Tag Archives: musikal

Växa eller krympa

Tänk så stor skillnad det kan vara för tillåtandet i att göra det man vill, och fullt ut, på olika ställen och med olika människor….

När jag gick Danslinjen i Göteborg så gjorde jag en koreografi till Loreena McKennitts Marco Polo.

Alla klasskompisar var med på noterna och hade full tilltro till mig och mina idéer. Fullkomlig acceptans. Trots att både musiken och numret låg långt ute i kanten (eller snarast utanför) för vad som var “normalt” i det sammanhanget. Vi sydde fladdriga byxor till scenkläder, och repade sena kvällar. Vi fick ihop ett tjusigt bra nummer till avslutningsföreställningen. Och oj vad jag växte inombords.

Ett par år senare gick jag en musikalutbildning. Från dansläraren fick vi som hemuppgift att göra en koreografi. Ingen närmre instruktion än så egentligen. Så jag gjorde en koreografi till Tori Amos Precious Things.

La ner min själ i det, och tror egentligen fortfarande idag att den faktiskt var bra på riktigt. Men läraren hade verkligen inget positivt att säga om den.
Jag tror att den inte höll sig tillräckligt nära mittfållan. De andras saker, som både var mindre tekniskt avancerade och mindre känslomässa, fick bättre kritik.

Jag behöver nog inte ett egentligen gå in på vilken av de här erfarenheterna som varit till mest nytta och glädje och utveckling för mig…

Jag har glömt hur man gör för att våga gå all in

Jag fascineras av saker omkring mig. Stora projekt av skilda slag. Folk som genomför grejer, på alla möjliga skalor.

Som att titta på dokumentärer om filmer och TV-serier. Robin of Sherwood, med mängder av tankar och idéer och research och kostymer och samordning och resor och stuntmän och djur och statister och catering till oändliga mängder med människor. Och i uppförstorad skala (typ gånger många tusen) med Sagan om ringen-filmerna.

Eller personer som startar företag. Tar den där idén de kläckt, ordnar med utvecklingsarbetet för att fixa produkten, bygger upp produktion och verksamhet och raggar upp pengar och marknadsför och så vidare.

Eller de som sätter upp en teaterföreställning. Skriver en bok. Ordnar en stor fest. Och så vidare.

Jag är mäkta imponerad av alla människor som får idéer – stora idéer – och sedan genomför dem. Människor som orkar med hela den där apparaten. Som orkar samordna en massa människor. Som vågar och orkar (ja, orkar!) tro på att saker går att genomföra. Och som orkar tro på att det är värt det, orkar tro på att det de vill göra är viktigt och bra nog för att tillåta de problem som uppstår. Som en lagom dos vansinne, bortprioritering av andra ansvarsområden (som socialt umgänge eller städning).

Jag blir imponerad.

Och ruskigt trött av att tänka tanken på allt jobb.

Men mest blir jag nog avundsjuk. För jag har glömt hur man gör för att våga gå all in på det där sättet.

Nej, det är inte så att jag aldrig har velat eller kunnat eller varit sådan. Jag har ju varit där. Okej, inga gigantprojekt. Men alltså, vi spelade trots allt in en film med en massa människor inblandade när jag var typ tolv, i alla fall till stor del på mitt initiativ. Och jag har varit drivande i att ordna studentfester. Och jag har sytt en massa kläder jag designat själv, och skrivit egna pjäser och böcker (jaja, nu ska vi inte diskutera kvalitet :-)). Och renoverat lite hus. Och så vidare.

Men alltså, jag har tappat det.

Och visst, en del av det tappade jag redan som ganska liten, i den här allmänna skiten med folk som trycker ner en i skorna och talar om att det man vill göra inte är vettigt eller bra eller värdefullt – bara för att det inte faller dem i smaken eller inte passar in  deras mallar, och man är dum nog att tro dem. Men jag inser ju att jag behöll en del av det ändå, för jag har som sagt var åtminstone genomfört en del saker senare.

