När mensen inte kommer

Jag tänker för mycket. Har ni märkt det?

Jag är däremot inte van vid att mensen är sen. För mig är det jättekonstigt när mensen är en vecka sen eller mer. (Då menar jag med hur lång tid den passerat en 28-dagarscykel. Redan 28 dagar är ju en ovanligt lång cykel för mig.)

Så är det nu. Förra månaden var den en vecka sen. Nu är den mer än så. Den är redan mer än en vecka sen – och den har inte kommit än. (Eller – hur sen är den egentligen? Har jag räknat fel? För jo, jag slarvar fortfarande med att skriva upp. Jag brukar ju inte behöva det…)

Ja. Självklart grunnar jag på detta. Hela tiden.

Är jag gravid? Jag borde inte vara det. Men som alla förhoppningsvis vet, så är inga preventivmedel hundraprocentiga – utom total avhållsamhet.

Det känns som att mensen är på väg till och från. Som att jag är på väg att få mensvärk. Så har det varit, stundtals, i flera dagar. Så brukar det vara när jag är gravid. Och jag har de senaste dagarna reagerat på att bilen luktar påtagligt av bensin. Jag brukar känns lukter extra tydligt när jag är gravid. Fast det kan ju förstås vara så att den faktiskt luktar också, av någon anledning. Min man känner det också, efter vad jag förstått…

Det finns ju en massa andra förklaringar, saker som kan påverka. Tro mig, jag spekulerar vilt. Jag har börjat träna igen, det kan påverka kroppen ganska påtagligt. Det ryggonda har lett till naprapatbesök (december), massörbesök (okej, det är ju inget ovanligt) och sjukgymnastbesök. Sjukgymnastbesök i kombination med mina egna tankar och iakttagelser kopplat till ryggen har gjort att jag ändrat hållning. Svankar mindre. Har mindre sträckta ben. Det är nog en ganska drastiskt förändring på vissa sätt, och borde kunna påverka balanser i kroppen en hel del.

Eller så är det något mycket allvarligare. Något cancerigt. Tumör på äggstockarna? På hypofysen? Det går att tänka ut en hel massa möjliga och omöjliga teorier om vad som skulle kunna vara fel, och som lätthypokondriker med god fantasi… Jag kan mycket väl vara död imorgon.

Men om jag nu skulle vara gravid… ja, då är det abort som gäller. Det har på sätt och vis varit bestämt sedan december 2004, typ. Med hänsyn till både min fysiska och mentala hälsa. En graviditet är fruktansvärt ansträngande på alla sätt och vis. Jag ska inte igenom det igen. Herregud, jag lever fortfarande med sviterna av det… och det är i någon mån först nu jag börjar återhämta mig, fysiskt. Nej, det är inte en fråga om fåfänga. Det handlar om att kroppen ska hålla. Som ryggen, som krånglar delvis just för att jag ändrat normalläge under graviditeterna. Och den extra vikt jag drar på mig. Och så den enorma trötthet som drabbar mig under graviditet, och hur jag mår psykiskt. För att inte tala om bebistiden, som är en katastrof för mig. Och så förlossningen däremellan, som ett plågsamhetens utropstecken.

Livet börjar liksom äntligen återvända till normalläge. Barnen börjar bli stora. Jag kan vara jag, i alla fall till ganska stor del. Det är viktigt. Det är en förutsättning för att jag ska må bra. Och därmed faktiskt också en förutsättning för att resten av familjen ska må bra. Det är bättre att vi som finns och är och lever mår bra än att en till kommer till världen och alla fem mår dåligt.

Men ja, visst bråkar tankarna med mig. Visst finns det en del av mig som tänker att det kanske kunde vara mysigt. Visst finns det spännande delar med graviditet och bebistid. Men inte tillräckligt för att det ska vara värt att riskera min hälsa. Det måste jag orka stå för.

Jag hoppas mensen kommer. Jag vet att jag noterade ägglossningsmässiga flytningar för ett tag sedan, när jag snarast tyckte mensen borde vara på gång. Det kan ju vara så att kroppens tid bara kommit ur led. Jag ger det några dagar till. Sedan får jag väl gå och köpa gravtest…

One response to “När mensen inte kommer

  1. oj…. håller tummarna för att det INTE är nån liten alien därinne… !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *