Jag är väl lite av en ensamvarg. Av flera skäl. Dels för att det väl förmodligen är så jag är: jag trivs ganska bra med att göra saker på egen hand. Men dels också som en effekt av livet – av att vara den som avviker. Den som tycker annorlunda, klär sig annorlunda, har annorlunda intressen – och liksom aldrig passar in. Jag har väl lärt mig att det är enklare att hålla mig på min kant, så slipper jag ägna all tiden åt att försvara mina val eller försöka smälta in och vara som andra och kan istället ägna tiden och orken åt att vara jag :-)
Jag trivs i huvudsak med min självvalda ensamhet (och tycker inte det är rätt ord ens en gång, men kommer just nu inte på bättre). Men visst, ibland behöver man sammanhang och sociala kontakter. Och rätt mycket av det har jag via nätet idag. Och även om det ibland kanske skulle vara kul med mer, så är det samtidigt nog ungefär så mycket jag orkar med i nuläget, i den fas i livet och de förutsättningar som råder nu.
Därför värmer det mitt hjärta att det inne i byn, här där jag liksom i någon mån hamnat mest av en händelse, finns flera typ jämnåriga tjejer (eller ja, jag har inte koll på deras ålder, men mammor till ungar i samma ålder som mina, typ), som liksom erbjuder mig en plats i ett sammanhang. De finns där. Och jag nappar inte direkt på erbjudanden om social samvaro, för det där med allmänt socialiserande över starka drycker är inte min grej, och även generellt när jag ska fixa och dona så är jag rätt glad för att göra det själv, och jag är på det hela taget ganska nöjd med att bo avsides och inte inne i byn – men det värmer ändå mitt hjärta oerhört att jag faktiskt erbjuds ett sammanhang, i all enkelhet.
Tack :-)