Det riktiga avbräcket är föräldraskapet. Ansvaret för någon annan. Det här att veta att oavsett vad jag sätter igång så förväntas jag alltid kunna släppa det med ett par minuters varsel för att rycka ut/in akut. Det här att jag alltid kommer att behöva fixa mat och ta hand om disk, och vad jag än vill hitta på så kommer jag aldrig att kunna ägna mer än kanske en timme per kväll åt det – aldrig några sammanhängande sjok av tid. Och det här att veta att vad jag än hittar på så kommer alltid någon del av omgivningen, och därmed som en effekt även jag själv, att tycka att alla prioriteringar som inte sätter mina barn först av allt, att vara av ondo. Och på de premisserna kan jag aldrig gå all in. På de premisserna kommer allting alltid bara bli halvmesyrer.

Därför blir jag trött vid blotta tanken på att genomföra något stort projekt. Inte för att det på något vis borde vara omöjligt i sig…

Stretchingen på tapeten igen

Häromsistens kunde vi läsa det i tidningarna igen: Stretching ska visst inte göra någon direkt nytta.

Stretching eller inte efter träningspasset? Visst kan det kännas skönt att sträcka ut musklerna, men man blir inte mycket rörligare av det.
– Frågan är vad man vill få ut av det och varför man gör det, säger Mikael Mattsson på GIH.

Som sagt var, det här yker upp med jämna mellanrum.

Och trots detta fortsätter jag att stretcha, år ut och år in. Därför att jag erfarenhetsmässigt vet att det är en absolut nödvändighet. Därför att erfarenheten, gång efter annan, lärt mig att slarvar jag med detta så leder det alltid till problem. Och det är inte värt att ta risken med att låta bli.

Det är frågan om att musklerna inte ska dra ihop sig när jag kallnar och sedan ryckas till och ut i ytterläge och gå sönder vid nästa tillfälle om jag inte är uppvärmd tillräckligt. (Ja, jag vet också vikten av att värma upp ordentligt, tro mig.)

Och sedan undrar jag ärligt talat över den här biten:

Men många motionärer känner att en stel kropp begränsar rörligheten.

– Det finns definitivt en mening med vara tillräcklig rörlig. Men då bör man kanske i stället fundera på rörlighetsträning med längre tänjningar – tänk balettdansare som sitter i utsträckt läge i en kvart innan de byter läge, de blir ju bevisligen väldigt rörliga.

För alltså, visst, jag blev ju aldrig professionell dansare, men jag har ju ändå rört mig en del i kretsarna. Och jag har aldrig upplevt att folk sitter i utsträckt läge i en kvart. Även i danssammanhang har jag ofta hört till dem som stretchat mer än genomsnittet – vilket inte på något sätt gjort mig vigast (och det har heller aldrig varit min ambition).

Som en lerklump utan själ

Den där musikalutbildningen, ja… Det var som att den gick upp på att stöpa om mig från grunden. Allt som var jag var fel. Allt skulle analyseras och göras om. Hur jag stod och gick. Hur jag pratade. Hur jag andades. Inget dög. Allt skulle ändras och läras om. Jag kunde inte lita på mig själv och tro på mig själv för fem öre.

Och visst, det påpekades att det där kunde ta olika lång tid för olika personer. Men att det samtidigt var en fråga om hur hängiven man var. Ville man verkligen så gällde det att göra fullt ut och ta på allvar. Det blev någon sorts markör: hur fort kan du slipa bort allt det där som du brukade göra? Hur devoted är du egentligen till det här?

Det var svårt för mig. Det föll sig inte naturligt. Jag försökte så gott jag kunde, men jag förstod inte. Så jag frågade. Men fråga var också fel. Allt det där man brukar få höra om att jo men om du sitter och undrar så är det bra att du frågar, för då är det oftast fler som sitter och undrar – det gällde inte här. Det var ingen som uppskattade att jag frågade. Jag var ett störande moment.

Ännu värre var att ifrågasätta. Det var rent av fult. Jag tog plats, och det var fel.

Lärare som tolkade hur man satt och utifrån det ansåg sig kunna tala om vilka inälvor man borde ha problem med och liknande.
Lärare som bemötte mina frågor – eller det faktum att jag frågade med att börja skälla på mig utifrån vilket stjärntecken hon gissade på att jag tillhörde.
Och till på köpet då de andra elevernas inställning: att det bara var att acceptera och låta det rinna av. Inget att bli upprörd över.
Rent allmänt en inställning till förhållandet elever-lärare som inte skulle accepteras i något annat sammanhang i Sverige i vår tid – en lärarattityd från en helt annan tidsålder. Och då var alla vi elever ändå vuxna.

Men de andra eleverna menade på att det är så här det funkar i den här världen. Det är bara att acceptera. Så släpp det och lev med det.

Vilket väl gör att det bara är att konstatera: det skulle aldrig funkat för mig att leva i den världen i längden.

För det här med dans och sång och agerande handlar nånstans ändå om att kuna ha sitt hjärta i det, och att ha något att ge. Och då måste man själv vara med i det. Och jag har för mycket integritet för att det ska funka att ngon ska bestämma över mig på det viset. Det måste finnas någon sorts givande och tagande i det.

Jag skulle ändå inte ha pallat. Jag skulle inte ha pallat vare sig kraven på att ha högklackat på scen eller att vara tvungen att pussa folk på order.

Men ja, jag skulle ha klarat av att scenkyssas bättre på andra villkor. Om jag själv fick välja hur mycket jag skulle låtsas och hur mycket jag skulle gå in i det på riktigt, om det viktiga resultatet hade varit att det såg trovärdigt ut på scen. Men så var det inte. Istället var förutsättningen att gå totalt in i det, hitta förälskelsen på riktigt och verkligen inbilla mig att jag var djupt förälskad i honom. Jag minns inte orden för att förklara hur vi skulle tänka och resonera. Men jag kan fortfarande ana hur hela detta sätt att hantera vad som är JAG nedmonterar hela mitt psyke.

Som om jag bara är en klump med lera man kan göra vad som helst med utan att någon inre substans tar skada.

Än idag kan jag inte riktigt skilja ut. Jag kan se sånt som är praktiskt sett jobbigt med att jobba inom scenen och tänka att jag är glad att det inte blev så. Och sedan när jag funderat en stund så sjunker jag ner i geggan av sånt här personlighetsnedbrytande. Och jag kan inte riktigt skilja ut vad jag egentligen känner för scenvärlden längre. Vad som kommer därifrån och vad som är något annat.

Jag har väldigt svårt att begripa att det där skulle leda till något bra. För mig var det bara nedbrytande. Jag förlorade bit för bit allt självförtroende på området. All känsla av att jag var bra, att jag hade något att ge på scen – eller för den delen utanför. Det som innan dess kanske var en oslipad amatörmässig potential blev till en oanvändbar slemblobb som aldrig skulle ha vågat göra något vettigt på scen. Det som innan dess var en grundtrygghet i en känsla inombords blev ett stort hål inombords, ett hål av misslyckande och otillräcklighet.

Dessutom när jag sedan dess ett intensivt och irrationellt hat mot alla som är bra på att steppa. För helvete vad jag slet och försökte, och aldrig nånsin fick jag någon ordning på något av det.

När en dag är förbi finns det en till att leva

Dagen efter att jag varit på American Idiot har jag plötsligt de här stroferna på hjärnan, igen och igen:

När en dag är förbi finns det en till att leva
Det är allt som du har om du ingenting spar
Man får kämpa, man får slåss
Det finns inget som vi tar för givet
En ny dag väntar på dig
Vad väntar oss?
En dag mindre i livet.

När du frusit en dag finns det en till att frysa
Och vi skakar av köld i dem trasor vi bär
När de rika går förbi
vill de inte stanna för nöden
och då tystnar småbarnens skrik
Det innebär
en dag närmare döden.

När en dag är förbi finns en annan som väntar
med en sol som vill låtsa att världen är ny
det finns tärd stormen har vält
Det finns skulder som måste betalas
Och ett folk som dör av svält
tar till våld om dom väcks ur sin dvala
Själva helvetet ska bryta ut
Innan dagen är slut

Det är ur Les Miserables. Också en musikal som utspelar sig långt från min tillvaro. Men det är en gigantisk skillnad i förmågan att få mig att bry mig om de stackars människorna.

Det fångar ganska väl vad jag saknar i gårdagens föreställning.

(Är det elakt att jämföra med Les Mis? Nej, jag tycker inte det, jag tycker jämförelsen är relevant. Och ärligt talat borde väl en musikal som utspelar sig i nutid, i ett land som trots allt påverkar oss alla, kännas mer… angelägen?)

