Jag ska inte påstå att jag har telefonskräck. I de allra flesta fall är jag ganska bekväm med att ringa samtal även till okända människor – om det inte är ämnet för samtalet i sig som är besvärligt (till exempel när man ska ringa hantverkare eller bilreparatörer eller annat där man riskerar att blotta sin okunskap och man som tjej bör ladda upp ordentligt så att man kan bevisa att man minsann inte är något korkat våp utan tvärtom minst lika bra som en karl…) Att ringa försäkringsbolag, försäkringskassa, kommuner och annat är inga som helst problem.
Men som förälder till ett skolbarn är det en ny sorts samtal man måste vänja sig vid: samtal till andra barns föräldrar.
Barnen vill ju förstås leka ibland. Då måste man som förälder ringa till det andra barnets förälder och bestämma något. Och då plötsligt blottas en massa.
Jag är den jag är, och det behöver liksom ingen annan bry sig om – det är mitt val, mitt sätt att leva. Tills nu. För plötsligt känner jag mig skärrskådad. Jag måste tänka mig för kring vad jag säger – hur tolkar de det? Vad får de för bild av mig, av oss, av vår familj, av vårt barn? Vad ska vi bestämma? Vilka för oss okända och oskrivna regler kan tänkas finnas i trakten? Hur går man tillväga? Vad får små små saker för effekt på längre sikt?
Och även sedan när det gästande barnet är på plats. Hur förväntas vi vara, för att inte vara alltför konstiga? Vad ska vi bjuda på för mat för att inte skrämma bort kompisarna ska vi anpassa oss eller bara köra på? Det ligger ju egentligen inte för mig att bjuda på korv och mos…