När jag var liten fick man höra om konstbevattning som något stort och ont, som man gjorde i andra länder, långt bort, där man inte tänkte på långsiktiga effekter. Konstbevattning ledde alltid till problem: sjöar som försvann, mark som blev förstörd av salt, naturliga system som blev rubbade.
Jag tänker på det ibland när jag går därhemma och vattnar. Eller när jag sätter på vattenspridaren.
Vad är egentligen konstbevattning? Är inte all bevattning konstgjord?
Jag tänker på det när jag ser grannarna vattna – ja, alltså bönderna, som vattnar potatisfälten runtomkring. Min första magtraktsreaktion är alltid att det är fel att vattna så där. Slöseri. Grödorna ska klara sig på vad himlen och naturen ger, typ.
Men på vilket sätt är deras bevattning sämre än min? På vilket sätt är det bättre att jag sätter på vattenspridaren i vårt trädgårdsland när det blivit för torrt? Jag vattnar ju till och med för att hålla sådden fuktig i början – det gör inte bonden.
Varför är min bevattning finare?