American idiot – för långt borta

En vän drog med mig på genrep av musikalen American Idiot. Eller förberedande genrep; genrepet är på torsdag och premiären på lördag.

Jag ska erkänna från början att det inte är en musikal jag har koll på sedan innan. Men generellt gillar jag musikal (jag ville ju själv ägna livet åt det, ju!), och musiken är skriven av Green Day, som var en av de grupper vi dansade ut vår studenttidsångest till på den tidens fester.

Det började rörigt. Ett stort gäng ungdomar på scen. I början fanns verkligen ingen riktning. Inget som fångade. Ingen känsla av att de här personerna vill berätta något för mig – eller i alla fall ingen känsla av att de hade någon aning om hur man gör när man berättar eller vad det egentligen var de skulle berätta.

Men nu var jag ju här för att gå på musikal, och då ska det rimligen finnas en handling, en berättelse. Så jag ansträngde mig att försöka greppa den. Och efter ett tag så lyckades jag väl få huvuddragen att utkristalliseras. Fast även då fortsatte det att vara rörigt och osammanhängande. Det grep aldrig riktigt tag. Det lämnades för många frågetecken och för mycket förvirring. Och slutet var liksom aldrig ens ett riktigt slut.

Bärande för en teaterföreställning – något som inte bara ska vara en konsert eller staplade snygga nummer – är förstås att man på ett eller annat sätt börjar känna starkt för personerna på scen. Men den här verkligheten var för långt borta från min. Den kändes inte relevant. Och det där kan man lyckas lösa genom små modifieringar och bra regi, som kan få publik av det mest skiftande slag att känna igenkänning. Men det här var väldigt långt borta. Det tydligaste jag kände – och det var ganska tidigt i föreställningen – var att mitt allmänna vacklande för tillfället, min känsla av att ha tappat riktning och kraft och mål, det är ingenting mot deras tillvaro, för där finns inget mål alls. Och att det plötsligt känns ganska okej att snöa in på Robin Hood, för allt som ger en riktning och en positiv kraft att agera för en bättre värld är bättre än det här.

Dessutom, och det här är ett stort minus, sjöngs alla sångerna på engelska. Det är i övrigt väldigt lite dialog, och dialogen var på svenska, men allt som sjöngs sjöngs på engelska. Det ökade på distansen oerhört mycket, gav en känsla av att det här inte var på riktigt. Språket är oerhört väsentligt för känslan av att något är på riktigt, för möjligheten att tränga in. Nu blev det liksom sångnummer av det så fort de började sjunga, istället för en del av historien. (Ja, jag kan engelska, och operan har “textremsa” som man kan läsa översättningen på – men det ändrar inte biten med att nå in och få det att kännas på riktigt.)

Med allt detta sagt: det är en bra föreställning. Eller show. Musiken är bra, de som står på scen kan sjunga och agera, det finns kraft och kompetens hos många av dem. Det är inte deras fel att det inte håller.

För mig är det ofta lite plågsamt att gå på musikal. För mycket smärtsamt som väcks av den gamla längtan – längtan att vara med och fyllas av den kraften och vara en del av berättelsen, avundsjukan över att jag inte får vara med, sorgen över en fantastisk berättelse jag aldrig kommer att få vara med och gestalta.
Jag kände inget sådant ikväll. Ingen längtan efter att lära mic sångerna utantill och sjunga ut mitt hjärta.

Men om du inte har några sådana förväntningar eller krav på en musikal, så är American Idiot absolut sevärd.

… och jag bär dig på händerna långt härifrån, dit där häxorna aldrig kan nå dig…

Det var en gång, för snart 16 år sedan, en flicka, eller en ung kvinna, som plötsligt kom in på en musikalutbildning.

“Plötsligt” är kanske ett konstigt sätt att uttrycka det på. Under hela sin ungdom hade hon vacklat fram och tillbaka om skulle satsa på dansen och musikalen eller inte, och hon hade övergivit denna bana för att satsa på en annan utbildning och riktning för livet, men sedan ångrat sig och försökt igen, och kommit in på och gått en kvällsutbildning, och sedan sökt vidare till “riktiga” utbildningar, men misslyckats med att komma in. Konkurrensen var stenhård, hon var väl inte tillräckligt bra, och dessutom var hon egentligen redan för gammal. Så hon slog tankarna ur hågen, glad över att åtminstone ha försökt, och satsade istället på att bli klar med universitetsexamen.

