Tag Archives: sömn

Trött

Kunde inte somna inatt. Dels för att jag visste att jag skulle upp ganska tidigt idag och visste att jag behövde sova. Dels för att jag låg och tänkte.

Jag är generellt ganska förskonad från det där med att inte kunna somna och att ligga och grubbla på nätterna. Jag hade problem med det när jag var yngre, men det var liksom länge sedan nu, och bebisåren tog kål på det sista av det. Och det är väl i någon mån lyxigt i den nuvarande situationen, att det trots allt är ganska sällan jag ligger vaken om nätterna eller inte somna. Men ja, då och då händer det. Och allt oftare.

Jag gissar på att en anledning är att jag egentligen inte är tillräckligt trött. För jag har sovit ganska mycket i sommar. Inget extremmycket, men förmodligen gtt och väl vad jag behöver. Sömnen är en så skön flykt från verkligheten, och morgonens uppstigande och uppvaknande till verkligheten så otrevlig. Och eftersom jag haft möjlighet så har jag liksom maxat det där ganska mycket. Sovit hyfsat länge på morgnarna. Försökt somna om även när tröttheten inte varit stor nog, för att jag inte velat vara tvungen att återvända till verkligheten.

Barns sömn – ska drevet gå igen, då?

Ny varning: Så drabbas barn av sena kvällar

10.000 barn undersökta Barn som lägger sig senare än nio på kvällen och på oregelbundna tider kan få beteendeproblem som bland annat hyperaktivitet och emotionella problem enligt omfattande brittisk studie.

Många föräldrar oroar sig för när de egentligen ska natta sina barn. Nu pekar en stor brittisk studie på att föräldrar har fog för sin oro.

Att regelbundet komma i säng i tid är mycket viktigt för ett barns utveckling, enligt de forskare som studerat 10.000 engelska barns vanor för läggdags.

Oregelbunden och senare läggdags kan orsaka beteendeproblem som i sin tur kan få negativa konsekvenser för barnets uppväxt och fortsatta liv, enligt forskarna.

/—/

Läggdags innan nio!

Resultatet visade alltså på att barn som gått och lagt sig senare än nio på kvällen och med oregelbundna tider hade mer beteendeproblem än barn med regelbundna sängtider.

(Texten hämtad från svt.se)

Mina barn kommer ibland i säng efter nio. Även på vardagskvällar. Fastän de “bara” är fem och nio år.

Är jag en dålig mamma då?

Och ja, TV:n är ofta med i bilden när de kommer i säng sent. För många av de bra dokumentärer och naturprogram som mina barn älskar är mellan åtta och nio på kvällen. Ibland jagar vi dem i säng innan programmet är slut. Ibland ser vi till att de är “klara för sängen” innan programmet börjar, så att de kan hoppa snabbt i säng prick nio när programmet slutar. Men ibland blir det helt enkelt att de kommer i säng efter nio.

Ja, jag har dåligt samvete för det. Även om det kanske rör sig om en gång i veckan. Och även om jag är stolt och glad över att de gillar den sortens program och gärna vill uppmuntra intresset.

(Nej, det är inte samma sak att sätta sig framför datorn i kontoret och titta på SVTplay på någon annan tid som det är att sitta alla tillsammans i soffan i vardagsrummet och titta på programmen.)

Det där med sömn är en av alla de där saker som man får en massa kritik för när ens barn är små. Det finns en massa fixa idéer om hur man “ska” göra som förälder, och ack nåde den som inte lever upp till det – då är det på något vis fritt fram att kritisera en från alla håll – på föräldraforum, från BVC och så vidare. Barn SKA somna tidigt på kvällarna, och gör de inte det så är du helt enkelt en dålig förälder.

Skrev jag förälder? Mamma, ska det förstås stå. Det är i princip alltid mammorna som får ta emot den sortens kritik.

