Monthly Archives: juli 2013

Moderna brudkistor

Hör du till dem som fått något samlat åt dig från späd ålder? Som en fin kaffeservis, silverskedar, eller något annat liknande. Någon sådan där sak som du fått kanske till varje födelsedag eller jul under uppväxten, med någon sak som egentligen känts ganska meningslös just då. Kanske fin, men inte så himla användbar när du var fyra eller sju eller tolv? Och, vad värre är, så har den kanske egentligen inte känts så himla meningsfull när du blivit vuxen heller. För du har inte valt den där servisen själv, och i praktiken är den varken snygg eller användbar enligt ditt vuxna jag – och så fort du haft råd har du skaffat något du själv faktiskt vill ha, och den där hopsamlade servisen har liksom aldrig kommit ur sin låda på vinden.

Jag har en sådan låda som står. Som jag fortfarande inte kunnat göra mig av med.

Och ja, jag är generellt sett negativt inställd till den sortens presenter. Förmodligen för att jag förknippar dem med konservativa traditioner, någon sorts idé om att göra saker på ett visst sätt för det ska vara så och det är så man gör [TM] och att bestämma över vad någon annan ska tycka och vad som är god smak. Typ. Och det är liksom inte riktigt min grej. Dessutom, att skaffa saker till någon som de inte säkert själva gillar och som det inte alls är säkert att de kommer att ha användning för är förstås ett väldigt slöseri, och jag slår vad om att det står många dylika ickeanvända serviser, liksom en massa andra sorters presenter, som aldrig nånsin används – och dessa saker är en del av vår stora konsumtion, och en väldigt onödig del av vår konsumtion.

Men.

Jag antar att grunden till det där samlandet egentligen är någon sorts gammal brudkiste- och bosättningstanke. Ett samlande inför vuxenlivet. Ett sätt att se till att rusta barnen med de saker de faktiskt behöver den dag de ska flytta hemifrån. Helt enkelt för att det är dyrt (eller praktiskt sett omöjligt, ifall vi snackar saker som man faktiskt ska hinna sy eller väva eller smida eller tälja etc) att skaffa allt man behöver på en gång, och därför behöver man helt enkelt bygga upp ett ”kapital” under hela sin uppväxt.

Det är en mycket rimlig tanke. Det orimliga är att detta i stället numera (eller ja, sedan ett tag tillbaka) verkar ha ersatts av att man ska samla på lyxattiraljerna som man kanske inte alls behöver – medan man istället skaffar det man behöver när det väl är dags, och då gärna i billighetsvariant, som man sedan kanske ersätter igen efter några år (inte minst för att sakerna inte hållit).

Då känns det plötsligt som en ganska rimlig tanke att samla på sig saker i förväg, under lång tid.

Men varför skriver jag om det här nu? Jo, för vi har varit på loppis idag :-) Och på loppis brukar jag ju köpa en del sådant som liksom håller länge – och som är dyrt att köpa nytt: Rostfria prylar, grytor och annat. Bra prylar, kan göras ordentligt rent och fräscht igen och så. Och jag tycker det är synd att det ska riskera att slängas (för jo, ibland blir det faktiskt bra saker över på de stora loppisarna). Men själv har jag vad jag behöver av det mesta sådant numera. (Och ja, det mesta ÄR köpt på loppis.) Men så insåg jag för ett tag sedan (det måste ha varit förra sommaren?) att jag ju faktiskt kan börja samla åt mina barn. Ja, utav sådana saker som de faktiskt kommer att behöva. Spara undan av de rejäla prylar som säljs för en spottstyver och som faktiskt kommer att vara precis lika användbara om femton år som de är nu.

Det är också ett sätt att se till att de resurser som finns nu inte förgås utan kommer till nytta i framtiden. För vem vet om man har råd att skaffa den sortens saker i en framtid när energin blivit skitdyr… eller om det ens är möjligt?

Till minne av Sokrates med de stora baktassarna

Det är den fjärde juli, noterar jag när jag står och lyssnar på radio, samtidigt som jag stoppar in disk i maskinen – det pratas nåt om firanden av USAs nationaldag på radion.