Och då, lagom tills hon blev färdig med examen, så slog en massa slumpar ihop sig på något märkligt sätt och ledde till att hon plötsligt kom in på en musikalutbildning som hon tidigare inte ens hade känt till (den var för övrigt ganska ny). Hon som redan hade lagt alla sådana tankar på hyllan. Hon som var mindre vältränad och med nya skador sedan alla de andra dans- och musikalutbildningarna sagt nej.

Och eftersom universitetsexamen blev klar strax efter beskedet om musikalutbildningsplatsen, och den osäkra arbetslösheten och livet när man måste söka jobb och sånt där låg där framför, så fanns det inga problem med att bestämma sig för att ta den här chansen – det krockade liksom inte med något. Hon var fullt medveten om att oddsen för att alls kunna få jobb inom dans- och musikalbranschen var usla. Dessutom kostade utbildningen pengar, pengar hon egentligen inte alls hade, men hon lånade av sina föräldrar, med avsikten att åtminstone lyckas fullfölja ett av utbildningens två år. För sin egen skull. För att bejaka sig själv, förverkliga sig själv, faktiskt följa en dröm.

Under sommaren mellan den ena examen och den andra utbildningens början hann hon dessutom med att bli kär och skaffa pojkvän, för första gången någonsin och på dryga 40 mils avstånd. Men avstånd kan man leva med om man är lycklig. Det var förstås en ytterligare påfrestning på en ansträngd ekonomi att med jämna mellanrum åka till Linköping, men vad gör man inte?

Så började då musikalutbildningen.

Den unga kvinnan gjorde som sagt var detta för att bejaka och släppa fram delar av sig själv, kunna utveckla sidor som det inte funnits tillräcklig plats för, få släppa fram det kreativa.

Men det var så mycket som inte stämde, med personkemi och lärare och inställning. Det här var ingen kreativ arena öppen för diskussioner och influenser – här skulle istället alla tryckas in i samma mall, tycka och gilla samma. Flickan kände sig nedtryckt i skorna, inmålad i ett hörn, och alla försök att förbättra situationen gjorde det snarast värre. Hon tog för mycket plats när hon frågade och försökte förstå. Hennes erfarenheter var i vägen och gjorde henne mindre kapabel att acceptera nedtryckningen i den färdiga formen, det sågs som en nackdel. Hon var van sedan hela livet av att sticka ut, inte vara riktigt som alla andra, och det hade ibland varit ett problem och ibland inte, men aldrig hade det varit så fel som här.

Men flickan var envis och hade bestämt sig för det här, så hon kämpade på. Det fanns inte i hennes värld att ge upp. Funkade det inte så var det väl hon som inte ansträngde sig tillräckligt, så hon fortsatte att bita ihop och kämpa, fastän varken dans eller sång fyllde henne med den glädje den borde. (Hon hade ju faktiskt gått en kvällsutbildning med långt mycket mer dans än hon fick här, och hon visste hur underbart bra hon kunde må av det – men det här var helt annorlunda.) Och hon överlevde genom telefonsamtal och mejl till älsklingen långt borta. Fast telefonsamtal var dyrt, speciellt till hans mobil, så hon försökte hålla tillbaka på det behovet.

För övrigt deklarerades det från utbildningen att det allra bästa vore att inte ha några pojk- eller flickvänner under de här åren, för att faktiskt kunna fokusera helt och hållet på den krävande utbildningen – det fanns helt enkelt inte tid för sånt. Även om man förstås själv fick välja hur man skulle göra med just den saken. Som med allt annat antyddes det att det var en fråga om commitment, att anstränga sig och vilja tillräckligt mycket. Precis som när det gällde att överge sin dialekt.

Tiden segade sig fram. Flickan kämpade, ju längre tiden gick med allt mindre glädje och mer hopplöshet och alltmer sammanbitet.

Det var någon gång på vårvintern, i mars, för snart femton år sedan. Älsklingen hade hälsat på i Skåne över helgen. Fast på söndagen hade de tillsammans hälsat på älsklingens kompisar i Lund. Klart han måste få träffa kompisar när han var härnere, det hade hon självklart sagt ja till.

