Tag Archives: beteende

Men det var då ett jävla gnällande om Earth hour

Det är ingen som påstått att Earth hour ska vara en energibesparande åtgärd. Om effekten elförbrukningsmässigt ens är mätbar under den timme Earth hour pågår (med en timmes förskjutning runt hela jordklotet) så är det självklart en piss i Mississippi för klimatet, som åtgärd betraktat. Men som sagt var, Earth hour ÄR ingen åtgärd. Det är en manifestation. Ett sätt att lyfta klimatfrågan.

Och ja, som sådan ser jag den som värdefull. Earth hour är ett tillfälle att föra frågan på tal. Att prata med barnen om klimatet, om vår påverkan, om vad energi är och varför vi inte ska slösa med den. (Ja, självklart gör jag det annars också. Men det blir på ett annat sätt.) Det är ett tillfälle att kunna ta upp klimat- och energifrågor på sitt jobb – utan att vara den där gnälliga konstiga miljömuppen, för initiativet till Earth hour kommer från ett annat håll, och man kan liksom börja samtalet i ett annat utgångsläge där det inte blir två oförenliga motpoler utan mer ett positivt “Vad kan vi göra inom området hos oss?”. Det är ett tillfälle att fundera på vad man mer kan göra i sin vardag, och en möjlighet att prata om det utifrån ett något positivare utgångsläge än det ofta blir annars.

Nu har jag ingen statistik på det, men jag uppfattar det som att det trots allt pratas och skrivs mycket mer om klimatet under månaden runt Earth hour än under resten av året. Och med tanke på att klimatdebatten fört en tynande tillvaro de senaste åren så behöver den, tyvärr, den uppmärksamhet den kan få.

Ja, det är ett jippo. Men jippon är inte nödvändigtvis dåliga. Det beror helt på vad man gör av dem. I år har jag, precis som förra året, använt Earth hour-jippot till att göra ett vegomat-jippo. Förra året var vi kanske 20 personer som åt vegetarisk lunch i en vecka. I år många fler. Och ja, vegetariskt i en vecka är också bara ett jippo, en piss i Mississippi. Men samtidigt innebär det att ett antal människor som normalt sett inte äter vegetariskt, har provat på, vant sig lite grann, märkt att det här är inte konstigt eller svårt – och min gissning är att flera av dem kan tänkas fortsätta äta vegetariskt betydligt oftare än tidigare. Det handlar alltså om en förändring av vad man betraktar som det vanliga, det man gör. En början till en beteendeförändring. Och, mycket viktigt, den är gjord som något som är kul, något vi gör tillsammans, något vi känner glädje och stolthet över, istället för något som är tråkigt och gjort av dåligt samvete. Istället för en begränsning är det ju en ny värld vi får tillgång till!

Det finns många andra exempel på hur man använder Earth hour till att lyfta viktiga åtgärder och knuffa människor i rätt riktning.

Men ja, Earth hour är bara en manifestation. Absolut. Earth hour kan aldrig ersätta allt annat “riktigt” klimatarbete – som ju består av allt från små vardagsbeslut till stora övergripande beslut som gäller hela världen. Men det är liksom inte meningen.

Earth hour är liksom lite som Världsvattendagen (som infaller idag, den 22 mars) eller FN-dagen (24 oktober). Ingen tror väl att vi löser alla världens vattenproblem genom att skriva och prata lite mer om vattenproblemen i världen idag? Ingen tror väl att vi löser alla världens konflikter och räddar alla utsatta barn genom att sjunga några sånger i skolaulan på FN-dagen. (Och ingen tror att vi får tillbaka någon som dött genom en tyst minut.) Men det betyder inte att dessa manifestationer är meningslösa, och framför allt inte att de ska motarbetas.

Jag tvingar inte dig att sjunga sånger på FN-dagen, hålla en tyst minut för krigsoffer eller bry dig extra mycket om vattnet just idag. Och jag tvingar dig inte att släcka lampan imorgon. Men jag tycker du ska ge fan i att håna oss som släcker.

För övrigt tror jag inte du hånar oss för att du vill hjälpa klimatet. Jag tror du gör det för att visa att du är bättre än oss. Men snälla nån, det kan du ju i så fall visa utan att ta till den sortens metoder? För ärligt talat, när du driver med Earth hour så tror jag snarast att du hjälper till att få människor negativt inställda till klimatarbete i stort också. Och det kan väl inte vara det du vill?

Kommunikation, reklam, miljö – och träning

När man ska kommunicera viktiga saker, till exempel inom miljöområdet, så får man ibland tips från reklamvärlden. Eller, tipset att man ska tänka just som reklammänniskorna.

Det är på sätt och vis ett bra tips. Det finns många relevanta saker att plocka upp.

Men samtidigt… så har de ett så mycket enklare budskap (i de flesta fall): Köp den här!

Okomplicerat. Rakt. Och framför allt: den handling man vill åstadkomma är ofta en engångsgrej.

Visst. Man vill ju att de som köper produkten ska köpa samma märke och kanske samma produkt, fler gånger. Men det finns liksom en tydlig mållinje, ett tillfälle när man kan säga att en person gjort det reklamen gick ut på. Man kan räkna efter: nu har så här många människor köpt den här saken, då har vi lyckats med vår kampanj. Och det innebär också att det finns en punkt när alla dessa köpare kan känna sig nöjda – nöjda med sig beslut, med sitt köp, med att de gjort sitt val och gjort slag i saken. Och de kan till och med känna att de får en belöning. Oavsett om de köpt en påse chips eller en bil.

Vi som ska kommunicera miljöfrågor ska först få folk att förstå något som egentligen är mer komplext än de orkar med. I bästa fall har någon annan trots allt gjort det här förarbetet – skolan, tidningar, tidigare miljökommunikationsinsatser. Men sedan ska vi få dem att göra en sak inte en gång och inte tio gånger, utan hela jävla tiden. Släcka lamporna. Ta bussen. Köpa den dyrare maten. Varken de eller vi har liksom nått målet när de gör den där grejen. Inte ens i närheten. Så vi får fortsätta att tjata och uppmuntra. Och inte får de någon direkt belöning heller. Inte mer än sånt där som gott samvete, och det står ju inte särskilt högt i kurs nuförtiden ;-)

Helst ska det ju inte uppfattas som att vi tjatar. Så man får jobba med morötter och uppmuntran ihop med tjatet.

Det är ganska likt att vara förälder, faktiskt. Men DET får folk VERKLIGEN inte känna. Om någon ens känner vibbar av (upp)fostran i det hela så slår man bakut. Det går verkligen inte an att försöka uppfostra vuxna människor. (Men barn är det alltid okej att uppfostra även om det inte ens är ens egna?)

Oavsett om liknelsen och likheten är okej eller inte, så känns det lite så. Reklamföretagen är ungefär som någon som försöker sälja godis till (godisgillande?) barn. Miljökommunikation som sagt var mer som en tjatande förälder som ska bli glad om barnen någon gång plockar undan efter sig med lite hjälp och lock och pock.

Lite grann kan man jämföra det med träning. Alla vet att man bör träna regelbundet. Alla vet varför, på ett ungefär i alla fall. Men ändå så slutar många periodvis eller nästan för gott ibland, och de flesta tränar i alla fall inte så mycket som vi borde.

Det är en ganska jämförbar utmaning med miljökommunikation. Undras om vi kan dra nytta av erfarenheter från gymbranschen?

Det är för enkelt att slösa

Det enklaste sättet att spara energi på, hos oss då, är när pannan stannar. När det fastnar pellets i röret in till brännaren (som vi haft mycket problem med på sistone). Eller när pelletsen i bingen tar slut under tiden man inte är hemma eller när man ligger och sover.

Det blir förstås väldigt kallt med den här metoden, i alla fall ett tag. Och som energibesparing funkar det bara om man inte faller till föga och slår över på el istället. Men effektivt är det. (Precis som strömavbrott – då sparar man också en väldig massa energi ;-) )

Att systemen strular eller att man sparar energi för att saker inte funkar som de ska är förstås inte ett bra sätt, egentligen. Men samtidigt väcker det intressanta tankar. vi kan tjata hur mycket vi vill om at man ska komma ihåg att släck lamporna i rum man inte är i. Men, som man brukar säga, människan är lat och glömsk av naturen. Alltså gäller det att samordna detta på ett bra sätt: Lathet måste leda till önskat beteende. Vi måste bygga vårt samhälle på ett sätt som gör att om man inte anstränger sig, om man glömmer, och så vidare, så kommer man att bete sig på det sätt som är bäst för miljön.

Ganska långt från hur det är idag :-/

Läs också om “nudging”.

Kasta första stenen får vi alla göra

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen

Ja, så står det i Bibeln (Johannes 8:7).

När det kommer till miljöfrågor tycker jag i alla fall inte att det är ett bra tänkesätt. Väldigt väldigt få av oss är helt oskyldiga. Jag är det definitivt inte. Ska vi då alla hålla käft? Ska vi alla låta bli att prata om miljöproblemen, för att vi själva inte är “guds bästa barn”?

Om vi alla väntade med att prata om miljöproblemen tills dess att vi inte själva orsakar miljöskada så skulle det helt enkelt bli väldigt tyst. Och det skulle inte vara särskilt konstruktivt, eller hur?

Dessutom, om de enda som pratade om miljöproblem var de enstaka personer som är “perfekta” i det hänseendet (om de nu ens finns) så skulle de allra flesta av oss andra förmodligen bli ganska avogt inställda. Jaha, här kommer den där perfekta människan och predikar?

