Den stabila världen vi 70-talister vuxit upp i

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat. (Och på sistone har jag upprepade gånger blivit påmind om att mycket av detta som jag betraktar som självklarheter i den här grundstabila tillvaron i själva verket är ungefär jämngammalt med mig; detta gäller alltfrån lagen mot barnaga till glassbilen.)

Det är förstås på många sätt bra och trevligt att ha växt upp i denna trygga stabila tillvaro. Det har garanterat många fördelar.

Men samtidigt tror jag det gör oss lite blinda, lite oemottagliga. Det är liksom lite svårt att fatta och ta till sig att detta inte är självklarheter. Att vi inte kan ta till oss att samhället, världen, omgivningen – egentligen allt – kan ändras.

Jag tror det gör det svårare att ta till sig sånt här som klimatproblematiken. För även om vi på ett teoretiskt plan kan begripa, så går det liksom ändå inte in. På något vis förväntar vi oss liksom ändå att saker ska fortsätta vara som de alltid har varit. För det är så det funkar i den värld där vi vuxit upp.

2 responses to “Den stabila världen vi 70-talister vuxit upp i

  1. Pingback: Karl-Bertil Jonsson och julhandeln anno 2015 | Sanne skriver

  2. Pingback: Det är en märklig ny värld… | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *