Här stod jag för ett år sedan och drömde.
Nu är det ett vackert ultramarinblått rum, på en ovanvåning som det nästan hunnit bli en självklarhet att bo på. Plommonträdet utanför står åter i full blom. Och i magen ligger bebisen som ska bo i rummet.
Livet står inte alltid bara och stampar. Ibland går det framåt, nästan utan att man märker det