Tag Archives: abort

Heberlein hoppar helt över det centrala i sena aborter

Okej, så i Sydsvenskan idag svarar Ann Heberleindebattartikeln från häromdagen angående aborter. Och hon gör det genom att helt glida över det faktum att de sena aborter, som hela hennes text egentligen handlar om, bara ges i undantagsfall.

Så här beskrivs det på Socialstyrelsens webb:

Efter graviditetsvecka 18 får abort endast utföras om Socialstyrelsen har givit tillstånd baserat på att synnerliga skäl föreligger. Socialstyrelsen får inte ge tillstånd till abort om fostret vid tillfället antas vara livsdugligt utanför livmodern.

Individuell prövning baseras på läkar- och kuratorsutredning
Socialstyrelsens rättsliga råd prövar individuellt om synnerliga skäl föreligger. Prövningen grundar sig på en läkar- och kuratorsutredning.

Vad detta innebär i praktiken kan man läsa om på wikipedia:

I Sverige måste Socialstyrelsens tillstånd inhämtas för att aborter efter graviditetsvecka 18 skall få utföras.[1][7] I de fall Socialstyrelsen bedömer att kraven på synnerliga skäl är uppfyllda och beviljar abortansökan så rör det sig om grava missbildningar på fostret (till exempel avsaknad av storhjärna), sjukdom hos kvinnan, som havandeskapsförgiftning med komplikationer som HELLP eller i sällsynta fall svåra sociala förhållanden. I omkring 300 fall per år beviljar Socialstyrelsen abort efter vecka 17+6. År 2016 fick Socialstyrelsen 525 ansökningar om sen abort. Av dessa beviljades 510.[8] Vad gäller de 15 ansökningar som inte beviljades så var motivet för ansökan sociala problem. Socialstyrelsen får aldrig ge tillstånd till sen abort om fostret kan antas vara livsdugligt och ha någon överlevnadschans, vilket enligt gällande praxis bedöms vara efter vecka 22. Innebär graviditeten en allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa får dock tillstånd till abort ges även senare.[7] I endast omkring 10 fall per år beviljar Socialstyrelsen abort efter vecka 21+6. I omkring 9 av dessa 10 fall bedöms fostret som icke livsdugligt på grund av allvarlig fosterskada. I omkring 1 fall av 10 per år beviljas abort efter vecka 21+6 på grund av sjukdom hos kvinnan som innebär risk för hennes liv om graviditeten fortsätter, men man försöker då rädda både kvinnan och barnet så det handlar då snarare om en prematur förlossning än en abort.[9]

De grava missbildningar som kan ligga till grund för sen abort är sådant man upptäcker på ultraljudsundersökningar som oftast genomförs runt v 18-19. Allvarliga missbildningar kan oftast inte upptäckas tidigt i graviditeten, eftersom organen helt enkelt inte har hunnit utvecklas tillräckligt mycket.

Havandeskapsförgiftning uppstår inte heller i början av graviditeten.

Ändå bygger Ann Heberlein hela sin argumentation i debattartikeln – där det hon argumenterar för är att sänka gränsen för sena aborter – utifrån att vuxna människor som inte vill föda barn ska se till att göra abort tidigare. Det här citatet sammanfattar ganska bra Heberleins linje:

Den som upptäcker att hon är oönskat gravid bör agera så fort som möjligt för att avbryta graviditeten. Det kravet bör vara möjligt att ställa på vuxna individer.

Frågan är om Heberlein verkligen inte fattar vad sena aborter är och hur de får användas, eller om hon faktiskt vet men väljer att ignorera för att det inte platsar i hennes agenda…

Heberleins debattartikel: https://www.sydsvenskan.se/…/det-ar-bade-moraliskt-och-juri…

Debattartikeln som Heberlein “svarar” på: https://www.sydsvenskan.se/…/ska-ett-fosters-livsduglighet-…

Sånt jag tänker på när folk är mot abort

Att vara människa är svårt på många sätt. Att vara förälder förstärker en del av dem och lägger till fler.

Livet igenom måste man som människa göra en mängd val. Som mamma måste man dessutom i varje valsituation ta hänsyn till hur barnet påverkas, från det ögonblick man blivit gravid. I varje val måste man lyckas vara rädd om både sig själv och barnet. Och sedan måste man för evigt leva med konsekvenserna av de val man gjort. Det är stundtals väldigt svårt.

