Tag Archives: myndigheter

Mer pengar – fler handläggare – kortare handläggningstid

I dagens Sydsvenskan är det en debattartikel om bostadsbyggande – eller bristen därpå. Texten är skriven av en folkpartist i Malmö. Han radar upp en mängd faktorer som han anser bidrar till bostadsbristen och saker som behöver förändras. Bland annat det här:

Att bygga en bostad tar tid. Det involverar många aktörer inom både de offentliga och privata sfärerna. Plan- och byggnadsbesked ska ges och överklaganden kan hindra byggnationen i flera år, vilket bland annat Helsingborgs stad lyfter som ett allvarligt problem. Vi måste förenkla denna process för att kunna bygga snabbare. Att ta bort administrativa hinder är ett sätt att öka nybyggnationstakten.

Jag är inte expert på just handläggning av planärenden och liknande. Men det här är ju inget unikt just i plan- och byggsammanhang. I alla sammanhang där myndigheter har till uppgift att handlägga något som ärende innan något kan ske, så efterfrågas förenklingar och liknande för att det ska kunna ske snabbare.

Man får känslan av att den där utvärderingsprocessen är bortkastad tid. Något man helst vill kuna hoppa över helt.

Men det tar tid att värdera för och emot, väga in alla möjliga aspekter om miljö, sociala faktorer, ekonomi, påverkan på det ena och det andra och det tredje. Och det är viktigt. Det borde varje tänkande människa begripa.

Vissa delar av det går inte att korta ner tidsmässigt, helt enkelt för att det handlar om att det ska finnas en rimlig möjlighet att komma in med överklagande.

Men att processerna hos myndigheter tar tid handlar faktiskt ofta om personalbrist. Det finns regler av olika slag från riksdag, regering och nationella myndigheter som ska vägas samman i besluten, men däremot är man från nationellt håll uppenbarligen inte intresserade av att det ska finnas pengar till att avlöna tillräckligt många handläggare för detta arbete. Uppenbarligen är handläggandet inte tillräckligt prioriterat.

Om det tillsattes mer pengar till handläggning av ärenden skulle fler handläggare kunna anställas, och handläggningstiderna skulle kunna bli kortare.

Och det skulle väl passa bra ihop med att det alltid efterfrågas fler jobb? Men nä just det, det är ju populärare att ge pengar till insatser som på sikt kanske ska kunna skapa nya behov och därmed ny jobb än att faktiskt betala folk för att göra jobb som behöver göras.

800 år

Åttahundra år är en lång tid. Världen var inte densamma runt år 1200. (Fel – världen är inte densamma nu som den var år 1200. Förstås.) Det England vi ser i Robin Hood är inte samma England som idag – eller för den delen som Sverige idag.

Det vi ser i Robin of Sherwood är förmodligen en inte helt orimlig bild av tiden runt år 1200, i mycket grova drag. Typ det fanns många fler vargar då, och vargar var ett reellt hot. Tjuvskyttar jagade villebråd i skogen för att överleva. Högt uppsatta personer hade extremt mycket makt och vanligt folk nästan inga rättigheter.

Jag säger inte att allting är bra idag. Men situationen idag skiljer sig oerhört mycket från situationen då.

Och samtidigt finns det folk idag som verkar tro att saker nuförtiden är likadana. Samma mängder vargar, samma behov av att alla ska kunna jaga bäst de vill och att vem som än försöker hindra dem är ond; samma maktfullkomlighet som myndigheter och beslutsfattare. Men som sagt var, det har hänt rätt mycket på 800 år. Tack och lov.

Dessutom är vi många fler människor idag. Det i sig gör att vi måste leva lite annorlunda mot då.

 

Är tweets som fångas upp av myndighets webbplats twitterfönster offentlig handling?

Försäkringskassans generaldirektör twittrade

Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!

Och delar av omvärlden protesterade och tyckte inte det var lämpligt av en GD.

Jag tycker det var lämpligt, och viktigt, för vi kan inte ha GD:ar som inte tycker saker.

Det är dock inte detta som får mig att skriva nu.

I Sveriges radios reportage har man pratat med en statsvetare (lyssna på reportaget) som tycker det är olämpligt att Eliasson twittrar rakt ut på Försäkringskassans hemsida, och menar att det då blir en offentlig handling.