Vår äldste sov inte mycket när han var bebis. Långt mycket mindre än bebisar “ska”. Trots våra försök på olika sätt. Och hade det varit något som hade hjälpt att få höra i det läget så hade det varit att helt enkelt fått veta, från insatt håll, att barn är olika, och att det är okej att anpassa sig efter barnets rytm, ÄVEN om det innebar att barnet inte sov så mycket som det “skulle”.

Det jag också insett med tiden är att hans naturliga dygnsrytm hela tiden stämt bäst med att somna kring 20.30-21. Självklart med viss variation genom åren, men i huvudsak har det stämt sedan början. Och egentligen sover han inte hemskt mycket mindre nu som nioåring än han gjorde som bebis; skillnaden mellan honom och “normen” har minskat.

Vår andre sov mer som bebis, men ändå mindre än den “standard” som brukar anges. Och även för honom ligger den naturliga sömnrytmen ungefär nåt liknande vad gäller tid att somna på kvällen.

Det där att lära sig lyssna på sina egna barn, hur de funkar, vad de mår bra av, och våga lita på sin magkänsla, trots att omgivningen säger något annat, det är sånt som tar tid att lära sig. Det är egentligen det stora svåra med föräldraskap.

Och så kommer då en sådan här artikel. Med motsägelsefulla budskap. Där ett klockslag tolkas som magiskt och viktigt – trots att det en bit senare står

Problemet är att de oregelbundna sängtiderna kan påverka barnens inbyggda dygnsrytm och leda till sömnbrist som är negativt för hjärnans utveckling.

Och sedan gör man i artikeln kopplingen till mammor med lägre utbildningsnivå. Jag hör inte till den kategorin – jag har fem och ett halvt års utbildning på universitetsnivå och ytterligare utbildning utöver det. Det gör att jag trots allt någonstans slappnar av och tänker att artikeln inte handlar om mig.

Men det är väl knappast schysst? Min utbildningsnivå ska väl inte göra det mer legitimt att våga lyssna på egen erfarenhet och sunt förnuft?

Så vad vill jag då? Tja, säg det. Att man tänker sig för när man skriver den sortens artiklar och funderar över hur de kommer att användas av översittartyper på typ familjeliv.se och BVC? :-)

Mina barn har regelbundna läggtider. Men inte mer regebundna än att man kan frångå dem när det finns goda skäl. Och läggtiderna är satta utifrån mina barns förutsättningar och behov, även om det råkar krocka med ett magiskt klockslag. Och det gör mig inte till en dålig förälder, utan till en bra.

Att inte kunna sova

Jag kan ju börja med att säga att jag hade ofta sömnproblem när jag var liten. Eller yngre över huvud taget. Det var mardömmar, men det var också svårigheter att överhuvudtaget somna. Ibland långa perioder. Jag har sällan de problemen numera; inte minst för att jag numera ofta helt enkelt är väldigt trött och därför slappnar av fort och inte hinner börja vrida på tankarna och mig själv och hamna i en dålig cykel. Men jag vet också numera att jag ska låta bli att ligga och fundera på saker när jag lagt mig.

Vissa saker och situationer ställer dock till det även numera. Jag glömmer det lätt tills jag plötsligt är i dem.

Det finns få saker som gör det så svårt att sova, och så lätt att sova dåligt, som att veta att jag måste upp jättetidigt, och därför måste somna så att jag ska hinna sova tillräckligt. Dessutom späs det på av vetskapen att jag verkligen inte får missa att vakna när väckarklockan ringer.

Fast det finns, eller fanns, en sak som varit lika illa för mig. Eller ibland ännu värre. Och det är att sova borta.

Inte i alla situationer. Men där det finns en osäkerhetsfaktor. Lägerskola. Simläger. Eller, alla möjliga situationer där min sömn relateras till andras sömn. Där jag hör på de andras andhämtning att de hunnit somna och jag alltså inte – det stressar. Där varje gång jag tassar iväg till toaletten (ligger man vaken länge blir man kissnödig, igen och igen) kan noteras av andra som alltså undrar varför jag ränner på toa, och då ligger jag ju och känner efter och känner att det är besvärligt, och då blir jag ännu mer kissnödig. Och somnar ännu mindre. Och ju mer jag ligger där och inte somnar desto mindre somnar jag och desto mer uppstressad blir jag.

