Monthly Archives: december 2013

Lillejulafton

Lillejulaftonskväll.

Julskinkan är klar (det blev inte ekologisk, för det fanns inga eko att få fatt i annat än färdigkokta, men det blev i alla fall en hyfsat lokal).

Granen är klädd.

Huset är inte välstädat – det kunde visserligen varit värre, men jag hade önskat att det vore bättre. Men från en halvtimme efter att jullovet slog till så gick barnen in i ”jag är uttråkad”-mode, vilket innebär att de inte heller orkar med att bistå med något tråkigt men samtidigt effektivt bidrar till ny stökighet konstant, och jag har de senaste dagarna kännt en oroväckande likhet med någon sorts nidbild av mamma som bara städar och plockar och ingen verkar bry sig eller hjälper till (det har förstärks av att mannen kännt sig småhängig, förmodligen delvis efterterminenstressrelaterat), så nu får det helt enkelt duga.

Det är inte särskilt pyntat heller. En del pynt har mössen ätit upp, en del hittar vi inte, och vi har inte riktigt hunnit och orkat sätta upp så mycket i övrigt ändå.

Det blir ju jul ändå.

Och julklapparna är fixade. En blandning av upplevelser, begagnade saker, kompletterade begagnade saker, saker som ska underlätta återbruk, saker framställda på bra sätt, saker som ska bidra till att framställa saker på bra sätt, samt några få nya saker. Och färre än de brukar, tror jag.

Imorgon är det julafton. Det blir nog bra.

Begagnat igen

Det blir en hel del begagnat i årets julklappar. Det har inneburit en del handlande på Tradera och andra sådana ställen under hösten.

Men det ÄR komplicerat. För det blir liksom fler aspekter att väga in än om jag går och köper motsvarande pryl i en vanlig affär, splitterny. En legosats, till exempel. Går jag och köper den i en affär i nyskick så finns det oftast många exemplar. Och gör det inte det, utan jag köper det sista exemplaret, så är det liksom inte tio stycken till som samtidigt tassar runt det där paketet i affären för att se vem som slutligen ryckar till sig det och betalar.

Men på Tradera kan vi egentligen vara hur många som helst. Och då måste jag liksom på något vis väga in de andras livstillvaro i mitt val att köpa eller inte köpa. Är det här VERKLIGEN VERKLIGEN just den där saken som en av de andra budarna letat efter eller som hens barn desperat önskar sig, och budet ligger redan på den övre gränsen för vad familjen kan ha råd med? Eller är hen som budar kanske stenrik och med världens bortskämdaste unge som redan har mångfalt vad hen behöver? Eller är köparen kanske till och med en vuxen som lägger alla sina pengar på lego till sig själv? Detta, som jag inte kan få reda på, ska jag väga mot ”mina” behov. Där ”min” situation är att jag vill skaffa en julklapp till mitt barn på ett schysst och miljövettigt sätt, och saken jag budar på är inte det enda mitt barn önskar sig men kanske samtidigt det bästa alternativ som kommer att dyka upp om jag ska köpa något begagnat.

Och så vidare.

Funkar man som jag så kan man gå rejält sönder i huvudet av sånt här.

Och det här blogginlägget har legat halvskrivet länge, men jag tänker på det igen när jag läser Underbara Claras inlägg om delvis samma saker.

Fast jag betonar delvis samma. För jag känner annars inte egentligen igen mig i inlägget. Generellt sett är jag ingen shoppare och har adrig varit; det är inget som intresserar mig. Och däremot  har jag ju faktiskt nyligen börjat ”hamstra” på loppisar – i form av att jag börjat bygga brudkistor åt mina barn av sådant jag själv har tillräckligt av. Fast jag uppfattar sällan att jag tar det någon annan skulle behöva. Snarast köper jag sakerna för att jag tycker det är så himla synd att de finns kvar när loppisen närmar sig sitt slut och sakerna slumpas bort för att idrottsföreningen vil bli av med allt till stängningsdags.

Spara pengar genom att minska personalstyrkan så att vi kan få pengar över till…?

Jag har så svårt att fatta…

Jag läser följande i Sydsvenskan:

SJ ska hårdbanta för att spara en miljard på tre år. Mer än var tionde anställd riskerar att få sluta.