Jag undrar om statsvetaren ifråga vet hur sånt där funkar. Det som finns på försäkringskassans webbplats, i högerkanten på pressidan, är förmodligen den typ av färdiga twitterfönster man lätt kan hämta hem kod för och stoppa in på en webbplats. I koden lägger man in vilka sökord eller twittrare som ska plockas in i flödet. Om den som lagt upp twitterfönstret valt att twittraren Sanne_skriver ska synas i flödet, så kommer allt twittraren skriver att synas där. Blir då allt jag twittrar offentlig handling för att myndigheten Försäkringskassan valt att plocka in det i sitt flöde? Det är i så fall en mycket märklig och tveksam effekt. Kan någon jurist svara kring vad som gäller?

I alla fall är det ju knappast GD Eliasson som själv lagt ut tweeten på Förskringskassans webb. Det borde även statsvetaren begripa. Och är han så dåligt insatt när det kommer till twitter och webb att han inte vet det så kanske man borde intervjua någon annan?

Detta märkliga förakt mot människor som arbetar med att förbättra världen och vill göra skillnad

Läser det här inlägget och bli så irriterad:

Länsstyrelsen eller myndigheterna kommer aldrig hjälpa mig, deras enda intresse är sina egna agendor och att säkerställa sina egna löner, inkomster och karriärer. Detta gäller alla inom staten. Egenintresset kommer alltid först, oavsett vad som sägs utåt.

FEL FEL FEL.

Man väljer inte att jobba inom länsstyrelsen eller andra myndigheter för att tjäna pengar eller göra karriär. Det finns inget löneutrymme. Det finns inga resurser. Det finns ständigt för mycket att göra och för lite tid och för lite resurser. Man skulle aldrig lyckas hålla igång verksamheten på den nivå man gör om det inte vore för att väldigt väldigt många av dem som arbetar där drivs av en inre övertygelse och en stark vilja att göra världen bättre.

För sin egen hälsas skull borde många statliga tjänstemän jobba mindre, ta saker mindre allvarligt, men det är svårt när man känner det som ett kall att bevara hotade arter, minska människors negativa påverkan på havet eller hindra farliga kemikalier att hamna i vårt dricksvatten – för att ta några exempel. För man inser att om inte man själv gör lite mer så kommer ingen annan att göra det i ens ställe. Och ofta känner man frustration över hur lite det går att åstadkomma, för man har kunskapen men inte de juridiska eller ekonomiska medel som behövs för att åstadkomma den förändring man ser skulle behövas, men man försöker göra det bästa av situationen – i alla fall så länge man orkar och inte hunnit bli för bitter över hur lite som går att åstadkomma.

De människor som jobbar på våra myndigheter är ofta de människor som redan i sin ungdom brann för att förändra världen, som hade detta som mål och mening (istället för att bara hoppas på vilket jobb som helst för sin försörjning eller ett jobb med mesta möjliga lön), och som valde att ägna sitt liv åt att göra skillnad. Så man studerade ett antal år på universitetet, för att öka sin kunskap och för att skaffa den kompetens – formellt och praktiskt – för att kunna få jobba med detta. Och vill man förändra världen utifrån det system vi har, i det samhälle vi har, så är myndighetsvägen för många den logiska och möjliga vägen.

Självklart finns det andra vägar. En av dessa är förstås att försöka ändra förutsättningarna för samhället. Till exempel att försöka förbättra spelreglerna för dem som arbetar via myndighetsvärlden. Då satsar man istället på politiken. Om man till exempel tycker att det satsas för lite resurser på naturvård och för mycket på motorvägar, eller om man tycker att lagstiftningen inte ger det resultat man önskar.

De allra flesta politiker ägnar sig åt politik för att de vill förändra världen. Göra den bättre – utifrån sina uppfattningar. I det stora eller det lilla. Påverka. Göra något åt det som är fel, istället för att bara sitta och hoppas på att någon annan ska lösa det.

De allra flesta politiker ägnar sig åt politiken på fritiden. Något man ska hinna utöver allt annat. Något man tycker är så viktigt att man prioriterar bort annat, för att ha möjligheten att påverka lite.

Politiker och myndigheter är i de allra flesta fall i grunden människor som vill ta ansvar och förändra. Människor som vill ta ansvar både för sig själva och för andra. Människor som inte bara ser till sitt eget bästa utan faktiskt vill mer. Människor som tar itu med saker istället för att bara klaga inför grannen.