Fjärde juli 2013.

Plötsligt slår det mig. Är det inte så att Sockan skulle ha fyllt tjugo år idag? Jo, så är det nog… Jag har alldeles jättebestämt för mig att det var den 4 juli han föddes. Och jag är ganska säker på att det var 1993. Vilket också stämmer med att han föddes när vi nyss kommit hem från Frankrike, för vi var där 1993.

Jag letar reda på fotoalbumet från den sommaren. Ja, visst stämmer det. Bilderna på de alldeles nyfödda kattungarna kommer direkt efter Frankrike-bilderna.

Daisy, mamman, hade uppenbarligen väntat ut oss. Vi hann alltså inte mycket mer än hem från Frankrike – där vi väl varit ett par veckor i alla fall – innan hon började boa in sig, och jag tror de tre ungarna måste ha fötts inom ett dygn från att vi kom hem om jag inte minns helt fel. (Men det är ju tjugo år sedan.) Det var tre ungar i kullen – för övrigt Daisys enda levande födda kull. Den första höll på att aldrig ens komma ut, fastnade liksom på vägen, med de stora baktassarna i kläm, för det var de som kom först, och de var liksom blåklämda. Han hade aldrig kommit ut om inte jag hade agerat barnmorska och hjälpt till. Och han var klen och eländig och såg inte mycket ut för världen i övrigt. Jag tror inte han gjorde mycket ansträngning att försöka sutta sedan heller; som jag minns det hjälpte jag till även med att få honom att vilja söka bröstet och få kraft att leva, liksom.

Fast egentligen trodde ingen av oss att han ens skulle överleva första natten.

Det gjorde han.

Sokrates fick han heta. Den ena av hans systrar fick heta Felicia; den andra systern är jag mer osäker på.

Och hur det nu kom sig så vann den här lilla klena hankatten hela familjens hjärta. Så till den milda grad att trots att det på något sätt alltid funnits någon outtalad regel om att bara behålla honkatter så blev det i slutändan han som stannade hos oss och systrarna som tingades bort. Ja visst, det spelade säkert in att det var lättare att tinga bort honkatter än hankatter – men det hade ju aldrig påverkat innan, liksom. Sockan var speciell.

De där baktassarna förblev liksom oproportionerligt stora hela hans liv. Och han var liksom överrörlig eller i alla fall extra… formbar? i ryggraden – kunde sitta på sätt som inte andra katter kunde.

Ingen trodde ju att han nnsin skulle leva till vuxen ålder. Därför blev han heller aldrig kastrerad. Trots detta höll han sig huvudsakligen hemmavid. Men hur det nu var så fortsatte han att vara vid liv – och med åren som gick så hände det till och med att han åkte rejält i slagsmål. I alla fall på sin ålders höst.

Då hade jag sedan länge flyttat hemifrån, inte bara sommartid utan året runt. Jag kan inte ens dra mig till minnes vilket år det var – hur gammal han var – när han slutligen försvann. Men han var nog i tioårsåldern. Vilket får sägas vara ganska gammalt för en klen okastrerad hankatt.

Det är jag och bruket

Jag har gett mig på att lagningsputsa. Mestadels ute. Lite rasad puts i en mur, lite mer bakom ett stuprör. Det skulle ha gjorts i fjol men hanns aldrig med. Igår stod jag ute i kyla, regn och blåst så att jag höll på att aldrig bli varm igen igårkväll. Idag har vädret varit bättre.

Det är som vanligt med putsandet. Först, när jag tar fram bruket och murslevarna, så känner jag mig ruskigt osäker. Hur gjorde man nu? Vlka proportioner skulle det blandas i? Och det känns ovant att börja putsa. Men en stund senare så finns det liksom där igen. Känslan för hur konsistensen ska vara (det behövs inga mått och proportioner). Känslan för hur man gör när man kladdar på det på väggen, får det att fästa och bli (hyfsat) jämt.

Ja ja, perfekt blir det inte. Det är inte heller ambitionen. Det är inte heller möjligt.