-”‰Vi tittar på alla våra kostnader för att skapa en mer konkurrenskraftig organisation, säger SJ:s vd Crister Fritzson.

Men alltså. Arbetslösheten är ett problem. Det pumpas in en massa pengar för att skapa nya jobb, i olika typer av åtgärder, satsningar, sänkta avgifter och skatter och annat. Och samtidigt så tar man bort jobb som faktiskt behövs, jobb som faktiskt finns, för att det ska sparas pengar. För att det ska konkurreras. För att priser ska pressas genom upphandlingar.

Det ska sparas pengar. Det tycks vara det viktigaste av allt. Fast det är oklart vad de pengarna ska gå till.

Jag tycker det är så tröttsamt. Ursäkta, men VAD blir bättre av den här karusellen, liksom?

Och jo, det är i slutändan samma pengar. Det är samma värld och samma grundläggande resurser det handlar om. Faktiskt. Vi måste börja tänka i lite större perspektiv. Typ större än en fingerborg.

Fortsättningen på Laura Browns klimatkatastrofala liv

I våras läste jag boken ”Mitt klimatkatastrofala livÍ„” (Climate Diaries 2015). Den utspelar sig i England år 2015. Klimatförändringarna har börjat märkas alltmer konkret, i form av extremvädersituationer av olika slag. Och Storbritanien har infört ransonering av klimatpåverkande utsläpp.

Det var en bra bok, som väckte tankar och gjorde klimathotet verkligare och konkretare.

Sedan upptäckte jag att det fanns en uppföljare, Climate Diaries 2017. Fast den fanns inte utgiven på svenska, och en koll med det svenska förlaget visade att ingen svensk utgåva var planerad. Så för ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa hem den på engelska. Jag började läsa den för några dagar sedan. Först var det trögt, som det är när det är länge sedan jag läste något på engelska, men sedan bet den tag ordentligt – på det där sättet som gör att jag sällan ger mig på skönlitteratur numera. Jag vet nämligen att om jag verkligen fastnar för/i en bok, så har jag väldigt svårt att fokusera på något annat tills dess att jag läst klart boken. Och det funkar generellt ganska dåligt när man har barn och jobb och så :P

Ja, det här var alltså en sådan bok som var svår att släppa när man väl fastnat.

Den här boken upplevde jag som mycket mörkare än ettan. (Inte så att ettan var munter läsning.)

För vad händer när klimatet föräbdras drastiskt? När man får långa perioder av torka, stora övervämningar, och så vidare. Ja, det leder ju rimligen till konflikter kring vatten, flyktingströmmar, och så vidare. Frustration, förändring, brist på allt. Främlingsfientlighet. Och en regering som tar till alla möjliga redskap för att driva igenom sin vilja.

Mitt i läsningen igår, i en ganska obehaglig del av boken, mitt i en främlingsfientlig demonstration, tog jag en paus och gick och satte mig vid datorn. Klockan var nånstans efter lunch. Och det som mötte mig på facebook och twitter var rapporter om att nazister hade gett sig på fredligt demonstrerande människor i Stockholm. Då blev boken ännu mer obehagligt verklig.

Och jag ska väl tillägga för tydlighets skull att ja, jag vet att boken är fiktion, det vill säga historien i sig är påhittad. Men det är tyvärr inte ett osannolikt scenario som målas upp, utifrån de farhågor som brukar finnas kring vad som händer som en konsekvens av klimatförändringar. Fast det kryper så mycket närmare när det beskrivs genom ögonen på en tjej i sina sena tonår, som hamnar mitt i händelserna. Det kryper in under huden. Inte minst för att hon mitt i denna tillvaro, som saknar praktiskt taget all normalitet, samtidigt brottas med frågor kring sig själv och livet och kärleken.

Och ja, jag tycker du ska läsa båda böckerna. För att bli påmind om varför det är så viktigt att vi alla hela tiden kämpar för en bättre värld. På alla möjliga plan. För de olika planen hänger samman.

Igår hände det plötsligt

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.
Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.
Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.
Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.
I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.
Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”
Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.
Femåringen hade fått syn på en sats med pirattrycksaker han fick av någon kompis när han fyllde år i somras. En sådan där sats med stämplar och färg och lite annat. Väl inplastad, med sådan där omöjligt att öppna-svetsad kant runt om.

Han har egentligen inte brytt sig om den innan (vilket är konstigt eftersom han är piratfrälst), men nu plötsligt fick han syn på den och ville pyssla.

Så vi hämtade sax och jag klippte upp förpackningen.

Nyplast-stanken slog emot mig, intensiv och kraftfull.

I den situationen är det svårt att vara förälder. Vetskapen om att den där lukten är en indikation på att det här inte är hälsosamt. Och samtidigt oviljan att göra barnet besviket. I sådana situationer krävs dessutom snabba beslut. Och det brukar liksom landa i att rädslan för barnets besvikelse tar överhanden – och sedan är det för sent att ändra sig.

Men igår hände det: jag lyckades bestämma mig snabbt. ”Den här luktar illa på ett sätt som inte är nyttigt. Du kan inte använda den idag; den måste först stå ute på verandan över natten så att det värsta försvinner, innan det är okej att använda den.”

Uppenbarligen lyckades jag uttrycka mig tillräckligt självklart. För han ifrågasatte inte, gnällde inte, bråkade inte (trots att han för närvarande har enormt nära till sånt i alla möjliga situationer). Han bara ställde någon följdfråga (jag minns inte exakt hur han formulerade sig), och jag svarade att det handlar om saker som KAN göra att man lättare blir sjuk. Jag gick inte närmre in på det än så, och han accepterade det.

 

Tiden rusar

Det är en arbetsvecka kvar innan julledigheten. Jag fattar inte vart december tagit vägen. Eller jo, det fattar jag ju… men tiden liksom bara försvinner. Det känns som att jag inte får nåt gjort på jobbet. Jag får definitivt inget gjort härhemma. Tiden försvinner i jobbtrassel, sjukdomar, stormar och mental utmattning.

December. Snart två veckor gångna av månaden. Och även om vi inte tänker oss massor med julklappar och överdådigt firande så vill jag ju hinna fixa lite. Men det känns liksom väldigt fjärran nu. Vi har inte ens fått upp ljusslingan därute.

Det är i alla fall tur att jag julhandlat en del i förväg. Ska man köpa begagnat och väl genomtänkt så gäller det att vara ute i riktigt god tid.

Men jag känner att jag saknar överblicken över situationen just nu. Och huset som liksom såg lite välordnat ut för ett tag sedan (ja, det vill säga nästan normalt) är nu rejält kaotiskt igen. Och jag orkar liksom inte börja ta i saker. Luften har liksom nånstans gåt ur mig.

De osynliga på barrikaderna

Det är många som står på barrikaderna utan att du nånsin ser dem.

Kanske drömmer de ibland om att stå på de stora, synliga barrikaderna. Inte för att synas, utan för att det skulle kännas enklare. Rakare.

Men istället kämpar de på där du inte ser dem. För att de ser att de behövs där de är, där de kämpar i det tysta. Kämpar med att åstadkomma en liten liten förbättring, skruva till förutsättningarna lite grann, för att åstadkomma något som på längre sikt trots allt kan göra stor skillnad. Eller ibland inte ens åstadkomma förbättring men bara hindra en försämring.

Du kanske tycker deras insats är löjligt liten – om du ens ser den. Men många gånger kan den kräva mycket mod, och ge dem mycket skit. Och nästan ingen cred, eftersom deras verk ju inte syns.

Men de är viktiga. De är hjältar, där de står, alldeles osynliga på barrikaderna.

Det är många som står på barrikaderna utan att du nånsin ser dem.
Kanske drömmer de ibland om att stå på de stora, synliga barrikaderna. Inte för att synas, utan för att det skulle kännas enklare. Rakare.
Men istället kämpar de på där du inte ser dem. För att de ser att de behövs där de är, där de kämpar i det tysta. Kämpar med att åstadkomma en liten liten förbättring, skruva till förutsättningarna lite grann, för att åstadkomma något som på längre sikt trots  allt kan göra stor skillnad. Eller ibland inte ens åstadkomma förbättring men bara hindra en försämring.
Du kanske tycker deras insats är löjligt liten – om du ens ser den. Men många gånger kan den kräva mycket mod, och ge dem mycket skit. Och nästan ingen cred, eftersom deras verk ju inte syns.
Men de är viktiga. De är hjältar, där de står, alldeles osynliga på barrikaderna.
Det är många som står på barrikaderna utan att du nånsin ser dem. 

