American idiot – för långt borta

En vän drog med mig på genrep av musikalen American Idiot. Eller förberedande genrep; genrepet är på torsdag och premiären på lördag.

Jag ska erkänna från början att det inte är en musikal jag har koll på sedan innan. Men generellt gillar jag musikal (jag ville ju själv ägna livet åt det, ju!), och musiken är skriven av Green Day, som var en av de grupper vi dansade ut vår studenttidsångest till på den tidens fester.

Det började rörigt. Ett stort gäng ungdomar på scen. I början fanns verkligen ingen riktning. Inget som fångade. Ingen känsla av att de här personerna vill berätta något för mig – eller i alla fall ingen känsla av att de hade någon aning om hur man gör när man berättar eller vad det egentligen var de skulle berätta.

Men nu var jag ju här för att gå på musikal, och då ska det rimligen finnas en handling, en berättelse. Så jag ansträngde mig att försöka greppa den. Och efter ett tag så lyckades jag väl få huvuddragen att utkristalliseras. Fast även då fortsatte det att vara rörigt och osammanhängande. Det grep aldrig riktigt tag. Det lämnades för många frågetecken och för mycket förvirring. Och slutet var liksom aldrig ens ett riktigt slut.

Bärande för en teaterföreställning – något som inte bara ska vara en konsert eller staplade snygga nummer – är förstås att man på ett eller annat sätt börjar känna starkt för personerna på scen. Men den här verkligheten var för långt borta från min. Den kändes inte relevant. Och det där kan man lyckas lösa genom små modifieringar och bra regi, som kan få publik av det mest skiftande slag att känna igenkänning. Men det här var väldigt långt borta. Det tydligaste jag kände – och det var ganska tidigt i föreställningen – var att mitt allmänna vacklande för tillfället, min känsla av att ha tappat riktning och kraft och mål, det är ingenting mot deras tillvaro, för där finns inget mål alls. Och att det plötsligt känns ganska okej att snöa in på Robin Hood, för allt som ger en riktning och en positiv kraft att agera för en bättre värld är bättre än det här.

Dessutom, och det här är ett stort minus, sjöngs alla sångerna på engelska. Det är i övrigt väldigt lite dialog, och dialogen var på svenska, men allt som sjöngs sjöngs på engelska. Det ökade på distansen oerhört mycket, gav en känsla av att det här inte var på riktigt. Språket är oerhört väsentligt för känslan av att något är på riktigt, för möjligheten att tränga in. Nu blev det liksom sångnummer av det så fort de började sjunga, istället för en del av historien. (Ja, jag kan engelska, och operan har “textremsa” som man kan läsa översättningen på – men det ändrar inte biten med att nå in och få det att kännas på riktigt.)

Med allt detta sagt: det är en bra föreställning. Eller show. Musiken är bra, de som står på scen kan sjunga och agera, det finns kraft och kompetens hos många av dem. Det är inte deras fel att det inte håller.

För mig är det ofta lite plågsamt att gå på musikal. För mycket smärtsamt som väcks av den gamla längtan – längtan att vara med och fyllas av den kraften och vara en del av berättelsen, avundsjukan över att jag inte får vara med, sorgen över en fantastisk berättelse jag aldrig kommer att få vara med och gestalta.
Jag kände inget sådant ikväll. Ingen längtan efter att lära mic sångerna utantill och sjunga ut mitt hjärta.

Men om du inte har några sådana förväntningar eller krav på en musikal, så är American Idiot absolut sevärd.

One response to “American idiot – för långt borta

  1. Pingback: Sanne skriver » När en dag är förbi finns det en till att leva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *