Barn som inte går att väcka på morgonen

Då och då hör man människor beklaga sig över att människor som har barn inte kan passa tider. Senast häromdagen hörde jag på radio någon säga ungefär så här:

Jag tycker väldigt illa om när någon kommer sent till ett möte och skyller på att det tog tid att komma till dagis och lämna barn. Barnet är fem år. Har man haft barn i fem år så har man haft tid att lära sig att det tar tid och att man måste gå upp tidigare på morgnarna.

Ja… eller nej. Visst har man haft tid på sig att inse att morgnar med barn ofta är stökiga och stressiga. Men det är inte så enkelt som att bara gå upp tidigare på morgnarna.

Våra barn är nästan omöjliga att väcka före en viss tid på morgonen. Innan de nått en viss punkt i sömncykeln så kan man göra i princip allt som står ens makt utan att de vaknar. Eller, sjuåringen är inte helt omöjlig, men fruktansvärt ovillig, och man måste ofta stå bredvid och motivera i fem-tio minuter innan man ens får honom ur sängen, och annars somnar han bara om.

Treåringen biter inget på. Man kan tända starka lampor ovanför huvudet på honom, sjunga hemska sånger, prata med honom, lyfta upp honom, kittla honom – inget funkar. Han sover. Det är i princip slöseri med tid. Det effektivaste är ibland att strunta i det och gå därifrån. En kvart senare kommer han ofta lommandes nerför trappan. Då är det egentligen rätt tajt om tid att hinna allt som behöver hinnas – men oddsen är inte sämre att lyckas än om vi fortsatt väckningsprocessen.

Att vara förälder är att ständigt nedprioritera sig själv. Hur väl man än planerar så BLIR det stressigt på morgnarna. Finns det tid för det så kommer det att bli konflikter. Finns det inte tid för det så blir det också konflikter. Och har man tider att passa (och det har vi förstås; tågen går när de går – även om det inte alltid är enligt tidtabell så är det ändå det man måste utgå ifrån) så får man prioritera ned sig själv. Barnen som ska iväg till skola och dagis måste ha med sig allt som ska med: mössor, jackor, regnkläder, gympakläder och allt vad det är. Det innebär ibland att vi vuxna knappt hinner äta frukost. Och jag har mången gång svurit för mig själv över att jag inte hunnit få med en varm tröja eller glömt mössa eller regnjacka. Lunchportioner står ofta kvar i kylen. Och det där kuvertet till försäkringskassan som skulle postas hänger ofta kvar vid dörren. Mitt hår blir inte alltid borstat. (Det är fascinerande det här med att läsa om andra människor som diskuterar hur mycket tid de ägnar åt sitt utseende på morgnarna. Utseende, vad är det? Är det där vita kladdet från tandkrämen som ibland sitter runt munnen när jag kommer till jobbet?)

2 responses to “Barn som inte går att väcka på morgonen

  1. Helt obegripligt blogginlägg :-) Tänk om man behövde väcka barnen istället för att de vaknade själva och promt ska gå upp 05.45! Jag längtar efter de trötta tonårsåren så att vi också kan få sova någon gång.

    Och imorgon är det vintertid. Elände. Ställer in mig på att vakna 04.45…

    /Ständigt sömnig småbarnsmamma

    • Å andra sidan kanske era barn somnar före 21-21.30 på kvällarna? :-)

      Men jo, vi har också haft många tidiga mornar. När första barnet var mindre så var det en extrem lyx om han någon gång sov till sju. Så det kan ändras – långt före tonåren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *