När man ska kommunicera viktiga saker, till exempel inom miljöområdet, så får man ibland tips från reklamvärlden. Eller, tipset att man ska tänka just som reklammänniskorna.
Det är på sätt och vis ett bra tips. Det finns många relevanta saker att plocka upp.
Men samtidigt… så har de ett så mycket enklare budskap (i de flesta fall): Köp den här!
Okomplicerat. Rakt. Och framför allt: den handling man vill åstadkomma är ofta en engångsgrej.
Visst. Man vill ju att de som köper produkten ska köpa samma märke och kanske samma produkt, fler gånger. Men det finns liksom en tydlig mållinje, ett tillfälle när man kan säga att en person gjort det reklamen gick ut på. Man kan räkna efter: nu har så här många människor köpt den här saken, då har vi lyckats med vår kampanj. Och det innebär också att det finns en punkt när alla dessa köpare kan känna sig nöjda – nöjda med sig beslut, med sitt köp, med att de gjort sitt val och gjort slag i saken. Och de kan till och med känna att de får en belöning. Oavsett om de köpt en påse chips eller en bil.
Vi som ska kommunicera miljöfrågor ska först få folk att förstå något som egentligen är mer komplext än de orkar med. I bästa fall har någon annan trots allt gjort det här förarbetet – skolan, tidningar, tidigare miljökommunikationsinsatser. Men sedan ska vi få dem att göra en sak inte en gång och inte tio gånger, utan hela jävla tiden. Släcka lamporna. Ta bussen. Köpa den dyrare maten. Varken de eller vi har liksom nått målet när de gör den där grejen. Inte ens i närheten. Så vi får fortsätta att tjata och uppmuntra. Och inte får de någon direkt belöning heller. Inte mer än sånt där som gott samvete, och det står ju inte särskilt högt i kurs nuförtiden ;-)
Helst ska det ju inte uppfattas som att vi tjatar. Så man får jobba med morötter och uppmuntran ihop med tjatet.
Det är ganska likt att vara förälder, faktiskt. Men DET får folk VERKLIGEN inte känna. Om någon ens känner vibbar av (upp)fostran i det hela så slår man bakut. Det går verkligen inte an att försöka uppfostra vuxna människor. (Men barn är det alltid okej att uppfostra även om det inte ens är ens egna?)
Oavsett om liknelsen och likheten är okej eller inte, så känns det lite så. Reklamföretagen är ungefär som någon som försöker sälja godis till (godisgillande?) barn. Miljökommunikation som sagt var mer som en tjatande förälder som ska bli glad om barnen någon gång plockar undan efter sig med lite hjälp och lock och pock.
Lite grann kan man jämföra det med träning. Alla vet att man bör träna regelbundet. Alla vet varför, på ett ungefär i alla fall. Men ändå så slutar många periodvis eller nästan för gott ibland, och de flesta tränar i alla fall inte så mycket som vi borde.
Det är en ganska jämförbar utmaning med miljökommunikation. Undras om vi kan dra nytta av erfarenheter från gymbranschen?