Tag Archives: kalkbruk

Småputs och otacksamt jobb

En vanlig syssla så här års är att blanda en hink bruk och gå runt och fylla i putshål. I husvägg, i murar och annat. Smålagning.

Det är ganska kul och trivsamt. I alla fall när det handlar om hål (eller… gropar?) i slät vägg.

Tyvärr är en hel del av det runt fönster och dörrar. Det där bruket som ska hålla fönster och dörrar på plats och täta igen springan runtom. Det är pilligt, tråkigt och eländigt. Svårt att få in på plats. Och, när det kommer till vanliga ytterdörren, kommer att rasa ner igen. För problemet där är ju att dörrkarmen rör sig – när man smäller igen dörren. Så mycket pill och mycket trassel, väldigt mycket bruk som ramlar ner för att man inte lyckas få in allt i springan – och i slutändan något som inte varar så länge.

Fast jag intalar mig att det trots allt är viktigt och kämpar på ändå.

I år är det extra mycket av det där skittråkiga. För nu är de nya fönstren på orangeriet ditsatta. Och runt dem är det inget drev – det fick inte plats – utan istället har älsklingen knackat bort lite extra av väggen i fönsterhålen. Och de är nu visserligen monterade med spik (traditionellt på det här stället att fästa saker i murad vägg med spik :P) men ska ju liksom ändå sitta fast även med bruket. Helst. Eller det ska i alla fall inte vara hål/tomrum mellan väggen och fönstret, liksom. Men fanimej vad jävla hopplöst svårt det är! Tur det bara är ett uthus… På några ställen funkar det med tricket att använda en plastpåse som sprits och lite extra löst bruk – men på många ställen gör det inte det.

Men men. Jag gör så gott jag kan.

Plugg i väggen och träklossar

Förra helgen skulle vi slutligen sätta upp hyllor i smatten bredvid murstocken i matrummet. Mellan murstocken och väggen satt förr ett supeskåp, som vi plockade bort när vi renoverade rummet. Istället fick muraren mura i smatten också. Och sedan hade vi tänkt måla det hela med linusfärg, men sedan har vi valt att låta bli, för att det är enklare med den råa ytan när man förvarar ved där.

För det är tanken: att förvara ved. Vilket vi också gjort och gör.

Men vi ville också ha hyllor där. För att kunna dela upp veden i flera våningar. Och för att kunna använda utrymmet till annat under sommarsäsongen. Som till att ställa torkollan och kunna torka saker från trädgård och skog. Så i julklapp fick vi rostfria hyllplan, beställda enligt våra önskemål, av mina föräldrar.

Så, förra helgen skulle vi sätta dit skruvar att lägga hyllplanen på.

Det var rejält nervöst. Viktigt att de kom på precis rätt ställe, för att det inte skulle bli skevt och fult. Viktigt att hållen blev bra och snygga och inte gick sönder. Och så vidare.

Efter noggrannt funderande och mätande och vattenpassande och markerande med penna och spik, så började min man borra. Först med tunt borr, sedan med grövre, för att sedan kunna sätta i grova plugg.

Svordommarna och förtvivlan blev värre och värre.

För innanför murarens hårda puts och det gamla lagret hård puts därinnanför fanns – ingenting? Eller ja, det var i all fall så det verkade först. En dryg centimeter in i väggen sprätte borren åt märkliga håll, och det fanns inget för pluggen att fästa i.

Fast efter lite funderande och undersökande så konstaterades att det nog egentligen fanns något. Typ ett klassiskt skikt av kalkputs, betydligt mjukare och smuligare än de yttre lagren, och som därför pulvriserades totalt av borret.

Oavsett vilket: pluggen kunde inte fästa, skrivarna kunde inte fästa – och pluggen gick nästan inte att få ut igen :-( Till slut fick vi i alla fall bort dem.

Så vad göra då då? Tja, nästa variant blev att blanda finbetong, stoppa i plastpåse, klippa av hörn och spritsa in i hålen och sedan trycka i pluggen. Och hoppas. Och vänta.

Det funkade inte. Dagen efter visade det sig att pluggen inte satt fast.

Så nu sitter pluggen där, lösa, halvt utdragna. Just nu hr vi egentligen inte någon plan.

Och jag saknar de där träklossarna och träpluggarna som vi hittat inmurade här och var i huset. Inmurade på ställen där man vetat att man skulle komma att behöva fästa saker. Som längs med väggarnas nederkant, där man skulle fästa listerna. Och i köksväggen där man skulle fästa köksskåpet. Må vara att det känns märkligt – men uppenbarligen var det en lösning som funkade. Till skillnad från våra försök…

Det är jag och bruket

Jag har gett mig på att lagningsputsa. Mestadels ute. Lite rasad puts i en mur, lite mer bakom ett stuprör. Det skulle ha gjorts i fjol men hanns aldrig med. Igår stod jag ute i kyla, regn och blåst så att jag höll på att aldrig bli varm igen igårkväll. Idag har vädret varit bättre.

Det är som vanligt med putsandet. Först, när jag tar fram bruket och murslevarna, så känner jag mig ruskigt osäker. Hur gjorde man nu? Vlka proportioner skulle det blandas i? Och det känns ovant att börja putsa. Men en stund senare så finns det liksom där igen. Känslan för hur konsistensen ska vara (det behövs inga mått och proportioner). Känslan för hur man gör när man kladdar på det på väggen, får det att fästa och bli (hyfsat) jämt.

Ja ja, perfekt blir det inte. Det är inte heller ambitionen. Det är inte heller möjligt.

Att vara husägare är att ge upp perfektion. Att inse att man aldrig någonsin kommer att uppnå perfektion. Att lära sig leva med detta. Det finns alltid hål och skavanker som behöver åtgärdas, och det är omöjligt att nånsin bli klar. Men man måste ändå ständigt fortsätta sträva efter att motarbeta förfallet.

Det gäller att känna en glädje i det man åstadkommer. I processen, görandet. Inte i perfektionen hos slutresultatet.

Och jag trivs bra med bruket. I formandet. Plasticiteten hos bruket. Känslan av slät men ändå inte platt yta, jämn men ändå ojämn.

Och på något vis trivs jag med trötthetskänslan det tunga bruket ger i min för stunden ovana handled.

Gipsputs

Här har man gått och längtat efter att få lov att göra det uppbyggliga arbetet (istället för bara nedrivandet), och så lagom tills det är dags så har det ryggonda alltså återvänt.

Ja. Dags för gipsputs på väggarna. För att jämna till underlaget, dels eftersom den nu delvis frilagda kalkputsen är grovkornig/skrovlig, dels för att det bitvis sitter tjocka lager tapet och/eller spackel och det därför behöver bli jämntjockt.

Eftersom min rygg bråkar så har jag inte vågat gå ut och ställa mig i regn och kyla och blanda bruket (vilket jag annars finner kul – ja inte regnet och kylan men brukblandadet), utan det har min man fått göra. Men putsandet har jag klarat av.

Ja, jag gillar att putsa.

Jag är inte proffs, absolut inte. Men det blir helt okej. Typ rätt snyggt. Tillräckligt snyggt för att jag ska tänka samma sak som jag tänkte när vi putsade våra första väggar, med kalkbruk, i kontoret för nio år sedan: det här måste vi göra “på riktigt” i något rum sedan, så att vi får riktiga synliga putsväggar.

Och jag gillar putsandet i sig. Att smeta på bruket. Känslan av att arbeta med massan. Att hitta tekniken – som liksom aldrig stämmer med det som står beskrivet, känna mig fram, hitta “den rätta knycken”, i hur jag hanterar bruket och slevar och brätten. Och se den snygga ytan växa fram. Se den långsamt torka, övergå från en sorts grå till en annan och slutligen ljusna och torka.

Nu har jag tagit en liten paus för ryggen. Snart får jag förhoppningsvis te, och sedan ska jag göra av med det sista bruket i hinken för idag.

Det känns i armarna att putsa

Ett av våra mest aktiva renoveringsprojekt i nuläget är den en av våra två glasverandor, nämligen den på framsidan (och den som var i bäst skick). Snabbresumé: Vi har hittills bytt stomme/bjälkar i “mellanpartiet” och panel på utsidan samt målat detta  (längst ner är det putsad sockel upp till sitthöjd; längst upp är det tak, som vi inte gjort något med), renoverat två fönster på ena sidan (skrapat, plockat loss glasrutor, kompletterat saknat trä och plugg, oljat, målat, stiftat dit glas – varav några nya rutor, kittat; saknas målning av kittkanter), kommit halvvägs med renovering av fönstren på framsidan/vardera sidan dörren (det vill säga de saknar färg, glas, trä och kitt och kan nu bara bli bättre), köpt specialbeställda nya dörrar och målat dem, satt pärlspontspanel på insidan utom bredvid dörren, bytt någon ruta och kittat i snedfönstren över dörren – och säkert lite till.

De senaste två kvällarna har jag putsat på insidan av sockeln för att komplettera den puts som suttit löst. Kalkbruk. Det är kul :-)

Jävla väggar

Så mycket jobb! Bara för att få väggarna i ett drägligt skick, så att de ska kunna bli målade respektive underlag för skåp och kakel.

Blandmaterial var ordet, sa Bull.
För ja, om det var många olika material sedan innan – gråsten i grunden, minst två typer av tegel, träklossar (påminn mig om att förklara om jag glömmer det), lerklining, kalkbruk, flera typer av modernt bruk, masonit av flera slag, gamla tapeter och gammalt spackel samt den gamla färgen – så är det inte färre nu, när vi lagt på kalkbruk, lagningsbruk och tre olika sorters spackel. Om väggarna såg ut som ett mischmasch innan så är det inget mot vad det gör nu.

Och egentlign tar det aldrig slut. Egentligen borde det hela tiden göras lite till och lite bättre. Jämna till, komplettera, slipa lite här, spackla lite där.

Egentligen vill jag göra saker noggrant. Det ska se snyggt ut bakom också. Göras helt och fullt även där ingen ser. Inget fuskande här, inte! Det vill säga egentligen ska det vara lika snyggt bakom skåpen.

Jag inser att jag får släppa på den ambitionen och göra som alla dem som renoverat det här köket före oss: fuska. Det som är bakom skåpen syns inte. Det behöver bara vara funktionellt, inte snyggt. Okej, man kan göra det med lite marginal, så att det verkligen går in bakom skåpen, men det behöver inte vara spacklat och målat.

Det bär emot, men man måste vara realist.

Ikväll har jag ägnat mig åt det otacksamma arbetet att slipa spackel, spackla om spackel som krackelerat, samt framför allt torka och slipa befintliga målade väggar. Lite slipning med grovt sandpapper för att rugga upp ytan en aning, och så torkning/skrubbning i tre omgångar med minskande inslag av diskmedel. Tråkigt arbete. Syns knappt. Känns verkligen inte som att man kommer någon vart.

Men likväl ska det göras.

Religiösa fanatiker

Vi har ett gammalt hus. Ett hus som heter att det är byggt 1925, men det är byggt i omgångar – så det är väl att betrakta som “byggår 1925 och framåt”.

Huset är byggt av blandade material. Stommen är i huvudsak tegel – bränt och obränt – med putsad yta. Putsningarna har nog ursprungligen gjorts med kalkbruk på utsidan. På insidan med lerklining och kalkbruk. Men sedan har det byggts till och lagats med alla möjliga sorters bruk och puts och spackel och annat.

Detsamma gäller färgerna som använts. Utsidan är nog urpsrungligen målad med kalkfärg. Snickerier förmodligen med linoljefärg och limfärg. Men sedan kompletterat och renoverat och fixtas md vad man hade hemma eller tillgängligt eller vad som var billigt eller vad som föll dem in. Ja, en hel del är målat med plastfärg av sämsta slag och andra märkliga färgkvaliteter. Eller vad sägs om dörrar där gångjärnen egentligen rostat men som ändå hänger ihop – helt och hållet p.g.a. färgen?

Vårt hus är ett mischmasch. En stor klump av blandmaterial, oavsett vilken aspekt vi talar om.

Men vi tycker det är kul att använda traditionella material. Vi målar de flesta trädelar med linoljefärg. Vi har målat ett helt rum med hemblandad äggoljetempera. Vi använder kalkbruk när vi putsar så långt det är praktiskt möjligt.

När det gäller köket har vi dock resonerat och kommit fram till att vi vill använda moderna färger. VI är inga fanatiker, och i det här fallet finns det goda skäl att frångå.

