”Men ta det inte personligt, det är ju inte dig det handlar om!”
Nej. Visst. Det vet jag ju. I teorin. I praktiken är det mycket svårare.
För detär ju precis det vi lärt oss hela livet: om något går fel, om något misslyckas, då är det vårt eget fel.
Vi har fått itutat oss att vi kan bli vad vi vill, göra vad som helst, bara vi vill och försöker. Misslyckas vi beror det alltså på oss själva.
Vi har lärt oss att vi aldrig kan eller får skylla på andra. Inte ens skvallra om någon är dum, för det är fult. Och är någon dum så är det för övrigt ändå bara vårt eget fel. Det beror på något vi sagt eller gjort. På hur vi pratat eller rört oss eller klätt oss. Eller på att vi är för fula eller snygga eller utmanande eller något ännu värre. Eller så är de kära i oss men klarar inte av att säga det, och då är det inte heller deras fel – så alltså måste även det indirekt bero på oss.
Tacka fan för att det är svårt att låta bli att ta saker personligt.