Nej, vi måste alla prata om miljöproblemen. Även om vi alla är medskyldiga. Just därför. Det är ju vi som gör fel som kan ändra oss. Och vi kan se till oss själva och se på varför vi inte gör rätt, trots att vi oftast vet, teoretiskt sett, vad vi borde göra. Vad är det som behöver ändras för att vi ska välja att göra rätt?

Däremot ska vi inte hålla på att kasta stenarna på de som vågar säga något högt trots att de inte är perfekta. Ja, det är jättevanligt. “Jaha, här står du och pratar om miljö och vad vi borde göra. Men du kör ju fortfarande bil!” Ja. Även om man anstränger sig att leva ett liv som inte påverkar miljön alltför negativt så fallerar det ofta på något område. För att vårt samhälle är byggt på ett sätt som många gånger missgynnar ett miljövänligt levnadssätt. Så de flesta av oss som anstränger oss att leva miljövänligt får ge avkall på något eller några eller till och med många områden – om vi inte ska bli tvungna att leva ett ganska extremt liv.

Men:

Att man inte kan leva “miljövänligt” fullt ut är inte ett skäl att skita i att göra sitt bästa på de områden där det faktiskt är hanterligt.

För en del av oss är det mer eller mindre nödvändigt att ha en bil – för att kollektivtrafiken inte fungerar tillfredställande och avstånden är för långa för cykel. För andra behövs avsteg på andra områden. Så är det. Och så kommer det sannolikt att vara ett bra till, tills dess att vi fått en vettig omställning av samhället.

Men som sagt var, det är inget skäl att inte göra sitt bästa, eller i alla fall vad man mäktar med, givet sina egna förutsättningar, på andra områden. Tvärtom!

Det är ingen tävling mot varandra, vi är i detta tillsammans och behöver hjälpas åt för att nå den gemensamma målet att ha en värld som vi kan leva ett drägligt liv i även i framtiden.

Men mot dem som fullständigt skiter i miljön, på alla områden, oavsett vilka ursäkter de hittar på, får ni gärna kasta så många stenar ni vill. I alla fall verbala stenar.

Läs även Kom med mig nerför trappan…

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget “Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

Att använda mitt handlingsutrymme…

Du har stort handlingsutrymme. Använd det handlingsutrymme du har!

De kloka orden hörde jag för några dagar sedan, angående att komma någonvart med miljöarbete och omställning. Och någon annan sa

Vi måste våga vara modiga!

Ack så klokt.

Och ack så svårt… :-(

För det är så stor skillnad på teoretiskt och praktiskt handlingsutrymme.

I teorin är det självklart att ta varje tillfälle i akt att berätta och förklara för folk i sin omgivning om miljögifterna i deras barns leksaker, om konsekvenserna av tillverkningen av deras elektronik, om att vi egentligen lever av nästa års utsäde och behöver flera jordklot till.

I praktiken måste man gå väldigt försiktigt fram. Väga ord på guldvåg. Säga saker apropå, flika in. Aldrig vara för rak på sak. Aldrig riskera att någon känner sig kritiserad personligen. För så FÅR man inte göra. Det är bara inom den “riktiga” politiken det är okej.

Och OM man uttrycker till någon annan vuxen människa vad man tycker, alltså inte bakom ryggen på någon utan direkt till någon som kan känna sig berörd, då försöker man tydligen uppfostra vuxna människor?! Herregud, HUR ska vi nånsin kunna komma någon vart om det är fel att framföra att man tycker något är fel?

Och ja, jag vet. Jag kan leva med att en del människor tycker jag är konstig, knäpp, gör som man inte ska, och så vidare. Men: om de jag försöker nå fram till tycker jag är för konstig eller besvärlig, och att jag dessutom säger saker de inte vill höra eller kritiserar dem (oavsett hur milt och inlindat det är), så kommer de att avfärda mig och sluta lyssna. Upp med alla taggarna till försvar liksom.

Vad har jag vunnit då?

Så det är en balansgång. Ett letande efter luckor där jag på ett smidigt sätt kan säga något utan att göra det på fel sätt…

Samtidigt gör det ju att jag i någon mån ständigt håller tillbaka. Känner att jag inte berättar det jag vill och borde berätta.

Varför är det förresten fulare att försöka “uppfostra” någon som är vuxen? Eller tvärtom, skulle det vara bättre för att man gör det mot ett barn? Om det är bra eller dåligt måste ju bero på hur man gör det och varför (med vilket syfte)?

De enda jag “får” lov att vara helt rak mot är väl familjen. Sina egna barn får man lov att “uppfostra” – och viktigare: förklara sina val och värderingar för. För mina barn kan jag tala om att så här resonerar jag, och det här vet jag faktamässigt, och därför är det det här som gäller hos oss, eller därför gör jag så här. Och sedan får de bli hur sura och arga son helst (herregud, de blir de ju ändå om de är på det humöret, och det hör ju till att vara arg på mamma ibland).

Men andra ska man alltid vara mild mot. Ja, det curlas med barn åt alla håll och kanter. Men det curlas också med medmänniskor…