Kanske drömmer de ibland om att stå på de stora, synliga barrikaderna. Inte för att synas, utan för att det skulle kännas enklare. Rakare.

Men istället kämpar de på där du inte ser dem. För att de ser att de behövs där de är, där de kämpar i det tysta. Kämpar med att åstadkomma en liten liten förbättring, skruva till förutsättningarna lite grann, för att åstadkomma något som på längre sikt trots allt kan göra stor skillnad. Eller ibland inte ens åstadkomma förbättring men bara hindra en försämring.

Du kanske tycker deras insats är löjligt liten – om du ens ser den. Men många gånger kan den kräva mycket mod, och ge dem mycket skit. Och nästan ingen cred, eftersom deras verk ju inte syns.

Men de är viktiga. De är hjältar, där de står, alldeles osynliga på barrikaderna.

 

Klart man tar det personligt

”Men ta det inte personligt, det är ju inte dig det handlar om!”

Nej. Visst. Det vet jag ju. I teorin. I praktiken är det mycket svårare.

För detär ju precis det vi lärt oss hela livet: om något går fel, om något misslyckas, då är det vårt eget fel.

Vi har fått itutat oss att vi kan bli vad vi vill, göra vad som helst, bara vi vill och försöker. Misslyckas vi beror det alltså på oss själva.

Vi har lärt oss att vi aldrig kan eller får skylla på andra. Inte ens skvallra om någon är dum, för det är fult.  Och är någon dum så är det för övrigt ändå bara vårt eget fel. Det beror på något vi sagt eller gjort. På hur vi pratat eller rört oss eller klätt oss. Eller på att vi är för fula eller snygga eller utmanande eller något ännu värre. Eller så är de kära i oss men klarar inte av att säga det, och då är det inte heller deras fel – så alltså måste även det indirekt bero på oss.

Tacka fan för att det är svårt att låta bli att ta saker personligt.

Mer känslor

Och så den konstanta känslan av oändliga mängder gråt som vill ut men inte kommer.
Jag tror det är de innestängda tårarna som får mig att känna den där skakiga känslan.

Dagens soundtrack

Och jag funderar över duktig flicka-problematiken. Över att man som duktig flicka inte ens får bli förbannad fastän det är i högsta grad motiverat. Fastän man blir illa behandlad. Att man hela tiden förväntas bita ihop och låta det rinna av, stå stark och inte beröras av skiten.
Egentligen har vi duktiga flickor lika lite ”lov” som pojkar att gråta. Gråtande är liksom bara ”tillåtet” för vissa kategorier av flickor – eller i undangömda rum.

Men jag har idag lyxen av att faktiskt kunna välja mina vänner, att omge mig med människor som stärker och stöttar. Och jag har numera även förvärvat modet att släppa människor nära inpå livet. Jag vet att det är inte alla som skrattar, hånar eller driver med bara för att jag tycker, tänker, säger och känner.
Det ger styrka. Det är den stora skillnaden nu.

Känslor

Stoltheten över att stå upp för mig själv och inte vika ner mig.
Glädjen över att ha kollegor som stöttar och finns när det behövs.
Lyckan över att ha en man som tycker om mig, inte trots att jag gör som jag gör, utan just därför.
Ledsenhet och ilska över att behöva försvara självklarheter. Frustration över att självklarheter betraktas som besvärligheter.
Den märkliga förminskade känslan av att allting händer över mitt huvud, att de inte pratar med mig, som om jag vore ett litet barn i ett auktoritärt sammanhang, fast jag är vuxen. Och den styrkande känslan av att jag struntar i det och ändå för min talan.
Känslan av att kroppen liksom småskakar och vibrerar.
Tillfredställelsen över att befinna mig i ett läge i livet där jag faktiskt kan och vågar vara mig själv och har ett stöd som gör det möjligt att inte behöva skämmas för att jag inte orkade.

Fast det är tungt ändå.

Vanmaktkänslan över att ändå känna att jag inte kan skriva öppet.

Och samtidigt pågår vardagen, som man ska hinna och orka. Med febersjuk minsting. Disk som behöver diskas. Luciatåg som ska ses och uppskattas.

Och över busshållplatsen glidflyger gladan och påminner om varför viktiga saker är viktiga.