Fast det innebar att det funnits mindre tid än vanligt att tanka närhet tillsammans för att orka skolan de kommande veckorna. Eller att hon inte hade fått prata av sig så mycket som hon behövde. Eller ja”¦ kanske var det bara alldeles för eländigt ändå. Fast hon bet ihop. Fanns det inte utrymme för det så fanns det inte, liksom.

Järnvägsstationen, söndag sen eftermiddag. Han ska ta tåget tillbaka upp till Linköping. Helt uppenbart ser han att det inte är så bra.

Klarar du dig? Är det okej att jag åker? frågar han innan han kliver på tåget.

Ja. Självklart.

I hennes värld finns inga andra alternativ. Klart att det går. Det är bara att kämpa på.

Så han åker med tåget. Och så fort han åkt bryter hon ihop. Ligger på en parkbänk på perrongen och gråter. Orkar inget. Pallar inte kämpa på längre. Är så ensam. Har ingen kraft kvar.

Nej. Hon klarar det inte. Hon inser det nu. Men vad gör man då? Så kan man ju inte göra.

Till slut lyckas hon ta sig hem. Ägnar kvällen åt att försöka ringa älsklingen (men han har inte telefonen på) och lyssna till Kate Bush i sitt orangea rum i kollektivet. Gråter. Har ångest. Vet inte vad fan.

Till slut är han framme, hemma, och hon får fatt i honom.

Men varför sa du inte det?

Det är sen söndagkväll. Arbetsdag imorgon. Han befinner sig mer än fyrtio mil bort och har precis åkt tåg i ett antal timmar. Men han inser att hon behöver bort från det här nu. Annars kommer hon att gå till skolan imorgon ändå. För hon har inte längre ens kraft att ta beslut. Hon kommer bara att fortsätta att slå huvudet i väggen, fastän hon är så trasig.

Han lånar en bil av en kompis, och får fatt i en annan kompis som kan följa med som sällskap och avbyte – just den där kompisen som var inblandad i att de båda alls träffades en gång i tiden. Och så kör de bil ner genom natten, från Linköping till Malmö, hämtar upp mig mitt i natten, och kör tillbaka upp till Linköping och är framme någon gång på morgonen. För jag ska inte vara kvar där längre.

Säg en dag, säg en tid, då du följer mig bort,
viska tyst, jag ska ändå förstå dig.
Och jag bär dig på händerna långt därifrån
dit där häxorna aldrig kan nå dig

(Lyrisk sång, Vysotskij)

Någon dag senare går jag till vårdcentralen och blir sjukskriven. Jag återvänder aldrig till skolan.

Men älsklingen som hämtade mig den natten har jag kvar.

Den pinsamma nakenheten

Jag har under mina år med dans och musikal tränat och uppträtt på alla möjliga ställen. Och det innebär förstås att jag har behövt byta om – till träningskläder eller scenkläder – på alla möjliga ställen. För riktiga omklädningsrum är ovanligare än man kan tro i dessa sammanhang. Det är iinte alltid det finns omklädningsrum där man tränar. Bakom/i anslutning till scener finns det ofta inte så många eller stora utrymmen som egentligen skulle behövas för en ensemble (i alla fall i de ickeprofessionella sammanhang jag rört mig). Så jag är van att byta om lite varstans där det finns möjlighet. På toa. I ett rum vilket som helst. Eller helt enkelt där det finns en ledig golvyta för mig och mina saker.

Det är inget problem. Inte för mig. Inte för de flesta andra i sammanhangen heller. Det är så det funkar. Och vad gör det mig om någon råkar se en del av min nakna hud? Ingenting. Big deal, liksom. Och det kvittar i det stora hela om den som råkar se mig naken har det ena eller det andra (eller något annat) kön.

Så nej, för mig är det inget problem. Egentligen.

Men det är ju uppenbarligen ett problem för andra. Ja, inte i så särskilt stor utsträckning i de sammanhangen, kanske. Men generellt. Generellt anses det JÄTTEPINSAMT om någon av manligt kön råkar komma in i ett rum där det står en halvnaken tjej. Eller överhuvudtaget en tjej som håller på och byter om och inte skyler sig helt. Eller ja, ärligt talat så är det tydligen pinsamt ibland om det är en kvinna som kommer in också. Det är liksom på något vis pinsamt att komma in i ett rum där någon byter om.