En del människor har sjukdomar som gör att de faktiskt är fysiskt beroende av mediciner för att de ska kunna leva ett drägligt eller uthärdligt liv – eller ens överleva. Mediciner som samtidigt kan vara ytterst skadliga för fostret. Som mamma ställs man i så fall alltså inför ett omöjligt val. Och väljer man att prioritera sig själv – att man själv ska klara av det och alltså fortsätta medicineringen – så tvingas man sedan leva resten av sitt liv med konsekvenserna. Dels den mentala biten av att veta att man skadat sitt barn. Dels den praktiska biten med att vara den som har det praktiska ansvaret för barnet, kanske så länge det lever.

Och utanför detta har vi alla de andra människor som påverkas – av en mamma som kanske dukar under för bördan, fysiskt och mentalt, av ett syskon som tar upp all den tid som skulle behövas till de andra barnen, av de kostnader som tynger hela familjen… och så vidare. Så många liv som kan påverkas till det sämre, så många liv som kan förstöras.

Abort är en möjlighet. Om abort erbjuds som möjlighet så kan den gravida kvinnan få möjlighet att väga in, ta hänsyn, värdera – och komma fram till om det går eller inte. Få möjligheten att välja. Få möjligheten att slippa de omöjliga valen.

Men när man förbjuder abort och tvingar kvinnor, oavsett livssituation, att genomgå graviditeter, så tvingar man kvinnor att göra dåliga val, val med hemska konsekvenser för många människor.

Sånt tänker jag på när folk säger sig vara för liv och därmed mot abort.

När mensen inte kommer

Jag tänker för mycket. Har ni märkt det?

Jag är däremot inte van vid att mensen är sen. För mig är det jättekonstigt när mensen är en vecka sen eller mer. (Då menar jag med hur lång tid den passerat en 28-dagarscykel. Redan 28 dagar är ju en ovanligt lång cykel för mig.)

Så är det nu. Förra månaden var den en vecka sen. Nu är den mer än så. Den är redan mer än en vecka sen – och den har inte kommit än. (Eller – hur sen är den egentligen? Har jag räknat fel? För jo, jag slarvar fortfarande med att skriva upp. Jag brukar ju inte behöva det…)

Ja. Självklart grunnar jag på detta. Hela tiden.

Är jag gravid? Jag borde inte vara det. Men som alla förhoppningsvis vet, så är inga preventivmedel hundraprocentiga – utom total avhållsamhet.

Det känns som att mensen är på väg till och från. Som att jag är på väg att få mensvärk. Så har det varit, stundtals, i flera dagar. Så brukar det vara när jag är gravid. Och jag har de senaste dagarna reagerat på att bilen luktar påtagligt av bensin. Jag brukar känns lukter extra tydligt när jag är gravid. Fast det kan ju förstås vara så att den faktiskt luktar också, av någon anledning. Min man känner det också, efter vad jag förstått…

Det finns ju en massa andra förklaringar, saker som kan påverka. Tro mig, jag spekulerar vilt. Jag har börjat träna igen, det kan påverka kroppen ganska påtagligt. Det ryggonda har lett till naprapatbesök (december), massörbesök (okej, det är ju inget ovanligt) och sjukgymnastbesök. Sjukgymnastbesök i kombination med mina egna tankar och iakttagelser kopplat till ryggen har gjort att jag ändrat hållning. Svankar mindre. Har mindre sträckta ben. Det är nog en ganska drastiskt förändring på vissa sätt, och borde kunna påverka balanser i kroppen en hel del.

Eller så är det något mycket allvarligare. Något cancerigt. Tumör på äggstockarna? På hypofysen? Det går att tänka ut en hel massa möjliga och omöjliga teorier om vad som skulle kunna vara fel, och som lätthypokondriker med god fantasi… Jag kan mycket väl vara död imorgon.

Men om jag nu skulle vara gravid… ja, då är det abort som gäller. Det har på sätt och vis varit bestämt sedan december 2004, typ. Med hänsyn till både min fysiska och mentala hälsa. En graviditet är fruktansvärt ansträngande på alla sätt och vis. Jag ska inte igenom det igen. Herregud, jag lever fortfarande med sviterna av det… och det är i någon mån först nu jag börjar återhämta mig, fysiskt. Nej, det är inte en fråga om fåfänga. Det handlar om att kroppen ska hålla. Som ryggen, som krånglar delvis just för att jag ändrat normalläge under graviditeterna. Och den extra vikt jag drar på mig. Och så den enorma trötthet som drabbar mig under graviditet, och hur jag mår psykiskt. För att inte tala om bebistiden, som är en katastrof för mig. Och så förlossningen däremellan, som ett plågsamhetens utropstecken.

