Vilka vill vi egentligen ska jobba på våra myndigheter – och hur vill vi myndigheterna ska fungera?

Centrala statliga mydigheter finns ofta i centrala Stockholm. (Ja, vår huvudstad, alltså. Den där staden där man ofta har den typen av saker.)

– De statliga myndigheterna behöver ofta inte sitta i de innersta innerstadslägena. Det finns en stor besparingspotential, säger Stefan Attefall (KD) till TT.

Okej. Vi har på sistone lärt oss att anställda på myndigheter helst inte bör serveras mat, åka på kurs, ha aktiviteter där de lär känna varandra och så vidare (läs dock gärna Maria Wetterstrands kommentar) och att alla myndigheter är extremt slösaktiga.

Nu ska vi alltså lära oss att det är dåligt att myndigheterna finns i centrum. För det är tydligen onödigt.

Detta i en tid när man på många håll har problem med att centrum i städerna dör. Hyrorna i centrum är höga – ingen har råd att betala, varken små mysiga affärer eller myndigheter, och knappt ens de stora kedjorna. Istället byggs det ”externa handelsplatser” – ja, köpcentran, alltså. Även kontor och annat flyttar dit. Värdefull åkermark bebyggs, asfalteras, förstörs för all framtid (nej, okej, bara till nästa istid). Biltrafiken ökar, eftersom det ofta behövs bil för att ta sig dit. Restid över huvud taget ökar, eftersom det är längre. Och centrum står kvar som ett museum, där ingen har råd att vara.

Men visst, myndigheterna behöver inte ligga centralt (de finns ju knappast till för medborgarna ändå, eller?). Men så låt oss då flytta på riksdag och regering också. Inte sjutton behöver de finnas så centralt! Vi flyttar regeringen till någon ledig lokal i något av Stockholms förortscentra (eller kanske till Rosengårds centrum i Malmö?), och riksdagen kan nog inhysas i Bjuv eller Perstorp eller någon annan gammal bruksort. Finns säkert andra bra alternativ norut också – tipsa gärna!

Ärligt talat, hur tror ni egentligen att människor som jobbar på myndigheter funkar? Lönerna är ofta egentligen för dåliga för att hålla kvar kompetent folk; ”marknaden”/det privata betalar mycket bättre. Det leder till dålig kontinuitet. De som ändå stannar på myndigheter gör det ofta för att de tycker att jobbet är viktigt och intressant. Men då måste det ju fortsätta vara det också! Om allting bara förväntas vara billigaste möjliga – säck och aska hela tiden – hur kan man då samtidigt förvänta sig välfungerande myndigheter?

Vill vi inte att de som arbetar på våra myndigheter ska vara bra, kompetenta, engagerade, intresserade, kunniga, och så vidare?

Dessutom verkar det sprida sig en tanke på sistone om att man ska dela upp en massa myndigheter, så att allt som handlar om handläggning, tillsyn och prövning ska hamna på en myndighet, och allt strategiskt, kommunikativt och framåtsträvande på en annan (i flera olika sammanhang; hittar dock inga artiklar att länka till just nu). Jag är rädd att det bara förvärrar. För vilka vill jobba med att bara handlägga och aldrig aldrig få lyfta blicken? Eller: vill vi att de människor som är nöjda med ett jobb där de bara ska se till paragrafer hela tiden ska vara de som gör bedömningar hos till exempel Försäkringskassan? Kommer rätt människor att vilja ha jobben – kommer de som haft jobben att vara lämpliga att fortsätta med dem? Jag tror att en variation i arbetsuppgifter är bättre, både för den anställde och för resultatet. Har man det i alla fall inom samma  myndighet finns bättre möjlighet att byta arbetsuppgifter under en period, och bättre möjligheter till utbyte internt än om alla gör samma saker.

Kan vi inte försöka ha fokus på att skapa bra förutsättningar i myndigheterna, vad gäller kultur (på alla möjliga sätt), istället för att bara försöka få allt så billigt som möjligt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *