas läsning förändras?

Jag var ett av de där bokslukande barnen när jag var liten. Jag levde stora delar av min barndom genom böckerna.
Men när jag kom upp i tonåren minskade mitt läsande. Av flera skäl.
Ett skäl var att mitt bokslukande inte funkade att kombinera med större krav från skola och livet i övrigt. För bokläsande av mitt slag är inte frågan om att i städad form läsa ett kapitel om dagen, det är istället att gå totalt upp i läsandet av en bok tills den är slut.
Ungefär som folk tittar på streamade TV-serier idag.
Ett annat skäl var mitt eget skrivande och det faktum att folk tenderar att se allt som påminner det minsta om en historia de redan läst som att man kopierar – och det avskräckte mig från att läsa eftersom jag inte ville få de anklagelserna.

Men sen då? Jag blev klar med studierna. Jag fick ett jobb. Jag hade mer klart definierad “fritid”. Och mitt eget skrivande hade ändå lagts på hyllan.
Varför återgick jag inte till att läsa?

Tja, under en period började jag nog hämta igen mitt eget läsande. Och sedan kom det av sig igen. Orsak? Mest av allt barnen. Ja, ni vet de där barnen som nu anses läsa för lite böcker just för att de inte ser sina föräldrar läsa böcker.

Jag kan ju inte tala för andra generationer än min egen. Men jag vet vad min generation mötts av som föräldrar. Vi, den första föräldragenerationen som, på gått och ont, kunnat diskutera med mängder av andra föräldrar via nätet.
Så fort vi antytt att vi har egna behov, intressen eller åtaganden – att vi behövt lämna barnen på dagis för att kunna jobba, att vi velat ha egentid för att göra sånt vi själva tycker är trevligt som att träffa vänner eller läsa en bok – så har vi fått höra att vi är själviska.
Det har funnit en attityd av att har man skaffat barn så ska man vilja umgås med dem 24/7. Finnas där för barnen varje möjlig sekund. Inte missa ett enda leende, ett enda ord, för då är man en dålig förälder.
I en tillvaro där man ändå hela tiden känner sig som en dålig förälder för att man inte hinner allt man “borde” så är egen läsning av böcker inte det som är lättast att prioritera. Snarast tenderar det att hamna långt ner på listan.
Och istället prioriterar man enkel avkoppling som lätt kan avbrytas så fort barnen vill ha lite uppmärksamhet. Vilket ju funkar med sociala medier.

Och nu… nu får vi istället kritik för att vi inte läser framför våra barn, att vi är dåliga förebilder?!

Och återigen handlar det om att vi ska göra det som är bäst för barnen. Vi ska sitta och läsa, i pappersböcker, för att våra barn ska fatta att det är viktigt. Men inte för vårt eget nöjes skull.
För att sträckläsa så att man glömde annat var ju fult redan när vi var små. Och nu förväntas vi sitta och läsa lagom sofistikerat en stund i fåtöljen, som någon sorts stereotyp 50-talsbild.

För övrigt läste jag oändliga mängder för mina barn när de var små.
Tills de kom upp i sådana nivå att jag inte orkade och hann (givet livsomständigheter i övrigt) att sitta och läsa ett kapitel ur Lord of the Rings varje kväll och Harry Potter-böckerna kom att innehålla för mycket pinsamheter, och det rann ut i sanden.
Inget av barnen läser frivilligt pappersböcker nu.
Men den yngste lyssnar periodvis massor på ljudböcker.

Och jag? Jag skriver igen. Vilket innebär att jag sitter framför en skärm och formulerar långa texter. Bokmanus.
Men eftersom det är en skärm jag sitter vid så är jag en dålig förebild för mina barn.

Min son använder skärmar till det jag använde böcker till

När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.

De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette “leka”.)

Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)

Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.

Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!

Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.

Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.

Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.

Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag. 

Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han “läser” böcker i form av “skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.

Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.

Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.

Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.

Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra “ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger “ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)

 

Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.

Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.

Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.

Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.

Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).

Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.

Men man kan läsa på morgonen också!

Speciellt när det är sportlov och man ändå tänkt lämna barnen lite senare på fritids och dagis. Så vi läste de sista kapitlen imorse.

Ibland är faktiskt bra litteratur och en god läsupplevelse viktigare än att hinna äta ordentlig frukost :-) Och jodå, vi hann frukost också.

