Daugava går flitigt härhemma nu. De fartigare spåren på skivan funkar ofta bra (eller hyfsat bra) att söva lillebror till. Jag har dansat många långa stunder med honom i famnen, medan han skriker sina gälla små trötthetsskrik och sedan förhoppningsvis somnar, efter en eller två låtar eller efter hela skivan. (Och nej, det är långtifrn alltid det funkar. Men det är ofta värt ett försök.)
Så mycket nedskriven sorg och smärta. Och jag kan inte låta bli att undra hur det är att vara den som får en sådan skiva skriven till sig, eller om sig, eller hur man nu ska se det. Hur reagerar man? Hur hanterar man det? Hur svarar man – gör man det?