Tag Archives: sjukvård

Vad menas egentligen med stänga av mobiltelefonen?

När man kommer till sjukhus och vårdcentraler så stor det ofta direkt på ytterdörren att man ska stänga av mobiltelefonen. Så även när jag senast var på sjukhuset i torsdags.

Men det gör folk inte.

Jag vet ju inte med säkerhet av vilken anledning man ska stänga av mobilen. Jag har fått uppfattningen att det handlar om att den kan påverka medicinsk utrustning. Men jag är inte säker.

Och oavsett anledningen så är det klart och tydligt att folk inte respekterar uppmaningen. Folk sitter och knappar på sina telefoner i väntrummet. En del till och med pratar i telefon i väntrummet.

Märkligt nog säger inte heller vårdpersonalen ifrån. Vilket får mig att undra: ÄR det inget problem att folk använder sina mobiltelefoner? Ja men uppdatera då infoskyltarna – eller ta bort dem. Eller är det bara frågan om ljudaspekten, alltså att ringsignaler stör, men det är okej om man satt telefonen på ljudlöst? Skriv då det!

Den konstanta beredskapen i ett väntrum

Det är en ganska märklig situation, det där att sitta i ett väntrum. Speciellt om du sitter på någon sorts akutmottagning eller liknande. Du vet aldrig när det är din tur. Du kan få vänta hur länge som helst.

Men när det blir din tur så ska du genast kunna slå på full kraft i att redogöra för ditt problem, förklara, få med allt som är viktigt att säga, alla detaljer, alla rätta nyanser. Från noll till hundra på 10 sekunder. Som att vara en TV på standby och så trycker någon på fjärrkontrollen.

Det känns nästan som en förhörsteknik från någon amerikansk TV-serie. Ett sätt att få dig osäker, få dig utmattad, ge dig sämsta möjliga möjligheter att göra en ”bra insats”.

Som det här med att gå på toa. När du sitter i väntrummet kan du inte gå på toa när du vill, för det kan när som helst vara din tur. Samtidigt som det lika gärna kan dröja tre timmar till.

Och det där plötsliga när det faktiskt blir ens tur ökar risken att man faktiskt inte kommer ihåg att säga allt. Inte ens om man faktiskt förberett sig och tänkt igenom och skrivit ner. Man blir lite tagen på sängen. Och så går det så snabbt inte hos läkaren, och när man sedan kommer därifrån så har man med sig den där känslan av att jag kanske inte sa allt jag borde sagt, eller kanske inte sa det på rätt sätt.

Och så den där käcka frågan ”Är du i övrigt fullt frisk?”. Tja, vilka aspekter ska jag ta med? Trötthet, diabetesrisk, övervikt, ångest, och den där pollenallergin som bara dyker upp enstaka år? Det kan bli allt eller inget, beroende på vilket intryck läkaren ger och hur jag uppfattar frågan. Helt olika olika dagar…

Längre om dagens läkarbesök med diverse infällda sidospår

Så den långa versionen då… :-) Eller i alla fall delar av den; en del bitar får nog komma som egna separata inlägg trots allt.

Jag kom alltså hem ohemult sent inatt; efter ersättningsbuss och taxi sista sträckan så kom jag hem strax efter 00.30. Och för att kunna komma säkert i tid till tiden på ögonkliniken skulle jag gå hemifrån kvart i sju på morgonen för att åka med bussen. Och som alltid när man vet att det är för få timmar tills man ska upp och det dessutom är något särskilt som ska hända nästa dag så sov jag inte fullt så djupt som jag skulle ha önskat.

Jag kom i alla fall iväg som jag skulle, trött men i tid och med lite frukost i magen. Väl i Malmö tillät jag mig att slå ihjäl lite av tiden innan jag skulle vara på plats med att ta en kopp kaffe och en slät bulle på kafé. Men sedan traskade jag iväg till kliniken och var nog där en halvtimme innan utsatt tid.

Jag fick sitta in i ett väntrum. En stund innan min utsatta tid fick jag komma in till en sköterska och kolla synen, med glasögon på, på en vanlig synkollstavla. Det gick inte så jättebra :-/ Jag fick också kolla synen på nära håll; där var det inga problem. Sedan fick jag två sorters droppar i ögonen. Den ena skulla vidga pupillerna; den andra minns jag inte vad den skulle ha för effekt.

