Tag Archives: Lars Winnerbäck

Stympad älvdans

Igår satte jag mig och gjorde en spotifylista av min gamla Lasses-bästa-lista. Ja, alltså den där jag satte ihop för tio år sedan och brände på två CD – för det blev liksom 42 låtar trots att jag försökte begränsa mig.

Men på spotify blev samma lista tyvärr betydligt kortare. För på spotify saknas ju låtarna från de gamla demobanden med Lasse. Med hjälp av lite tänjningar på vilka versioner som borde vara med så fick jag i alla fall ihop 32 låtar på spotify.

Här finns låtlistan Älvdans:

Den där buren jag bygger åt mig själv

I bilen snurrar en skiva med Elin Sigvardsson. Saturday Light Naive. Vi spelade den ganska mycket när den kom, för en bra bit mer än tio år sedan. Den är producerad av Lassepojken. (Okej, Lars Winnerbäck ska man skriva, det finns tydligen folk som tycker det är konstigt att kalla honom Lasse.)

På vissa ställen blir det extra tydligt att det är Lasse som varit inblandad. Till exempel i Paper Cup Words. Jag tror att det är Lasse som körar, Lasses röst som kommer fram bitvis. Och så melodislingorna som svävar ut och flyttar tillbaka till de tidiga Lasseskivorna. Till Dans med svåra steg.

“Och så PH på fiol”, hör jag dig säga. Och jag vet inte om det stämmer, om det är vad du skulle säga. Jag inser att fiolslingan förmodligen kommer från samma person som på Lasses tidiga, att det rimligen måste vara så. Men om det var PH som spelade fiol, eller om PH istället spelade flöjt, det vet jag inte. Jag vet inte ens vem PH är. Men det visste du. Du hade koll. Och förmodligen kände du de där människorna – inte närmre, men i alla fall flyktigt. Dels för att du var en sån som kände så många, och du kom från samma stad. Dels för att du var sådan: du lärde känna dem du ville. Du hade inget filter, ingen spärr, som hindrade dig från att prata med och vara nyfiken på och bara vara alldeles fantastiska du, oavsett vem du pratade med. Även om den du pratade med var kändis, eller bara överjävligt bra på något där du bara var en hängiven medelmåtta. Du var liksom bara dig själv.

Medan jag alltid fegar ur i sådana situationer. Känner att här ska inte jag komma och störa och vara i vägen och ta plats, för jag är ju bara lilla jag och ska inte tro att jag är nåt.

Gammalt inlägg: Det här med kändisar.

Och det där locket ligger på och hindrar i så många situationer. Hindrar mig från att vara mig. Hindrar mig från att göra saker jag vill, saker jag älskar. Jag vill inte förhäva mig, på nåt sätt.

Herregud, jag klarar ju inte ens om att tala om att jag vill göra saker, att jag tycker om att göra saker. För jag vet ju att det alltid finns andra som är bättre på det jag vill göra – sjunga, dansa, skriva. Och om jag ska göra något som andra är bättre på, då måste jag försvara mig. Och det orkar jag inte. Jag vill inte att det jag älskar ska behöva besudlas av att jag ska behöva ta den kampen. Så jag håller för mig själv. Stänger in. Har kvar drömmarna och viljan inombords. Men berättar inte. Nästan inte för någon.

Och det märkliga är att även kärleksfulla människor omkring mig gör att jag snävar in, avgränsar, mig själv. Att enda sättet att verkligen släppa ut och vara mig själv är att leva som eremit ;-) Till och med under alla dessa år med dig, älskling. För det är ju inte du som hindrat mig. VERKLIGEN INTE. Men med andra människor levande nära inpå mig så begränsar jag mig. För jag har lärt mig att det är enda sättet att begränsa smärta, att minska risken för att folk driver med mig för det jag älskar. Och det är det inte värt.

Och det var ljuvligt att leva med någon som lät mig vara mig själv. Och det var en ljuvlig adrenalindusch varje gång jag använde mig av det och konstaterade att det ju funkade, att jag fick vara mig själv, att du (förstås) bara var glad över att jag var den jag var, istället för att avgränsa mig. Men ändå. Ändå slutade det aldrig vara en kamp. Inte på grund av dig, utan på grund av att jag lärt mig att funka så, och aldrig lyckats lära bort det. En ständig kamp, en kamp jag måste fortsätta föra hela tiden, för att gläntan jag hävdar liksom hela tiden växer igen annars.

Och det är så himla märkligt, det här att se hur det påverkar mig att du inte längre finns. Att jag begränsar mig själv mindre av att du inte finns här. Att jag inte behöver ta hänsyn till dig. Även om det ju aldrig fanns ett verkligt skäl att ta hänsyn till dig. Även om du verkligen inte ville något annat än att jag skulle få blomma ut och vara ännu mer mig.