  • Vi har en ettåring och vill inte utsätta honom för linoljefärgsångor i onödan
  • Vi behöver korta torktiderna för att kunna jobba på i det tempo som behövs för att vi ska kunna bli klara på semestern (vilket verkligen är en nödvändighet när man har småbarn)
  • Vi vill korta torktiderna för att det ska funka att måla golv – när man måste passera köket för att t.ex. komma till badrummet eller för att ens kunna ta sig genom huset så vill man att det ska vara över på så få timmar som möjligt
  • I ett kök vill vi ha moderna färger med moderna egenskaper och tålighet. Jag gillar inte hur linoljefärg reagerar när man spiller vatten på den…

Alltså: vi gillar att använda traditionella material, men vi är inga fanatiker.

Men så råkar man nämna för någon att man gjort detta val denna gång (på ett forum). Bara för att kunna förtydliga en fråga om torktiden för kalkbruk.
Nä, jag skulle aldrig ha… För då dyker de religiösa byggnadsvårdsfanatikerna upp. “Men varför ska ni inte…?” “Och annars skulle ni ju kunna…?” Lika fanatiska som t.ex. amningsfanatiker…

Kanske därför jag så sällan frågar saker i forum numera. Folk kan inte nöja sig med att svara på det man frågar.

Bruk, bråk och ångest

Lite familjegräl på lördagkvällen (inte mellan mig och sambon) fick processen att rent praktiskt avstanna (eller i alla fall sakta ner oerhört) ett tag. Och även ett par dagar efteråt satt ledsenhet och allmän irritation kvar och stal en hel del av den energi som egentligen behövdes till annat. Som till motivation att bråka med väggarna…

Jag förstår inte varför folk lägger så mycket fokus i köksplanering på om man ska flytta vatten/avlopp eller inte. Att det liksom anses vara det knepiga. Att flytta vatten och valopp hade ju varit hur enkelt som helst när vi hade golvet uppe. (Va, plockar inte alla upp golvet? ) Rörtjommen passade ju på att byta till moderna vattenledningsrör, och elektrikern drog nya elrör under golvet. Vi hade kunnat få vatten, avlopp och el vart vi ville utan att det hade tagit många minuter mer än vad det gjorde.

Det som däremot hade varit mycket svårare hade varit att helt flytta om, så att vi inte skulle ha skäp där vi tidigare haft skåp. Jisses vilket jobb det skulle ha blivit!

Jo, för bakom de bortplockade skåpen och bakom det nedplockade kaklet var det… inte snyggt.

Det huvudsakliga problemet består av att att väggarna är putsade. Men inte med en enda sorts puts. Det finns partier som i princip är något i stil med lerklining. Partier som är kalkbruk. Partier som är lagning med modernt bruk på lerklining eller putsbruk. Partier där det suttit kakel med cementhaltigt fix ovanpå leklining (och alltså nästan allt rasar när man tar bort kaklet). Partier som aldrig varit synliga utan alltid suttit bakom skåp och därför inte gjorts särskilt noga och ser förfärliga ut.

Att av allt detta få till snygga jämna ytor skulle ta en förfärlig tid. Men, som sagt var, tack och lov kommer det mesta även nu att vara bakom skåp.

Det mesta måste dock putsas med kalkbruk (med några undantag). Kalkbruk behöver lång tid att härda. Buden om hur lång tid varierar en del – klara besked är svåra att få. Men det oroar mig. Hinner det härda innan det är dags att sätta upp skåpen, ifall vi skulle behöva fästa något i nyputsade delar? Kommer vi att kunna/hinna måla i alla fall alla synliga partier? Köket levereras den 14 juli – hinner vi tills dess? Jag har hunnit ha en del ångest över detta minst sagt…

Måndagen ägnades huvudsakligen åt att knacka bort rester av kakelfix som stack ut för mycket och åt att knacka bort “bom”, samt plocka bort gamla kabelfästen och annat som satt kvar på väggarna. Likaså halva dagen igår. Tröstlöst, tråkig, deprimerande och dammigt. Sedan började jag putsa kalkbruk.

Idag har vi börjat förbereda taket för målning. Tvättat med vamp på skaft med vatten och diskmedel. Massor med gammalt fett, speciell längs “pärlan” i pärlsponten. Och så slipat. Sedan gav jag mig på putsandet igen, ett andra varv (fast några ställen som inte ska vara utsatta sedan är ännu inte ens gjorda första varvet). Men nu har jag bestämt att det är kväll sedan typ en halvtimme, så nu gör jag inte mer ikväll ven om jag kanske borde.

Blä för att välja färgtyp! – Dessa eviga val… :-(

Vi ska ju måla snart… Träpanelen, det vill säga de stora ytorna, vållar inga problem. Där blir det linoljefärg (i alla fall tills vi inte orkar med lukten mer – sen får vi se )

Men gavelväggarna… Där är det murvägg och puts.

Hade det varit putsat med kalkbruk, så hade valet varit ganska enkelt. Då hade det blivit kalkfärg. Och det borde varit kalkbruk.

Men det var så mycket annat i den vevan, när vi lejde muraren. Vi hade ingen tanke på att påpeka sånt. Så det är murat och putsat med “Finja Murbruk B, Ma – cement A + sand”. (Eller åtminstone är de säckar som står kvar detta.) Såvitt vi kan begripa innehåller det inget kalk.

Det borde utesluta alla typer av kalkfärg. Vilket det också gör, enligt Målarkalk AB.

Byggfabriken däremot anser att det visst bör funka.

Sedan finns det ju en massa andra alternativ…

* Linoljefärg. Det ska gå att använda på trä, puts och metall. Det här är ju onekligen puts. Men det finns ju olika puts. pH är ju en viktig faktor; är pH annorlunda för olika typer av puts, och påverkar det?
Dessutom finns det visst varianter på linoljefärg, i matt utförande?

* “Linus på väggen” (innehåller linolja, vatten, krita, fyllnadsmedel, naturliga pigment, torkmedel, och cellulosalim).

* Limfärg; även linoljeförstärkt…?

Ja, och sedan finns det förstås en massa andra, moderna, färger…

Hur ska man veta vad man ska välja? Vilken färg andas bäst? Vilken fäster bäst? Är det risk att någon ska släppa från underlaget, eller reagera kemiskt med underlaget? Vilken är tåligast (med tanke på barn i huset )? Vilken av alla vi frågat är kunnigast och vet bäst?

Det snurrar i huvudet. SÅ svårt att ta ställning. Så svårt att bestämm vilken aspekt som är viktigast – och att kunna sätta ner foten och bestämma sig.

Ibland önskar jag att jag var helt okunnig och blåögd. Det skulle vara så skönt att bara gå in i första bästa färgaffär, fråga dem vad man skulle måla väggen med, och så köpa det. Rakt av.

Tur att man är envis…

Jag åkte till bygghandeln för att köpa bruk och isolering. En bal 95mm stenull och en säck kalkbruk.

Jag kommer in i den stora byggnad där de flesta sakerna säljs.

“Jag ska ha en säck kalkbruk”, säger jag.

Mannen som sköter hanteringen därinne pekar på kalkcement C-säckarna på hyllan.

“Näe…” tycker jag. “Är det verkligen rätt? Ska det verkligen stå cement? Vi vill ha rent kalkbruk.” Visst, det var länge sedan jag senast köpte bruk, och det har inte varit jag som putsat de senaste gångerna hemma, så det var länge sedan jag tittade på det står på säcken. Men cement – det känns onekligen fel. Det känns som att jag varit igenom det här förut…

“Vad ska ni ha det till?” frågan försäljaren.

“Till att putsa på utsidan av huset. Och det ska vara rent kalkbruk.”

“Ja, men då är det den här ni ska ha.”

Jag tvekar. Cement – näe. Det ska det inte vara. Jag är beredd att låta bli att handla alls, för det är ju fel… Å andra sidan vill jag helst inte åka hem med oförrättat ärende…

“Du kanske ska ringa hem och fråga?” säger han. Inte för att det verkar som att han tror på mig, utan snarast verkar han tro att jag på så sätt ska få veta att det SKA vara kalkcement.

Jag får låna telefonen inne i affären. Jag ringer sambon. “Kalkcement C? Är det rätt? Han här säger att det ska vara det…”

“NEJ!” säger sambon mycket bestämt. “Kalkbruk ska det vara. Nr 142 står det nog på säcken.”

Jag går tillbaka ut till han som sköter “utlämningen”.
“Skulle det vara de här, då?” säger han.

“Nä. Det ska vara Kalkbruk. Nr 142.”

Han ser fundersam ut. Efter en liten stund säger han “okej, det är dem vi har på lagret”. Och så skickar han en annan kille att hämta en säck åt mig…

Kalkbruk. Ska det vara så svårt att fatta?
Tur att jag stod på mig, i alla fall.