Till slut tvingades jag ge upp.
Det hör till det jag är allra sämst på: att ge upp.
Jag kämpade mig igenom eftermiddagen på Tyska torget i Norrköping. Fastän jag mådde allt sämre. Någon gång var jag nära att kräkas bara av att jag liksom mådde så dåligt av förkylningen. Jag ville allt mer bara krypa ihop i en liten boll. Samtidigt som poängen var att vara glad och dansa och socialisera och lära känna nya människor, så satt jag på marken och försökte härda ut.
Och sedan var det dags för demonstrationståg till Louis de Geer-hallen. Med väl förberedda sånger och demonstrationsslagord. Och taktfasta trumslagare. Egentligen alldeles underbart. Fast jag kunde inte sjunga. Jag kunde knappt stå rakt upp.
(Mannen bredvid mig kommenterade ”Och du är havande, ser jag?” Jag är så trött på att få höra att jag är gravid – vilket jag inte är – bara för att jag är tjock om magen. Och den här gången förstärktes väl säkert intrycket av att magen var svullen av att jag mådde skit, och att jag försökte balansera min bag lite extra med magen, eftersom det var obekvämt med väskans rem om halsen när halsens körtlar var förkylningsömma. Inte vet jag. Jag tycker i alla fall inte att totala främlingar ska anta saker av det slaget. Och i förkylningstillståndet hade jag inte ork att svara något vettigt alls, mer än just att jag inte var gravid.)
Så vi marscherade genom gatorna i Norrköping, i kringelikrok tror jag, och kom slutligen fram till stället där den mer officiella invigningen skulle vara. Och jag var vara kräkfärdig och gråtfärdig. Hittade någonstans att sätta mig ner och kämpade med att inte börja störtgråta utan hålla det till enstaka tårar rinnandes nerför kinderna i skydd av solhatten.
Utsikter för de närmsta dagarna: Uthärda. Genomleva. Stå ut. Sova på liggunderlag på gympasalsgolv. Gå långa sträckor med packning. Försöka klara av att lyssna på saker. Försöka klara av att ha en åsikt och bidra. Försöka klara av att vara social och lära känna människor. Försöka klara av att köpa mat.
Så jag gav upp. Min man fick ta kontakt med sina föräldrar i Linköping och se om de var hemma. Det var de, eller inte just då, men de skulle komma hem om några timmar. Jag behövde bara ta mig ner till stationen, uthärda någon timme och sedan ta tåget en bit, så skulle de komma och hämta mig. Det fanns en möjlighet att få ge upp.
En kvällsmacka och en kopp te. Sedan nässpray, alvedon och sängen.
Jag har sovit mer än tolv timmar inatt. Svettats ändlöst. Drömt konstiga saker. Garanterat haft feber. Jag hade inte velat ha den natten på ett gympasalsgolv band okända människor.
Idag sitter jag i mina svärföräldrars hus. Själv hemma. Jag mår bättre, men absolut inte bra. Hostar slem och snorar. Sitta upp och dricka te och lyssna på radio är vad jag orkar.
Jag kan inte komma härifrån, och det är jättebra, så jag inte faller för frestelsen att försöka vara duktig och ta mig iväg. För jag vet att det inte vore vettigt. Det enda vettiga just nu är att vara här och vara sjuk.