Att vara husägare är att ge upp perfektion. Att inse att man aldrig någonsin kommer att uppnå perfektion. Att lära sig leva med detta. Det finns alltid hål och skavanker som behöver åtgärdas, och det är omöjligt att nånsin bli klar. Men man måste ändå ständigt fortsätta sträva efter att motarbeta förfallet.

Det gäller att känna en glädje i det man åstadkommer. I processen, görandet. Inte i perfektionen hos slutresultatet.

Och jag trivs bra med bruket. I formandet. Plasticiteten hos bruket. Känslan av slät men ändå inte platt yta, jämn men ändå ojämn.

Och på något vis trivs jag med trötthetskänslan det tunga bruket ger i min för stunden ovana handled.

Kornvallmon växer inte längre bland kornet

Det är vackert nu. I åkrarna blommar det för fullt – lite blåklint, mycket vallmo. Förmodligen kornvallmo.Och så en hel del annat, men det är vallmo och blåklint som fångar min blick, med sin färgprakt.

Namnet i sig antyder ju att det är i sädesfälten den där vallmon ska växa. Ja, både kornvallmo och rågvallmo ska väl liksom antas finnas i sädesfälten. Och det är väl kanske den bild man har när det gäller blåklinten också.

Och visst, lite vallmo och lite blåklint finns det ibland i rågfälten och kornfälten. Men mest ute i kanten. Och på det hela taget lite. Större delen av åkrarna tycks mig väldigt tom på ogräs över huvud taget.

Istället är det i rapsfälten, som ju nu i övrigt är överblommade och därmed i sig själva gröna, som blomsterprakten finns i form av överdådiga mängder vallmo och en del blåklint.

Jag vet förstås inte alls varför det är så. Men min gissning ser ut så här: I sädesfälten är det lätt att spruta med bekämpningsmedel som tar bort allt som är tvåhjärtbladigt, det vill säga allt som är inte är typ gräs, halvgräs, liljor och lökar – det vill säga de flesta övriga vanliga växter. Och då blir man alltså av med vallmon och klinten. Medan det i rapsfälten inte är lika enkelt att urskiljningslöst spruta bort sådant, och därför blir det kvar.

Men det är förstås bara min spekulation. Är det någon som VET förklaringen? Berätta gärna :-)

Gröna potatisar igen

Idag på Coop tänkte jag köpa potatis. Det stod ett tiotal påsar med ekologisk färskpotatis på hyllan. Ja, sådana där papperspåsar med ett fönster på baksidan.

Alla påsarna stod ordentligt med fönstret in mot väggen, så det avr inte personalen som var skyldig till det gröna.

Men: Jag kollade alla påsarna. I alla påsarna var det flera av potatisarna som syntes genom fönstret som var rejält gröna.

Packdatumet var angivet till den 17 juni, vilket alltså är exakt två veckor tillbaka. Potatisarna ska inte behöva vara förstörda efter två veckor – då är det fel på förpackningen. Oavsett vad Coop själva hävdar. (De har tidigare hävdat att det inte finns något problem. Att de här förpackningarna funkar utmärkt. Trots att många sade sig vara drabbade när jag skrev om det här för ett tag sedan.)

Jag köpte inga potatisar idag. Jag är visserligen en tålig kund när det kommer till mat som inte är tiptop, köper ofta hellre än att maten ska slängas, köper till nersatt pris och sorterar bort det som är dåligt. Och jag vill helst ha ekologiskt, inte minst när det kommer till potatis. Men nån måtta på det får det ju vara. Om nu Coop hävdar att det inte är något fel på förpackningen (vilket i sig är märkligt, för det är alltid dessa påsar som potatisen blir sådan i), så är det väl fel någon annanstans i hanteringskedjan. Och då tycker jag det är dags att göra något åt det. Det är faktiskt inte okej att en massa mat blir förstörd på det här sättet.

(Och om någon funderar över att jag faktiskt bara skrivit om det här två gånger: tja, jag handlar inte på Coop så ofta, bara när vi ändå kommer förbi, eftersom vi villundvika onödigt körande. Men de gånger vi handlar där så är detta ett återkommande problem.)