Ja, alltså, det är inte jag som tycker det. Jag har inga problem med att någon kommer in när jag håller på och byter om, om jag nu är i ett sammanhang där det liksom är en rimlig och naturlig sak att göra det. Om jag ska in och träna om fem minuter (eller ska upp på scen om en halvtimme) så är det den naturligaste sak i världen.

Men eftersom det blir pinsamt för den som kommer in när jag byter om, så blir det pinsamt för mig, indirekt. För att det liksom är jag som orsakar pinsamhetskänslan för den andra. Så därför försöker jag ändå undvika situationen. Försöker skyla mig, försöker vända mig bot från dörröppningen när jag står barbröstad, försöker se till att vara utan kläder på överkroppen så kort tid som möjligt.

Trots att jag egentligen inte bryr mig ett smack.

Det stör mig.

Because my love for you would break my heart in two

En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.

Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. “Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.

Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.

Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.

Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.

Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.

Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.

Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på “jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.

Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.

Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.

Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.

Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.

_________________________________

Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…

Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.

Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra “värld”.

Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.

______________________________

En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:

Wild is the wind

Nöjd

När jag tränar träffar jag på en tjej som på sätt och vis är där jag var för tolv-femton år sedan. Dansar så mycket hon hinner, går en utbildning inom området och försöker komma in på andra utbildningar, är med i olika uppsättningar på fritiden. Och är väl (precis som jag var) lite äldre än det där purunga man förväntas vara för att ha en chans. Men hon lever livets glada dagar med dans och musikal, och framtiden är fortfarande öppen för henne ur danshänseende.

Det händer ibland också att jag springer på människor från musikalutbildningen, eller läser om dem i tidningen. Folk som jobbar i branschen, som på något vis “lyckats” – eller som i alla fall hankar sig fram.

Hade det varit för några år sedan så hade jag fortfarande varit avundsjuk. Jag skulle ha önskat att jag också kunde dansa sju dagar i veckan, spela musikal, gå på auditions och vara med “på riktigt”. Eller jobbat i branschen.

Men numera blir jag snarast trött av bara tanken. Inte så mycket av tanken på det rent fysiska av varje träningspass – jag önskar fortfarande att jag hann mer än ett pass i veckan. Men stressen. Jag vill inte tillbaka till det livet. Jag klarade det då – jag trivdes med det då – men jag vill inte tillbaka. (Och då ska jag poängtera att jag inte menar det knappa året på musikalutbildningen i Malmö, utan tiden i Göteborg, och danslinjen.) Jag skulle inte längre orka planera tillvaron minutiöst för att få det att gå ihop. Jag skulle inte orka alltid vara på topp – att inte ha tid att vara sjuk, att vara tvungen att bita ihop och kämpa ändå. När varje skada är en katastrof och ett hästjobb med att träna träna träna sjukgymnastik för att komma tillbaka på topp.

Och jag skulle inte palla jobbförutsättningarna. Flytta på sig till nya städer, nya boenden, nya förutsättningar utifrån var man får jobb – om man får jobb. Ingen fast punkt i tillvaron.

Jag blir trött och stressad bara jag tänker på det.

Min tillvaro är förstås mindre… dynamisk. Jag får säkert mindre utlopp för min “kreativa ådra”. Min tillvaro är mer inrutad och mer styrd. (Fast lite utlopp för det kreativa får jag allt. Och det styrda är faktiskt lite skönt också.)

Och visst, jag lyckades inte.

Men jag är ändå nöjd.

Min tillvaro är på det hela taget stabil. Jag har en fast punkt i tillvaron, ett hus, en trädgård, en familj. Jag har ett liv jag på det stora hela trivs med – även om det förstås inte är perfekt. (Om du läst det minsta lilla av min blogg vet du att jag inte tycker att mitt liv är perfekt :-))

Och bara tanken på att försöka klara av alla de där “sm唝 vardagsbestyren och samtidigt jobba i den branschen. Hämtning och lämning av barn, synkning av scheman, vab och så vidare. Det skulle ju liksom inte bara gå ;-) Skulle jag alls ha skaffat barn? I alla fall inte hus.

Men ja, visst finns det ett litet uns av nåt som gnager. En liten irriterande känsla av att de har lyckats och jag har misslyckats.

Men jag vill inte på några som helst villkor byta.