Domedagen är här. Imorgon är det UL.
Är jag nervös? Nej. Jo. Nej, nervös är inte ordet.
Vad jag förväntar mig?
På ett sätt är jag beredd på alla möjliga ”utfall”:
- Inget levande foster
- Druvbörd
- Ett allvarligt skadat foster
- Ett friskt foster, precis lagom stort för sin vecka
- Två foster
Jag vågar liksom inte utesluta något, inte anta något. Inte ta ut segern i förskott. Jag vet inte, alltså är vilket som möjligt. Jag vill leksom ha beredskap för att hantera om det blir jobbigt, om allt är dåligt.
På ett annat sätt är jag inte alls beredd. Någonstans inombords har jag väldigt svårt att ta till mig att något skulle vara fel. Just att något verkligen skulle vara fel är liksom väldigt svårt att verkligen ta in. Nånstans räknar jag ändå med ”ett Hollywood-slut”, att det ska visa sig att allt är bra. Att jag oroat mig i onödan.
På något vansinningt vis förbereder jag mig för det värsta, för att därmed inte drabbas av just det. Ja, det är vansinne. Knäppt. Korkat. Men ändå.
Förra gången var min oro annorlunda. Då hade jag redan sett att det fanns levande embryon i min mage. Rutin-UL handlade mer om att kolla att allt fortfarande var bra – inte att få bekräftat att där fanns någon. Det jag oroade mig för var att en av tvillingarna skulle vara allvarligt sjuk/missbildad – hur skulle det då gå med den andra? Att en skulle vara död föresvävade mig inte just då. Det hade jag ju varit beredd på så länge i början, att det ofta är bara en tvilling som överlever, men sedan hade ju allt fortlöpt bra – jag hade slutat tänka på. Åtminstone tänkte jag inte på det då, inför rutin-UL.
Och så var det just det som hade hänt. Bara en tvilling levde.
Jag var inte beredd. Inte alls. Och ändå lite.
Den här gången har det gått så ”smärtfritt”. Inga blödningar. Nästan för bra för att vara sant. Jag har njutit av det – men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kanske just därför kommer att visa sig att allt är dåligt. Att den smidiga graviditeten i sig är ett dåligt tecken.
Jag har längtat efter och väntat på morgondagen. Räknat ner sedan jag fick tiden för sex veckor sedan.
Nu är det hotande nära.
En liten del av mig vill fortsätta att suga på karamellen. Så länge jag inte varit på UL, så är jag potentiellt gravid, potentiellt blivande tvåbarnsmamma. Imorgon förmiddag kan alltsammans förbytas i sorg. Jämfört med det är fortfarande ovissheten trevligare.
Och ändå inte. Tror jag.
Ja, klart jag vill på UL imorgon 
Och ja, på något sätt är jag nog nervös 