– Har du solglasögon med dig? Inte? Vad synd, för det vore br att ha sedan när du går härifrån, eftersom effekten kommer att klinga av långsamt, sa sköterskan.

Det kan man ju tänka att det hade varit smidigt att skriva på kallelsen? Eller, hur skulle jag kunna veta det? Jag visste ju inget alls om hur undersökningen skulle gå till.

Nå, jag fick sitta ut i väntrummet igen. Det skulle ta 15-20 minuter innan full effekt skulle uppnås av ögondropparna.

Det var intressant att sakta märka effekten av ögondropparna. På nära håll blev synen successivt allt suddigare, i alla fall med glasögon på; utan glasögon såg jag däremot skarpt på nära håll, men definitivt inte på avstånd. Och när jag smet iväg på toa efter att ha varit där typ en timme så synte det mycket tydligt att pupillerna var ruskigt stora.

Toa, ja. Det var en av de saker jag satt och funderade mycket på där i väntrummet. Det blev ganska tydligt allteftersom jag satt där, att det här skulle komma att ta tid. Och det gjorde mig egentligen inget i grunden. Men det hade varit smidigt att veta i förväg. För att kunna planera sin dag. För att kunna meddela andra på jobbt. Och så. Men på kallelsen hem stod det ju bara dag och tid. Och då brukar det vara den tiden, eventuellt med viss förening, som gäller.

Här var det tydligen så att man kom hit, och tiden var någon sorts riktmärke som angav ordningen på patienter. Och det satt stora anslag i väntrummet där det påpekades att det här var en akutmottagning och att turordningen därmed berodde på olika personers behov etc och att tider var ungefärliga. Vilket blev extra konstigt eftersom ju en stor del av oss som satt där hade kallelse och tider, fast just till denna akutmottagning. Och det som överraskade mig mest var att det verkade finnas något system för att faktiskt kunna komma dit akut, och få ett nummer och sitta tills man fick komma in. Varför hade ingen tipsat om det? Det hade jag varit beredd att göra många gånger under de här veckorna… Men jag trodde allt måste gå genom vårdcentralerna nuförtiden?

Ja, det där med toa, det satt jag också och tänkte på, som sagt var. Det är ju en av de mer stressande sakerna med att sitta i ett väntrum på en akutmottagning eller liknande: man måste sitta kvar där hela tiden, för man vet aldrig när det blir just ens tur. Och ju längre tiden går desto kissnödigare blir man och desto närmre den där okända tidpunkten när det kommer att bli min tur kommer man, och ja… det är ju inte så lyckat, för när man slutligen kommer in så är man vrålkissnödig. – Skulle de inte kunna sätta upp en skylt i väntrummen där de klargör hur de gör? Kunde de inte bara skriva typ ”Om du behöver gå på toa: gör det! Vi ropar upp dig igen efter några minuter om du gått på toa första gången!” – Eller hur de nu gör.

I alla fall, den här gången tog jag faktiskt mod till mig och rusade på toa ett snabbt varv. Utan att någon hann ropa upp mig.

Och efter långt mer än tjugo minuter fick jag komma in till läkaren. Hon undersökte och tittade och hittade inget som såg konstigt ut. Men hon skulle säga till en sköterska att ta bilder av gula fläcken, och sedan skulle jag få komma in igen.

Så jag satt ut i väntrummet en lång stund till. Och så fick jag komma in till en ny sköterska och fotografera gula fläcken, och så var vi inne i ett rum till och gjorde någon sorts undersökning eller fotografering till. Och sedan fick jag vänta i väntrummet igen. Och slutligen fick jag komma in till doktor igen, och hon droppade en ny omgng ögondroppar och kollade mina ögon ett varv till och gjorde någon tryckmätning och något annat.

Det slutliga utlåtandet tror jag kan sammanfattas så här:

Hon hittar inga skador eller fel på mina ögon, inget onormalt. Inga ålderförändringar på gula fläcken. Inget fel på synnerven (även om den var ganska ljus i kanten?). Inget som helst skäl att tro att det är någon hjärntumör eller något annat sjukligt.

