Jag har känt mig lite småmyko i vänster hand de senaste dagarna. Lite småpirrningar i fingrarna några gånger. Lite allmänt trött och… inte smådomnad, inte kraftlös, men… tja, något, framför allt i fingrarna.
Rimliga förklaringar:
- Simon lyckades trampa mig på underarmen när jag skulle resa mig från liggande på golvet för ett par dagar sedan. (Jag tror det var första gången jag kände av det…?)
- Jag spänner mig en massa – inte minst när det blåser kallt ute på morgnarna
- Jag sitter fel på jobbet. (Ja, jag har en bra stol – men man måste ändå sitta rätt.)
- Det är inte så konstigt att få lite allmänt småmyskoont när man är gravid.
Noja-förklaringar:
- Det är säkert whiplashproblemen som kommer fram nu igen av graviditeten! Då är det säkert kört och blir aldrig bättre!
- Det är säkert karpaltunnelsyndrom och säkert jätteallvarligt!
- Jag har säkert suttit fel så mycket och så länge på jobbet så att jag fått obotliga skador! (Mamma har haft problem med känselbortfall i armen, som kan bero på just det…)
Den där biten med whiplashen började jag för övrigt oroa mig för häromdagen, för första gången på länge. Jag fick syn på en tråd om whiplashskador och förlossning… Det där var ju en sak jag tänkte väldigt mycket på, då, när jag ”nyss” hade skadat mig. Oroade mig för om det skulle funka att skaffa fler barn. Hur det skulle funka med förlossning – borde man göra kejsarsnitt istället? Oroade mig för om graviditeten i sig skulle göra det värre. Oroade mig för om jag skulle klara av att gå och bära på en bebis.
Trots att sjukvården i princip trodde jag skulle bli återställd.
Jag har ytterst lite ont av det numera. Det lilla onda jag har kommer i huvudet – och har nog viss del i spänning. När jag spänner mig och oroar mig, så är det liksom en känslig punkt där det sätter sig och gör ont. Och ännu mindre av samma i nacken – eller om det faktiskt bara är vanlig nackstelhet (som man ju får av kontorsarbete).
Jag hade slutat oroa mig för det här med förlossningen. Tänkt att näe, varför skulle det vara någon fara? (Vilket jag för övrigt har för mig att sjukgymnasten sa redan den hösten )
Men så såg jag den där tråden… Och då börjar det ju mala igen. Borde jag dra igång en massa undersökande – prata med olika läkare, få en massa råd, väga för och mot, oroa mig…?
Egentligen gissar jag på att personen som startade tråden har mycket värre problem än jag. Säkerligen. Förmodligen är det inte alls relevant att jämföra.
Men det är ju så lätt att sätta myror i huvudet på sig själv – eller hur?