Ja, visst finns det undantag och skitstövlar. Men därifrån och till detta totala förakt mot människor som faktiskt är beredda att göra skillnad…

Suck.

Hur mycket man läst och vem man litar på

Nej, jag har inte själv läst alla forskningsrapporter som kommit inom klimatområdet. Självklart inte. Jag ser ingen poäng med att jag ska läsa allt, lika lite som jag ser en poäng med att göra forskningen själv. Jag inser att jag kan de allra flesta detaljområden det handlar om för dåligt för att ens kunna tolka forskningsresultaten rätt. Även om jag är naturvetare.

Det gör inte på något sätt att jag inte har rätt att uttala mig. Det betyder inte att jag inte läst tillräckligt. Jag har läst tillräckligt för att veta att läget är allvarligt.

Men jag har inte läst allt som finns att läsa. Jag har läst lagom mycket. Och jag litar på slutsatser och analyser från dem som är mer insatta och som jag har goda skäl att ha förtroende för i övrigt. Som till exempel SMHI och Naturvårdsverket. Och kollegor och vänner med kunskap inom området. (Det betyder förstås inte att jag blint tror på allting bara för att något kommer från SMHI eller Naturvårdsverket eller någon jag känner. Eller att jag alltid håller med och tycker de agerar rätt eller drar rätt slutsatser. Det är en sammanvägning. Men när alltsammans pekar i samma riktning så blir det förstås tungt vägande.)

Och det faktum att de allra flesta relevanta forskare är överens när det gäller människans påverkan på klimatet är också tungt vägande. Även om jag inte läst alla dessa forskningsrapporter och -artiklar. Det finns det andra som gjort. Artiklar och rapporter på den nivån granskas, och det görs av folk som också är kompetenta på området.

Och ja, självklart handlar det om vem man har förtroende för och litar på. Jag har generellt sett förtroende för och litar på myndigheter och forskare.

Om alla som tar vettiga beslut slutar och bara de hjärtlösa blir kvar

Det är mycket om Migrationsverket för tillfället. Migrationsverket har tagit en del tveksamma beslut – ja, i alla fall tveksamma utifrån vett och sunt förnuft och allt sånt. Huruvida de stämmer med lagstiftning och rättspraxis och sånt kan jag inte uttala mig om, för dels kan jag för lite om vad reglerna faktiskt säger, och dels har jag inte satt mig in i ärendena på den detaljnivån.

Från många håll sägs det saker i stil med “hur kan handläggarna ta den sortens beslut? De borde protestera, låta bli att ta beslut, besluta något annat”.

Tja. Om vi nu antar att det faktiskt ÄR så här reglerna ser ut. (Nu vet jag ju inte hur det är i de här specifika fallen.) Då “kan”, eller får, de faktiskt inte besluta annorlunda. Ibland finns förstås handlingsutrymme för handläggaren, men långtifrån alltid.

Och visst förekommer det säkert att handläggare säger att det här beslutet vägrar jag ta eller skriva under. Men då finns det sannolikt andra som inte har problem med att fatta beslut strikt utifrån hur reglerna ser ut. (Vilket ju egentligen inte är konstigt, för det är ju samtidigt poängen med att dels ha regler, dels någon som ska ta beslut på ett sätt som gör att reglerna följs.)

Om det väldigt ofta är så att det sunda förnuftet eller det folk generellt tycker stämmer väldigt dåligt med reglerna, så kan ju förstås i längden inte personer med stor övertygelse jobba kvar. Då blir det bara kvar handläggare som inte har några problem med att alltid bara följa regler. Och det är rätt farligt i längden…

Nu vet jag som sagt var inte alls hur det funkar på Migrationsverket eller hur det verkligen varit i de aktuella fallen. Men det här är ju å andra sidan något återkommande: kritik mot handläggare på myndigheter för att de tar omänskliga, omoraliska, osunda etc beslut.

Grejen är att om reglerna är fel så är det inte handläggarens fel, utan allas fel. För reglerna kommer ju från början från de beslut som fattats av våra folkvalda politiker. Och om vi inte tycker reglerna är bra, så är det alla vi som måste se till att ändra dem. Så att de som jobbar på myndigheter kan få fortsätta ta korrekta beslut – som samtidigt är mänskliga och värdiga. På det sättet kan människor med ett stort engagemang för viktiga frågor fortsätta jobba med dessa viktiga frågor på myndigheter.