Och jag blir så arg på mig själv att det ska vara så. Försöker förstå hur det kan sitta så djupt och vara så svårt – omöjligt – att få bort. Arg på mig själv att det ska vara en fördel (på det här området) att du är borta. För jag inser att du trots allt var det allra bästa jag kunde få ur det hänseendet. Att du varit en enorm hjälp även på det här området, i att verkligen mata mig med stöd för att vara jag och tillåta mig det och tro på att det är bra.

Ändå. Ändå har jag inte kommit längre än så här. Och jag undrar om jag nånsin kommer längre. Jag tvivlar. För jag sitter här med mina papper och bläddrar och fixar och skriver – och säger ändå bara till några få vad jag faktiskt gör och vill.

Och orsakerna är gömda i små händelser i fjärran barndom, incidenter som ingen egentligen minns och som vuxenvärlden nog bara avfärdade.

Fan.

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen hör bland brända skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa “Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld för jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa “Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek “Romantik!”,
du var nykter nog att säga “Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rött

Nu går mina tankar till en prins och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa “Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
och du sa “Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vinner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står
från min drömda sagovärld.

 

Älvdans i september

img_4286

Det är den 27 september. Över nejden ligger sjok av morgondimma, och solen är ett glödande klot.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt

Men även om temperaturerna börjar dra sig mot något svalare, så är det fortfarande varmt för årstiden. Definitivt inte kallt.

På åkern en bit bort står en sådan där jättestor vattenspridare och bevattnar. Den 27 september. För det är torrt: det var länge sedan det kom något vettigt regn. Och växtsäsongen är inte i närheten av slut.

… går åt helvete med allt…

Djupt men inte hela djupet

Göteborg. Jag pluggade där i fyra år.

Spårvagn. Passerar förbi Chalmers flera gånger under Lisebergsresan med barnen. Det var på Chalmersområdet jag läste kemin den där hösten -95, kämpade och bet ihop fastän jag mådde så dåligt på så många sätt, både av kemin och på andra sätt, och till slut brakade ihop så totalt.

Jag hade ingen att prata med på den tiden. Jag bar allt det tunga själv, tills det inte längre gick.

Det där var en av de där riktigt stora viktiga sakerna när jag träffade älsklingen: att här fanns plötsligt en person jag kunde berätta ALLT, till och med det allra jobbigaste och jäkligaste, för. Och han fanns kvar och lyssnade och såg det inte ens som betungande att behöva lyssna. Han lärde mig att berätta och att lita på.

Nu är han borta.

Och ja, jag berättar mycket genom bloggen och därmed för alla er som läser den. Men nej, allt berättar jag inte. Det är fortfarande en skiljelinje mellan att ha honom, som visste hela min historia, och att skriva här i bloggen. Och den skiljelinjen blir sannolikt kvar.

Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

 

Van att gå min egen väg

Jag är van att gå min egen väg. Van att klara mig själv. I grunden ointresserad av att anpassa mig till vad och hur andra tycker jag ska vara. Kör mitt eget race hellre än att anpassa mig för att passa in och få vara med.

Hade det inte varit så hade jag aldrig ens träffat honom. Jag gick min egen väg, och den vägen ledde mig till Brekille, och tids nog ledde det till att vi träffades. Våra vägar korsades där, helt tack vare min vana att göra som jag ville.

Jag hittade någon som ville dela vägen med mig. Oavsett mina konstigheter och tosigheter och svarta sidor, så valde han att gå vid min sida. Så långt vägen räckte. Och tids nog insåg jag att han skulle verkligen gjorde valet att gå med mig för evigt.

Fast det valet fanns inte.

Nästan sjutton år. Våra stigar och spår hann nästla sig samman ordentligt. Jag hann vänja mig vid att jag inte behövde gå mina vägar själv, utan att det fanns sällskap. Sällskap utan att jag behövde anpassa mig och bli någon annan. Utan bara för att det fanns någon annan som skulle längs samma väg.

Och sedan störtade plötsligt hans spår rakt ner i helvetesgapet.

Och det är så förbannat mycket svårare att lära sig att leva utan det där sällskapet än tvärtom. Och då var det liksom svårt nog det en gång i tiden, det där att inse att jag inte behövde gå ensam.

Mitt huvud försöker fånga Lasse-låt-citat som fladdrar förbi och passar in här. Men de leker tafatt med mig och jag lyckas inte.

Tryggheten har ersatts av skylten “Death was here”

Jag har placerat min trygghet i dig. I ditt leende, ditt skratt, ditt trams, dina resonemang, dina kramar, din röst, dina händer. I din närhet och din existens har jag bottnat min trygghet. I tanken på dig och din existens kan jag hämta kraft och tröst.

