Det är dagen efter de dramatiska gisslandramerna i Paris med omnejd. Under gårdagen följde jag utvecklingen via de stora tidningarnas nätrapportering. Nu hämtar jag in dagstidningarna i pappersform från brevlådan för att i vanlig ordning läsa tidningen till frukost.
Vi prenumererar oftast inte på den lokala tidningen här. Bland annat för att den är så väldigt lokal i sin nyhetsbevakning – och het enkelt inte täcker annat tillräckligt bra. Så under flera år har vi bara prenumererat på Sydsvenskan, trots att den inte alls skriver om vårt lokalområde. Men sedan ett tag tillbaka prenumererar vi på båda.
Så jag hämtar in tidningarna.
Framsidan på Sydsvenskan domineras förstås av gisslandramerna.
Den lokala dagstidningen har inte något alls om gisslandramerna och Frankrike på förstasidan. Inte en notis, inte en rad, inte ett ord.
För att hitta något om dessa gårdagens händelser så får jag leta reda på B-delen. På framsidan av den finns en pytteliten rubrik och text, som hänvisar till sidan två i den delen. Och ja, på det uppslaget finns en hel del.
Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det påverkar en som människa. Om man bor här, eller ännu längre bort från den stora tidningens upptagningsområde. Om man har den här lokala dagstidningen som sin huvudsakliga nyhetskälla, och inte som jag följer nyhetsflödet via nätet och liksom ändå får informationen. För ärligt talat, om man bara bläddrar tidningen en stund till frukost är det knappast säkert att man ens kommer till B-delen.
Och jag funderar över att andelen SD-röstare är väldigt stor i dessa områden som inte får omvärlden till sitt frukostbord.
Någon av de senaste dagarna frågade en vän på facebook hur det kommer sig att människor bryr sig så mycket mer om det som nu hänt i Frankrike när man inte alls förfasar sig på samma sätt över andra mycket större massakrer som skett nyligen, längre bort. Ocgh vi diskuterade det här med att bry sig om det som är nära en själv på olika sätt, och det man vet tillräckligt mycket om för att känna något för.
Det tänker jag på nu. Och jag tänker på när jag bodde ännu längre in i den lokala tidningens upptagningsområde, i en annan kommun där det i princip bara fanns det tidningen, och hur folk beklagade sig över när tidningen skrev om saker som hände i kommuner utanför upptagningsområdet, sådär en fem mil bort, för varför skulle de vilja veta det, liksom?