Vilka vill vi egentligen ska jobba på våra myndigheter – och hur vill vi myndigheterna ska fungera?

Centrala statliga mydigheter finns ofta i centrala Stockholm. (Ja, vår huvudstad, alltså. Den där staden där man ofta har den typen av saker.)

– De statliga myndigheterna behöver ofta inte sitta i de innersta innerstadslägena. Det finns en stor besparingspotential, säger Stefan Attefall (KD) till TT.

Okej. Vi har på sistone lärt oss att anställda på myndigheter helst inte bör serveras mat, åka på kurs, ha aktiviteter där de lär känna varandra och så vidare (läs dock gärna Maria Wetterstrands kommentar) och att alla myndigheter är extremt slösaktiga.

Nu ska vi alltså lära oss att det är dåligt att myndigheterna finns i centrum. För det är tydligen onödigt.

Detta i en tid när man på många håll har problem med att centrum i städerna dör. Hyrorna i centrum är höga – ingen har råd att betala, varken små mysiga affärer eller myndigheter, och knappt ens de stora kedjorna. Istället byggs det “externa handelsplatser” – ja, köpcentran, alltså. Även kontor och annat flyttar dit. Värdefull åkermark bebyggs, asfalteras, förstörs för all framtid (nej, okej, bara till nästa istid). Biltrafiken ökar, eftersom det ofta behövs bil för att ta sig dit. Restid över huvud taget ökar, eftersom det är längre. Och centrum står kvar som ett museum, där ingen har råd att vara.

Men visst, myndigheterna behöver inte ligga centralt (de finns ju knappast till för medborgarna ändå, eller?). Men så låt oss då flytta på riksdag och regering också. Inte sjutton behöver de finnas så centralt! Vi flyttar regeringen till någon ledig lokal i något av Stockholms förortscentra (eller kanske till Rosengårds centrum i Malmö?), och riksdagen kan nog inhysas i Bjuv eller Perstorp eller någon annan gammal bruksort. Finns säkert andra bra alternativ norut också – tipsa gärna!

Ärligt talat, hur tror ni egentligen att människor som jobbar på myndigheter funkar? Lönerna är ofta egentligen för dåliga för att hålla kvar kompetent folk; “marknaden”/det privata betalar mycket bättre. Det leder till dålig kontinuitet. De som ändå stannar på myndigheter gör det ofta för att de tycker att jobbet är viktigt och intressant. Men då måste det ju fortsätta vara det också! Om allting bara förväntas vara billigaste möjliga – säck och aska hela tiden – hur kan man då samtidigt förvänta sig välfungerande myndigheter?

Vill vi inte att de som arbetar på våra myndigheter ska vara bra, kompetenta, engagerade, intresserade, kunniga, och så vidare?

Dessutom verkar det sprida sig en tanke på sistone om att man ska dela upp en massa myndigheter, så att allt som handlar om handläggning, tillsyn och prövning ska hamna på en myndighet, och allt strategiskt, kommunikativt och framåtsträvande på en annan (i flera olika sammanhang; hittar dock inga artiklar att länka till just nu). Jag är rädd att det bara förvärrar. För vilka vill jobba med att bara handlägga och aldrig aldrig få lyfta blicken? Eller: vill vi att de människor som är nöjda med ett jobb där de bara ska se till paragrafer hela tiden ska vara de som gör bedömningar hos till exempel Försäkringskassan? Kommer rätt människor att vilja ha jobben – kommer de som haft jobben att vara lämpliga att fortsätta med dem? Jag tror att en variation i arbetsuppgifter är bättre, både för den anställde och för resultatet. Har man det i alla fall inom samma  myndighet finns bättre möjlighet att byta arbetsuppgifter under en period, och bättre möjligheter till utbyte internt än om alla gör samma saker.

Kan vi inte försöka ha fokus på att skapa bra förutsättningar i myndigheterna, vad gäller kultur (på alla möjliga sätt), istället för att bara försöka få allt så billigt som möjligt?

Biogasnät

Nu blir jag förbryllad.

Anders Wijkman, tillsammans med Naturskyddsföreningen m.fl., har skrivit en debattartikel där de kritiserar att regeringen gett Eon tillstånd att bygga ut gasnätet. Bland annat hänvisar man för argument till Energimyndighetens föreslagna biogasstrategi.