Nu finns du inte. Och varje gång mitt huvud och min mage letar trygghet så landar jag vid den stora stora skylten som liksom hänger rakt över hela dig. “HAN FINNS INTE.” Varje försök att bottna, känna tröst, hitta kraft, landar i en påminnelse om alltings jävlighet. Allt som ska ge stöd raserar istället. Alla tröstande tankar möts av DÖDEN. “Death was here”, står det med stora graffitibokstäver.

Alternativet är förstås att inte alls leta tryggheten. Att vackla runt och hela tiden aktivt undvika tankar som ger tröst och stöd. Det är också ett vanskligt företag. Håller man på så någon längre tid blir man en skör porslinsfigur på slak lina.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

(LW)

Och är det någon gång i livet man behöver trygghet och stöd och allt sånt där, så är det väl… nu?

Jag har placerat min trygghet i dig. Det innebär att allt det som ger mig glädje också ger mig djup sorg, att allt det som ger mig styrka och kraft också svag och kraftlös.

Och ja, jag vet att jag har egen styrka och kraft också, egen förmåga, egen kapacitet och så där. Ja. Jag vet vad jag kan. Men det är inte det det här handlar om. Det är inte frågan om huruvida jag är ett våp som inte kan själv eller en självständig självgående kapabel kvinna. Inte alls. Det här är något helt annat.

… och skivor från ett fjärran Amerika

Radion spelar Lasse. En av de där nya Lasselåtarna, som jag egentligen inte tycker är nåt vidare, vare sig vad gäller melodi eller text.

Men ändå. Ändå gör det ont. För det fladdrar förbi textfragment om Linköping och uppväxt och ungdom där. Det som var ditt liv och din värld också. Och Lasselåtar var en del av din och min gemensamma värld, av det där vi byggde tillsammans.

Och nu är du borta.

Vänner

Du har i alla fall samlat ihop alldeles fantastiska vänner till att finnas här och ta hand om mig. För jävligt att det ska behövas bara. De skämmer bort mig och barnen med matkassar och färdiglagad mat, med kakor och vattning i trädgården och en massa annat. Så fysiskt sett ska vi nog lyckas överleva.

Det är knepigt det där med vänner annars. Jag får mängder av vänförfrågningar på facebook, från dina vänner och släktingar. Och det är en knepig balansgång det där. En del av dem släpper jag igenom direkt. Men inte alla. För jag behöver samtidigt ha lite urskiljning. Värna mig själv och min möjlighet att fortsätta vara jag och välja vem som kommer ända inpå. Jag tror det i viss mån är ännu viktigare i nuläget än tidigare. För jag är inte du. Och oavsett hur mycket jag älskar dig och saknar dig så kan jag inte lösa det genom att försöka vara du. Så jag hoppas folk förstår när jag inte bara accepterar vänförfrågningar rakt av.

Och ja, det kan tyckas motsägelsefullt när vem som helst kan läsa min blogg, där jag vänder ut och in på det mesta. Men det är olika saker. Jag använder det olika.

Och redan nu blir det komplicerat på facebook, när folk vill vara snälla och hjälpsamma men inte alla har tillräcklig inblick och bakgrund. Och kanske inte ens läser här, vilket ju känns lite udda. Ärligt talat, om man inbillar sig att man ska kunna komma med råd i nuläget så måste väl steg ett vara att man i alla fall läst vad jag skriver här?

Det är knepigt även på andra “arenor”. Ja, det är trevligt att folk vill hjälpa till. Men om det ska vara till hjälp så måste jag själv kunna få säga ja eller nej. Det måste vara jag som bedömer vem jag vill prata med och när. Men en del människor verkar tro att jag ska bli glad för vem helst som erbjuder sig att vilja vara den jag kan prata med. Och nej, alla människor funkar inte att prata med. Och de som tycker att jag borde vilja prata med dem, fastän de inte är rätt för sammanhanget, eller fastän jag faktiskt inte alls vill prata, de blir bara en belastning. Förstås.

Och här har vi för övrigt ett jätteproblem i sig. Jag behöver ju egentligen ligga på sängen med dig och sucka över FOLK (TM).

Vi snackade skit om alla vi kunde klandra
för att komma på att vi bara hade varandra

(LW)

Men det kan jag inte. Och jag kan inte göra det här i bloggen heller, för folk riskerar att bli ledsna. Och ja, stundtals känns det därför faktiskt riktigt besvärligt att det är så många som läser bloggen :-D Skulle jag verkligen skriva till dig så skulle det vara av mer detaljerad karaktär ibland. Men jag vet ju att du aldrig kommer att läsa. Tyvärr.

Knepig balansgång det där.