Sannolik förklaring: stress, som i kombination med astigmatismen ger dessa effekter. Lösning: försöka ta det lugnare, samt i alla fall strunta i ”krökningarna”. Och de bör försvinna med tiden – men är i alla fall inte farliga.

Och så fick jag gå därifrån, efter två och en halv timme. Med en lättnad som jag fortfarande har lite svårt att ta till mig.

Om lojalitet, vård och öppenhet

Häromsistens skrev ett antal läkare och sjuksköterskor på Skånes universitetssjukhus en debattartikel i Sydsvenskan. Man kritiserade cancervården och varnade för sämre vårdkvalitet till följd av anställningssstopp och nedskärningar.

Jag såg debattartikeln, och tyckte att det gav stor tyngd att ett antal medicinskt kompetenta människor tydligt talade om vilka konsekvenserna av den förda politiken är och blir.

Nu skriver Sydsvenskan att de som undertecknat debattartikeln har hotats av en högre chef.

– Han sa att vi inte får yttra oss i media, att sjukhuschefen sagt att vi brutit vårt kontrakt med regionen och egentligen borde avskedas allihop, berättar en av dem.

Och

– Det finns ingen lojalitetsklausul i våra anställningskontrakt. Vi förbinder oss att följa fattade beslut – inte att hålla inne med kritik, säger han.

Men

Carsten Rose säger att det står var och en fritt att uttrycka kritik mot verksamheten på Sus. Men personal i arbetsledande ställning ska i första hand rikta sin kritik internt.

– Den som med sin namnteckning accepterar chefsskap, accepterar samtidigt att arbeta enligt riktlinjerna på Sus.

Va? Så om man tar chefsjobb på sjukhuset så förväntas man hålla käft om vad man tycker, i alla fall utåt? För övrigt så gissar jag på att kritiken redan framförts internt, och det verkar ju inte göra skillnad.

För mig är det självklart att lojaliteten hos dem som jobbar i vården ska ligga hos de sjuka, de utsatta och de som behöver hjälp och vård. Allt annat vore förkastligt. Jag tycker det är föredömligt och modigt gjort att skriva en sådan artikel och skriva under med namn.

Därför känns det bra att läsa följande i dagens artikel:

”¦ de talar om en hårt drabbad verksamhet med specialister som sagt upp sig och om det orimliga i att fortsätta göra nedskärningar när läget redan gränsar till det katastrofala.

– Då är det min medborgerliga plikt att informera om konsekvenserna, säger en av dem.

– För mig är det viktigt att befolkningen får veta vad olika politiska åtgärder ger för praktiskt resultat, säger en annan.

Höj skatterna!

Dag efter dag läser vi i tidningarna om hur sjukvården försämras. Vårdavdelningar läggs ner. Det saknas vårdplatser. Sjukhus slås ihop. Vården ska effektiviseras – vilket innebär att varje sorts vård bara ska finnas på ett fåtal ställen. Det innebär att allt fler måste resa allt längre för att få vården. Mer resor är sämre för miljön. Mindre tillgänglighet innebär att folk måste lägga mer av sin tid på resor. Patientsäkerheten är hotad, får vi höra gång på gång på gång – för den ena, andra, tredje och nästan alla andra patientgrupper, från vaggan till graven.

Det finns inte pengar till att ge sjukvårdspersonalen vettig lön. Det finns inte pengar till att anställa den vårdpersonal som behövs ens med dåliga löner.

Samtidigt ”finns” det inte heller pengar till de miljöåtgärder som behövs. Trots att många av dem i det långa loppet är direkt lönsamma, och de allra flesta billigare nu än om vi väntar tills det blivit värre, och väldigt många av dem dessutom absolut nödvändiga i ett längre perspektiv.

Det finns inte pengar.

Varför då?

Jo, för att skatterna sänkts. Så folk kan få mer pengar.

Jaha, och vad används pengarna till? Ja, det vore ju en sak om folk använde pengarna till att köpa ekologisk mat, investera i miljöteknik, gick ner i arbetstid, och så vidare. Men istället verkar det som att pengarna går till att driva på miljöförstöringen än mer – pengarna verkar gå till konsumtion av saker folk inte egentligen behöver, och till långväga semesterresor med flyg.

Därför säger jag: Höj skatterna!