Denna biogasstrategi har fått hård kritik från flera håll, inte minst i Skåne (läs till exempel Länsstyrelsens yttrande). Många viktiga aktörer på marknaden delar inte alls Energimyndighetens uppfattning. I Skåne är målet en produktion på 3 TWh år 2020, vilket är möjligt att nå.

Men det som ofta ses som en flaskhals är just utbyggnaden av gasnätet. Och både biogas och fossilgas/naturgas transporteras i samma gasnät, tillsammans. En utbyggnad av gasnätet gynnar alltså biogasen, och är just vad många aktörer i Skåne efterfrågar.

Anders Wijkman brukar säga kloka saker, men den här gången delar jag inte hans uppfattning. Jag tror att det trots allt är bra att Eon fått tillståndet. Nu är det förstås upp till dem att bevisa att de kan använda det klokt.

Vad Eon skriver själva i frågan.

Myndigheter, tillit och rekommendationer

“Litar du på myndigheter?”

Ovanstående är en vanlig webbfråga på aftonbladet och liknande ställen. Eller någon variant: “Har du förtroende för myndigheter?” eller “Litar du på myndigheternas rekommendationer?”

Orsaken är oftast någon artikel som ifrågasätter något en myndighet har gjort. Ibland handlar det om att någon på en myndighet – chef, eller tjänsteman, eller någon annan – gjort bort sig. Men lika ofta handlar det bara om att tidningen, eller någon som tidningen skriver om, inte håller med myndigheten. Eller att myndigheten gjort en annan bedömning, kanske beroende på tillgång till andra kunskapsunderlag eller andra värderingar. Eller att myndigheten helt enkelt bara gör sitt jobb, det vill säga genomför det som riksdagen beslutat om. (Eller kommun- eller landstingspolitiker i tillämpbara fall.)

Ser man till svaren på webbfrågorna så är det skrämmande få som litar på myndigheter. (Nej, jag vet att det inte är ett representativt utsnitt av befolkningen som röstar.) Läser man kommentarer till artiklar eller följer diskussioner på en del webbforum eller på insändarsidorna i dagstidningar så är tilliten ännu sämre.

Läser man vidare så inser man att många av dessa människor har en märklig uppfattning om vad som ska betraktas som myndigheter. De inkluderar banker, försäkringsbolag, idrottsföreningar – kort sagt alla sorters organiserade sammanslutningar av människor (utom de som de själva är med i). Alla som inte håller med dem är onda myndigheter som är emot dem och vill dem illa.

Om vi nu trots allt håller oss till riktiga myndigheter, så är det ju i många fall så att de inte själva har någon möjlighet att påverka hur besluten ska tas. De har att hålla sig till de lagar och andra beslut som riksdagen tagit – myndigheten är bara genomförare. Det är inte försäkringskassans fel att riksdagen fattat beslut om idiotiska regler för sjukförsäkringen. Och riksdagen i sin tur är vald av svenska folket. Det är svenska folket som är orsak till sjukförsäkringens utformning. (Men det är sant, de flesta av de här myndighetstvivlarna är väl förmodligen även politikerföraktare.)

I de fall det är myndigheter som beslutar om förutsättningar, eller gör rekommendationer, så gör de det baserat på tillgänglig kunskap och utifrån erfarenhet. Jag utgår från att de allra flesta som jobbar på myndigheter är gott och väl kompetenta att göra sitt jobb. De som har tjänster som kräver kunskap har oftast gedigen utbildning. I de flesta fall är de dessutom eldsjälar och brinner för de frågor de jobbar med. (Nej, man jobbar inte på myndigheter för att det är ekonomiskt lukrativt.) Visst finns det rötägg, men knappast fler än inom det privata. Och generellt sett bör den som jobbar med frågorna ha bättre kunskap i ämnet än jag som lekman.

Litar jag då alltid blint på alla uttalanden, beslut och rekommendationer från en myndighet?

Självklart inte. Man måste alltid väga det mot sin egen kunskap, sina egna principer och sin egen moral. En rekommendation från en myndighet tar inte nödvändigtvis samma hänsyn som jag önskar, och då får jag prioritera annorlunda. Ett myndighetsbeslut kan vara felaktigt fattat, utifrån lagar och andra regler, och då bör man förstås överklaga. Eller så kan man tycka att lagen i sig är felaktig, och då får man jobba för att ändra reglerna, d.v.s. driva frågan politiskt, oavsett om man gör det genom partipolitik eller genom andra metoder som insändare, namninsamlingar eller demonstrationer. Och ja, självklart har myndigheter gjort, och gör, många felaktigheter. De som jobbar på myndigheter är också människor.