Men nog kan jag väl här i alla fall få slänga in en liten suck över att din mormor skrev ett kondoleansbrev där hon skrev att hon ville att jag skulle svara med några rader så att hon visste att det hade kommit fram? Nej, jag skickar inget brevsvar till henne; hon har redan fått fler brev av mig än jag har lust med. Fast i magen går jag och har dåligt samvete för att jag inte svarar. Men jag tycker faktiskt inte att det är rimligt att hon ska diktera vad jag ska lägga min tid på i nuläget.

Sedan är jag samtidigt fascinerad över mängden läsare av bloggen kontra mängden kommentarer. Jag har alltid varit lite rädd att sprida mina blogginlägg, för jag har varit rädd att få en massa jobbiga kommentarer av olika slag. Men nu är det visst hur många som helst som läser regelbundet, och ändå är det ganska lite kommentarer. Fast det kanske är annorlunda nu när jag mest skriver om sorg och död och elände? Folk kanske inte vågar kommentera. Eller folk kanske rent av är snälla mot mig med avsikt. Det skulle nog vara en annan sak om det var inlägg om miljö och samhälle och så där?

Mot alla odds

Jag står och tittar på allt det vi byggt upp. Ja, kanske inte bokstavligt byggt upp vad gäller alla delar, men ändå. Huset. Trädgården. Barnen. Livet. Drömmarna, tankarna, principerna, värderingarna.

Så mycket osannolikt.

Så många gånger jag, du, vi, gått emot inte bara det förväntade men också det rekommenderade. Gjort som vi själva tyckte var rätt och bra och klokt, trots omvärldens åsikter och expertis och annat. Hade jag lyssnat på omgivningen hade jag väl till och med låtit bli dig ;-)

Och nu står jag här med något som nog många betraktar som en idyll på många sätt. Fantastiska välartade barn, trots att vi inte gjort som man skulle enligt förståsigpåare. Ett underbart hus, som de allra flesta som kommer hit tycker är just det, trots att det var mycket att göra och trots att vi inte följt rekommendationer från vare sig bygghandel eller byggnadsvårdare ;-) Och då skrapar jag ändå bara på ytan, på det ytliga och konkreta, för väldigt många saker är betydligt mindre konkreta, betydligt svårare att ta på. Men vi gjorde som vi ville. Och det blev förjävla bra. Och nu ser världen hur bra det blev.

Eller har vi bara utefter vägen lyckas skaka av oss alla de som inte begrep? Jag vet inte. Det är inte det viktiga här. Det viktiga är att det blev fantastiskt bra att göra som man själv ville. Mot alla odds. Och trots alla jobbiga strider det inneburit. Och et känns lite fånigt att man ibland ska behöva stånga sig blodig, behöva utstå både det ena och det andra, för att folk tycker man har fel, när det ju faktiskt blir väldigt bra om man gör som man vill.

Du har din egen väg att gå
skitsamma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg
men vad spelar det för roll

(LW)

Fast omvägarna spelar roll. Om man ska kunna ha tid för misstag, tid att lära sig av sina misstag, tid att gå omvägar, så behöver livet vara längre. Sexton år och tio månader från att vi träffades och tills han dog, det är alldeles för kort tid.

För nu står jag här i det vi byggt upp och måste hitta nya vägar. Och hur tacksam jag än är över alla de rätta valen vi gjorde och alla kloka saker vi gjorde och allting som blev rätt, så känner jag ändå att jag utnyttjat tiden för dåligt. För jag ville så oerhört mycket mer.

Tårar för ett jävla fönster som du aldrig kommer att se om jag fixar eller inte

Går med vattenkanna för att vattna körsbärsbuskarna. Passerar uthusgaveln, funderar över de där små fönstren som borde målas, eller egentligen fixas ännu mer i grunden. Och då brister det, och ut väller alla helvetets tårar.

Hur fan ska jag palla göra alla saker jag vill och behöver när jag inte kan visa upp resultatet för dig? När inte du kan se och glädjas tillsammans med mig? När inte du, som känner nästan varje vrå av min själ och vet vad som betyder något, vet vad som gör mig ledsen och glad, vet mina drömmar och tankar och funderingar och bryderier och därför kan glädjas åt varje sak som åstadkoms och förstå vad varje sak betyder, när inte du kan se eller ens få veta? Hur ska jag nånsin palla genomföra eller ens påbörja något nytt när inte du finns i bortre änden att glädjas med?

Just nu finns inget stopp på tårarna alls.

Och jag tror att en bit i att jag skriver är att jag måste försöka ersätta dig. Om så bara lite lite. För även om ingen kan känna mig som du kände mig, så måste jag ha människor som känner mig i alla fall lite mer än innan. För att lyckas ge lite mening och förståelse. För att jag alls ska orka göra något mer än vattna blommorna och diska disken och skjutsa barnen till skolan.

… jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd
ingen känner mig så väl som du…