Livet börjar liksom äntligen återvända till normalläge. Barnen börjar bli stora. Jag kan vara jag, i alla fall till ganska stor del. Det är viktigt. Det är en förutsättning för att jag ska må bra. Och därmed faktiskt också en förutsättning för att resten av familjen ska må bra. Det är bättre att vi som finns och är och lever mår bra än att en till kommer till världen och alla fem mår dåligt.

Men ja, visst bråkar tankarna med mig. Visst finns det en del av mig som tänker att det kanske kunde vara mysigt. Visst finns det spännande delar med graviditet och bebistid. Men inte tillräckligt för att det ska vara värt att riskera min hälsa. Det måste jag orka stå för.

Jag hoppas mensen kommer. Jag vet att jag noterade ägglossningsmässiga flytningar för ett tag sedan, när jag snarast tyckte mensen borde vara på gång. Det kan ju vara så att kroppens tid bara kommit ur led. Jag ger det några dagar till. Sedan får jag väl gå och köpa gravtest…

Abort, eller skillnaden mellan framtida generationer och en bortvald graviditet

(Egentligen är det väl förmodligen en moralfilosof som borde ge sig på att bemöta den här artikeln, men jag kan inte låta bli… Dock finns det många fler trådar av idioti att följa upp i artikeln, men det orkar jag inte idag.)

Artikelförfattarna menar att om man ska ta hänsyn till kommande generationer när det gäller klimatfrågan, så måste man också göra det när det gäller aborter.

Men författarna sätter likhetstecken som inte finns. När man i klimatsammanhang (eller gällande andra miljöproblem) pratar om kommande generationer, barnbarn och så vidare, så är det allmänt menat – det inkluderar alla efter oss kommande människor, men specificerar ingen särskild persons avkomma, ingen speciell individ, inga specifika gener.

Det är stor skillnad mot en abortsituation. En abort gäller en specifik individ och ett specifikt tillfälle (även om det förstås i princip alltid är tillfället och inte individen som väljs bort). En abort är däremot mycket sällan ett generellt ställningstagande om att inga mänskliga individer ska finnas i framtiden.

En abort (eller ett beslut om abort/inte abort) är dessutom oftast ett ställningstagande för framtiden inte bara för den individ som eventuellt väljs bort, utan också de individer som blir kvar och som på olika sätt påverkas av beslutet – föräldrar, syskon, med flera. Beslutet för eller emot är ett beslut taget utifrån vad som blir bäst sammantaget. Visst, för det barn som i slutändan inte föds hade det kanske i de flesta fall varit bättre att få finnas. Men sammanvägt med den negativa påverkan det skulle ha på föräldrarnas psykiska mående, sannolikheten för familjen att hålla ihop, föräldrarnas möjligheter att ägna sig tillräckligt åt övriga barn – kort sagt, hela familjens möjligheter att må bra – kan ändå en abort vara ett bättre val. På kort sikt, men också på längre sikt, alltså även med hänsyn till kommande generationer. En abort kan säkert i en del fall vara en avgörande faktor för att bryta dåliga mönster med stress, psykiska problem orsakade av brist på hänsyn till den egna hälsan, missbruk, m.m. En abort (precis som andra genomtänkta beslut fattade av dem som är insatta i situationen, det vill säga de närmst berörda) kan vara den avgörande faktorn för att inte föra vidare ett negativt “arv” utan att vända det hela till något positivt.

Nej, jag pratar inte från något ovanifrånbesservisserperspektiv. Jag vet mycket väl att ett barn vid fel tillfälle är något som skulle sätta min tillvaro i gungning och riskera balansen på ett potentiellt mycket dåligt sätt för mig och min familj. Jag vet vilket beslut jag skulle ta, vilket beslut jag skulle måsta ta, och det är inte själviskt och lättvindigt beslut. Det handlar om självinsikt och livserfarenhet. Tack och lov har jag aldrig i praktiken behövt ta ett abortbeslut.

Så nej, det är väldigt sällan svart eller vitt – abortbeslut befinner sig nog för det allra mesta i gråzonen. Därför är det säkert bland de mest genomtänkta beslut som tas, där allt vägts fram och tillbaka oändliga gånger.

För övrigt, sett ur ett “framtida generationer-perspektiv” är det inte konstigare med en abort än med p-piller, kondom eller att inte ha sex med varenda person av motsatt kön vid varenda möjligt tillfälle. Valet står mellan att antingen producera så mycket avkomma som möjligt (=inte välja) eller att göra aktiva val av när det passar och hur många. Alla de barn som inte blir till är förlorade genkombinationer. Varje mens är en missad chans. – Men så är det väl ytterst få som verkligen vill leva? Inte jag, i alla fall.