Bara ett kapitel i taget

Vi har bara två kapitel kvar i Momo nu, jag och åttaåringen. Ikväll läste jag två kapitel; annars har det varit ett kapitel per kväll som gällt (ja, de kvällar vi läst, dårå – det blir ju inte alla kvällar, av olika skäl), eller ibland ännu mindre när det varit långa kapitel.

Det tar längre tid att läsa högt än att läsa tyst för sig själv.

Det är oliiiidligt spännande nu. Och hade det varit bara mig själv jag läste för så hade boken varit utläst för länge sedan – förstås. Det är flera dagar sedan vi passerade gränsen för när man kan lägga ifrån boken när kapitlet är slut och det är dags att sova, långt förbi gränsen när man läser tills boken är slut, oavsett vad klockan är.

Men så kan man ju inte göra när man är förälder och läser för sitt barn. Är det dags att sova så är det. eller ja, man kan ju tänja på det lite – men inte tills boken är slut oavsett tid på dygnet.

Dessutom räcker min hals inte för att läsa så länge.

Böcker och bibliotek

Vi har varit på biblioteket idag.

Det funkar som så att alla stormar in. Minstingen börjar plocka åt sig böcker han tycker ser kul ut. Sjuåringen plockar åt sig böcker han tycker verkar bra. Jag plockar böcker jag tycker verkar bra, eller intressanta, eller lämpliga, eller kul, åt båda barnen. Detsamma gör maken. Efter en stund går han och letar lite böcker åt sig själv. Så långt hinner sällan jag. Efter en stund (inte jättelång) börjar högarna bli gigantiska, och vi tar en snabb sovring då vi bästa fall lyckas ta bort något av de olämpligaste valen barnen gjort. Sedan skyndar vi oss bort till lånedisken och lånar innan mer tillkommer.

Vi får alltid kommentarer av personalen om hur mycket vi lånar. Tack och lov positiva kommentarer. Tydligen är bara dagis som lånar mer, typ. Idag landade vi på 56 poster (varav några skivor).

Och då var det faktiskt tre böcker till mig. För medan de andra skötte lånandet smet jag in ett litet varv på egen hand. Annars brukar jag inte våga det. För jag kommer inte så långt i tankarna förrän det redan är för många böcker. Och går jag i lugn och ro och letar böcker till mig själv – som jag skulle vilja – så kan jag ju inte hindra barnen från att bygga på sina högar. Och då skulle vi nog landa på hundra böcker.

“Jag heter Sanne, och jag är läsberoende”

Eller hur ska man kalla det?

Jag läser. Ständigt och jämt. Det är inte frågan om några djuplodande läsupplevelser – alldeles för sällan läser jag djupa reportage i tidningar eller härligt tjocka romaner.

Men jag läser. Nåt.

Sitter jag och äter vill jag helst ha något att bläddra i. En tidning eller en bok eller nåt annat. (Jag försöker låta bli. Verkligen. Jag försöker vara en social förälder som pratar med mitt barn vid frukosten och middagen. Men tidningen DRAAAAR mig till sig… Kommer inte tidningen så hugger jag något annat – vad som helst är bättre än inget.)

Sitter jag en längre stund på toa så vill jag ha något att bläddra i. Finns det inget annat därinne, så tar jag en av sambons speltidningar att bläddra i. Jag är TOALT ointresserad av det som står i dem, men NÅGOT måste jag ha.

Där jag oftast äter lunch, brukar de plocka in dagens Metro. Den läser jag. Hellre än att sitta och prata med någon kollega… Inte för att det står så mycket intressant att läsa, men FÖR ATT, liksom. Har de INTE plockat in Metro, så blir jag förvirrad… “Ah, vad ska jag NU göra medan jag äter?”

Och om jag inte är så trött så jag vill småslumra på tåget hem, så läser jag lite mer i Metro, City och punktSE. J-a kassa tidningar – men…

Och jag fastnar här. Läser… inte för att allt som skrivs på FL är intressant. Men jag läser. Jag måste ha något att läsa.

Det är väl ett sätt att hantera rastlösheten.

Att bara sitta ner och ta det lugnt, utan att göra något alls, utan att tänka, fundera, på något – nä, det GÅR ju faktiskt inte.

Så, ja… läsberoende. Tror jag är det.