Jag menar alltså inte på något vis att allt som myndigheter gör är bra. Det jag vänder mig mot är det slentrianmässiga att betrakta allt som kommer från myndigheter, allt myndigheter gör, som ont och dåligt.

Å andra sidan så tycker jag inte heller man blåögt ska lita rakt upp och ner på allt bara för att det kommer från en myndighet.

Ska jag, som privatperson, ta ett viktigt beslut gällande mitt liv – det kan handla om utbildning eller vaccin eller nåt helt annat – så har jag själv ett ansvar att ta reda på fakta. Myndigheterna kan hjälpa mig, bistå med fakta och underlag och rekommendationer. Men precis som i alla andra viktiga sammanhang så bör jag undersöka flera olika kunskapskällor, och sedan ta ett välavvägt beslut. Om jag sedan inte är nöjd med det beslut jag tog, kan jag inte heller skylla på myndigheterna. Rekommendationer är just rekommendationer. Och myndigheter kan inte heller med exakthet förutspå framtiden – lika lite som någon annan. Att en myndighet inte lyckades förutspå allt är inget skäl att inte lita på myndigheter. (Vad gäller svininfluensavaccineringen så tror jag att de allra flesta, liksom jag, läste en massa, resonerade och vände och vred, innan man slutligen bestämde sig för det ena eller andra. Det var inte några hastiga ogenomtänkta beslut där man blåögt svalde allt. Och man var medveten om att det trots allt fanns risker – men att det var en avvägning av vilka risker som var störst.)

Alltså, sammanfattningsvis: Jag anser att man ska utgå från att myndigheter är kompetenta och gör huvudsakligen goda bedömningar och tar korrekta beslut utifrån givna förutsättningar samt att de vill väl, men man ska alltid (i alla sammanhang) har ett grundläggande kritiskt synsätt och själv väga samman sin kunskap till ett beslut man själv kan ta ansvar för.

Köra för fort

Jag håller oftast hastighetsbegränsningarna när jag kör bil.

Det gör mig till en konstig, präktig typ. Så GÖR man ju inte.

Jag känner mig som en bromskloss. Andra bilister ligger i häcken på mig och pressar. Kör om mig så fort chansen ges. Gärna på dumdristiga och demonstrativa sätt.

Speciellt gillar de att köra om just när jag passerar sjuttiskylten på väg ut från ett femtiområde – just när jag håller på och accelererar – och när de kör om FÅR jag ju inte accelerera. För det är ju så fruktansvärt irriterande att jag håller hastighetsbegränsningarna när det är femtio, så de bara måste ta sig om så fort möjlighet ges, innan de blir tvungna att ligga bakom en sån där bromskloss ute på sjuttivägen OCKSÅ.

Och om jag nu håller hastigheten, så måste jag ju vara fullkomligt inkapabel som förare också, det säger ju sig självt.

Visst, jag inser att det ofta går bra att köra i högre hastighet än den angivna, att det för det allra mesta är mer eller mindre riskfritt. De flesta gångerna går det bra.

Men det finns folk med bättre kompetens än jag inom området, folk som har det som yrke att bedöma lämplig maxhastighet för vägar, folk som helt enkelt vet mer än jag – och mer än de flesta bilister. Experter. Kunnigt folk på myndigheter. Det enda rimliga är att anta att de kan göra en bättre bedömning än jag. Jag väljer att lita på dem. Det måste vara en grundläggande princip i ett samhälle. Och annars kan jag knappast förvänta mig att folk ska lita på mitt omdöme i frågor där jag är experten.

Jag har ändå respekt för att alla inte kommer till samma slutsatser som jag i denna fråga. En del håller sig till hastighetsbegränsningarna, andra inte, och det stör mig inte särskilt mycket om det rör sig om några tiotal km/h över gränsen utanför tätorten (men inom 30-, 40- och 50-område tycker jag man ska hålla hastigheten). Men det obegripliga för mig är att det är JAG som anses göra fel – trots att det är (nästan) alla de andra som bryter mot lagen. (Lagar. Ni vet sådana där saker som riksdagen – framröstad av oss alla tillsammans – beslutat om.)

_______________________

Andra om att köra för fort:

Ljungbergs blogg