Den där allmänna besvärligheten av att somna borta smittar ju för övrigt över på allt sovande i nya situationer, även om jag inte ska sova i en gympasal.

Nu natten till igår kombinerade jag dessa två dåligheter. För att hinna med ett alltför tidigt morgontåg, med avgångstid strax efter fem, sov jag över hos en kollega. Vi skulle gå upp klockan 4. Jag sov på ett nytt och konstigt ställe och visste att jag måste somna.

Det gick förstås bet. Jag somnade strax innan midnatt. Jag vaknade vid halv två. Jag somnade igen efter halv tre. Jag vaknade av klockan vid fyra.

Jag hann tänka många tankar den natten, där jag låg och vred mig.

Jag tänkte på den där gången vi barn (eller bara jag?) skulle sova över hos en äldre bekant till familjen när de vuxna skulle iväg på nåt på kvällen. Mamma undrade om jag ville ha någon macka innan vi skulle dit, men jag antog att vi skulle få något att äta när vi kom dit, eftersom vi skulle dit ganska tidigt, och de vuxna skulle ju äta på sitt håll så det var väl rimligt att vi skulle få äta på vårt håll.

Men jag fick inget att äta. Inget erbjöds, och jag var för snäll och artig för att fråga. Så jag gick och la mig hungrig. På natten var jag så hungrig att jag mådde illa.

Och jag låg och tänkte på första gången jag skulle sova hos den som då ännu inte ens var min pojkvän (men som jag nu är gift med); det faktum att jag kunde somna trots att jag hörde hans andetag var liksom ett tydligt tecken på hur trygg jag kände mig.

Nå, det blev två och en halv timmes sömn natten till igår. Och sedan ett antal timmar på tåg. Inte sjuttton kunde jag sova då heller.

När man har sovit alldeles alldeles för lite så svettas man (eller i alla fall jag) på ett alldeles speciellt sätt. Kraftfullt och starkluktande.

Så härligt då att dessutom sitta ett antal timmar på tåg med värmeelement som krämar på på max…

Stirra tomt framför sig och inte gå och lägga sig

Jag hade saker jag skulle skriva.

Jag är för trött.

Så då sitter jag och stirrar framför mig på datorn, dumsurfar och väntar på att orket ska infinna sig. Det kommer det inte att göra. Jag borde gå och lägga mig. Varför är det så svårt?

Lyxen av att sova – och alla måsten och viljan att hinna med sig själv

Jag är ofta uppe sent på kvällarna. Senare än jag egentligen borde – senare än att jag ska hinna få den sömn jag behöver.

Det finns flera anledningar. Efter att barnen somnat – runt niotiden (eller ja, vid den tiden ska de i alla fall vara i säng *suck*) – så finns det oftast en massa saker som måste göras, behöver göras, borde göras – disk, tvätt, städning, sortering, förberedelser inför morgondagen, planering etc. Och så finns det saker som jag någon gång vill hinna göra, för nöjes skull/min egen skull. Dessutom finns ett behov av att bara vara. Kanske prata några ord med min man :-) eller sitta ner och skriva något i bloggen.

Oftast är jag egentligen för trött. Oftast vill jag egentligen gå och lägga mig samtidigt med barnen. Men samtidigt vill jag ju ha ett liv. Och hinna de där måste-, borde- och vill-sakerna. Så jag stannar uppe och försöker. Fastän jag är ruskigt ineffektiv. Fastän jag lätt bara blir sittande framför datorn, tänker att jag snart ska gå och lägga mig, ska bara försöka orka nåt litet först… och så blir jag sittande och får inget gjort och ingen sömn.

Och så kommer jag till slut i säng. Och slås, gång efter gång efter gång, av vilken sanslös härlig lyx det är: att gå och lägga sig. Lägga sig och få sova. Flera timmar när jag (nästan) inte behöver göra något. Så skönt!

Och till nästa kväll har jag glömt igen.

Barn som inte går att väcka på morgonen

Då och då hör man människor beklaga sig över att människor som har barn inte kan passa tider. Senast häromdagen hörde jag på radio någon säga ungefär så här:

Jag tycker väldigt illa om när någon kommer sent till ett möte och skyller på att det tog tid att komma till dagis och lämna barn. Barnet är fem år. Har man haft barn i fem år så har man haft tid att lära sig att det tar tid och att man måste gå upp tidigare på morgnarna.

Ja… eller nej. Visst har man haft tid på sig att inse att morgnar med barn ofta är stökiga och stressiga. Men det är inte så enkelt som att bara gå upp tidigare på morgnarna.

Våra barn är nästan omöjliga att väcka före en viss tid på morgonen. Innan de nått en viss punkt i sömncykeln så kan man göra i princip allt som står ens makt utan att de vaknar. Eller, sjuåringen är inte helt omöjlig, men fruktansvärt ovillig, och man måste ofta stå bredvid och motivera i fem-tio minuter innan man ens får honom ur sängen, och annars somnar han bara om.

Treåringen biter inget på. Man kan tända starka lampor ovanför huvudet på honom, sjunga hemska sånger, prata med honom, lyfta upp honom, kittla honom – inget funkar. Han sover. Det är i princip slöseri med tid. Det effektivaste är ibland att strunta i det och gå därifrån. En kvart senare kommer han ofta lommandes nerför trappan. Då är det egentligen rätt tajt om tid att hinna allt som behöver hinnas – men oddsen är inte sämre att lyckas än om vi fortsatt väckningsprocessen.

Att vara förälder är att ständigt nedprioritera sig själv. Hur väl man än planerar så BLIR det stressigt på morgnarna. Finns det tid för det så kommer det att bli konflikter. Finns det inte tid för det så blir det också konflikter. Och har man tider att passa (och det har vi förstås; tågen går när de går – även om det inte alltid är enligt tidtabell så är det ändå det man måste utgå ifrån) så får man prioritera ned sig själv. Barnen som ska iväg till skola och dagis måste ha med sig allt som ska med: mössor, jackor, regnkläder, gympakläder och allt vad det är. Det innebär ibland att vi vuxna knappt hinner äta frukost. Och jag har mången gång svurit för mig själv över att jag inte hunnit få med en varm tröja eller glömt mössa eller regnjacka. Lunchportioner står ofta kvar i kylen. Och det där kuvertet till försäkringskassan som skulle postas hänger ofta kvar vid dörren. Mitt hår blir inte alltid borstat. (Det är fascinerande det här med att läsa om andra människor som diskuterar hur mycket tid de ägnar åt sitt utseende på morgnarna. Utseende, vad är det? Är det där vita kladdet från tandkrämen som ibland sitter runt munnen när jag kommer till jobbet?)

Verkligheten

Kommer hem med båda barnen efter jobbet; mannen är på annat håll.

Jag är trött så att jag vill kräkas, känner mig som en urvriden disktrasa. Jag har mens, och det får vissa gånger (som den här) effekten att jag blir helt slut, både mentalt och fysiskt. Ingen fysisk ork, men känner mig dessutom totalt korkad och lätt deprimerad. Som att varken blod eller signalsubstanser finns i tillräcklig mängd i huvudet. Jag står på benen och kan reda ut det nödvändigaste, men detär inte mycket med mig. Jag har lyckats få hem barnen, lyckats handla med dem i affären, lyckats få hem oss, och har en plan för mat.

Treåringen vill att jag ska ta av honom skorna. Jag säger att han ska ta av dem själv. Det är gympaskor med kardborreband. Ofta hjälper vi honom, men jag vet att han ibland tar av dem själv när han kommer till dagis på morgnarna.

Han säger att han inte kan själv. Jag säger att han i alla fall sk försöka själv. Han säger att han inte kan.

Han säger att det inte går. Han gör inga egentlig försök. De hoppar inte av av sig själva. Jag vidhåller att han ska försöka själv. Tänker att här ska inte curlas och skämmas bort.

Han ligger på golvet och skriker.

En lång stund skriker han. Jag försöker laga mat men håller på att gå upp i limningen och skriker till slut att då lagar jag väl ingen mat.

Storebror går och tar av lillebror skorna.

Ungarna sätter sig i soffan och glor på TV och får varsin lliten skål flingor att tugga på så länge (storebror fixar); jag lagar mat.

När maten är igång sätter jag mig också i soffan en stund. Lillplutt är hängig och klängig.

När maten är klar vill han först att jag ska skala en potatis åt honom, men sedan vill han inte att jag ska lägga upp annan mat, och han vill inte ha potatisen heller. Han vill bara vara i min famn. Klagar över ont i magen. Och lite diffust allmänont.

Jag lyckas få honom att i alla fall äta lite citronfil. Sedan sitter han i min famn igen. Han känns lite varm. Jag lyckas knappt få äta. Till slut går han med på att lägga sig i soffan och vila lite. Storebror har ätit klart och sätter sig bredvid honom i soffan.

Jag äter klart. Ställer undan några saker, gör någon annan sak som tar nån minut innan jag går bort till soffan och tänker sätta mig där.

Då har lillplutt somnat. Klockan är halv åtta. Det är en och en halv timme innan han brukar somna.

Han sover fortfarande.

Ibland borde man kanske gå och lägga sig när man är trött

Det är liksom så invant det där: att inte gå och lägga sig fast man är trött.

För om man gick och la sig bara för att man är trött på kvällen, så skulle man ju aldrig hinna allt som måste göras – tvätt, disk, städning, och en massa annat.

Och man skulle inte hinna med att göra något för sin egen skull eller på egen hand. Allt det där får (normalt sett) vänta tills barnen somnat, det är först då det är okej att vara självisk. Och därför måste man “gå omlott” ett par timmar på kvällen: när barnen somnat vill man vara vaken ett tag till bara för sin egen skull. Fast man är så trött att man kunde somnat samtidigt. Och därför är man trött när barnen vaknar på morgonen och tycker det är dags att gå upp.

(Barn har mer sömnbehov? Ha! Bullshit! I alla fall inte om man räknar in mitt uppdämda.)

Men ändå. Gå och lägga sig när man är trött. Vilken tanke!

Det känns tryggt att han själv vet när han vill sova

Vi fick kämpa länge med sömnen. Länge var det amning, eller välling, eler dansa runt med honom i famnen, som gällde när vi skulle söva vår son. Och länge därefter har vi suttit och sjungit längelängelängelänge tills han somnat. Många gåner har “natta sonen” varit en jobbig sak.

Men numera somnar han för det mesta “snällt”. Visst, den som nattar sitter kvar – efter att ha läst godnattsagor och sjungit några sånger – tills dess han somnat, men oftast tar det inte särskilt lång stund.

Och det är liksom inga problem med att det är dags att gå och lägga sig. Ibland vill han själv kolla på klockan när vi säger att det är dags, och då brukar han konstatera att jo, det är det ju.

Ibland, när han är fullt upptagen med att göra något roligt, får han vara uppe en stund längre. Ibland innefattar det dessutom “förhandlingar” eller överenskommelser, som att “okej, då får du vara uppe en stund, men då hinner/orkar vi bara läsa en saga istället för tre”, och det funkar för det mesta bra.

Och ibland så är han tröttare. Och då kan han utan vidare säga ifrån att han vill gå och lägga sig tidigare. Det är liksom inget prestige i det – han har inga skäl att utmana och försöka få vara uppe så länge som möjligt. Jag tror att det lite hänger samman just med att han vet att det finns flexibiltet åt båda hållen…