Jag har glömt hur man gör för att våga gå all in

Jag fascineras av saker omkring mig. Stora projekt av skilda slag. Folk som genomför grejer, på alla möjliga skalor.

Som att titta på dokumentärer om filmer och TV-serier. Robin of Sherwood, med mängder av tankar och idéer och research och kostymer och samordning och resor och stuntmän och djur och statister och catering till oändliga mängder med människor. Och i uppförstorad skala (typ gånger många tusen) med Sagan om ringen-filmerna.

Eller personer som startar företag. Tar den där idén de kläckt, ordnar med utvecklingsarbetet för att fixa produkten, bygger upp produktion och verksamhet och raggar upp pengar och marknadsför och så vidare.

Eller de som sätter upp en teaterföreställning. Skriver en bok. Ordnar en stor fest. Och så vidare.

Jag är mäkta imponerad av alla människor som får idéer – stora idéer – och sedan genomför dem. Människor som orkar med hela den där apparaten. Som orkar samordna en massa människor. Som vågar och orkar (ja, orkar!) tro på att saker går att genomföra. Och som orkar tro på att det är värt det, orkar tro på att det de vill göra är viktigt och bra nog för att tillåta de problem som uppstår. Som en lagom dos vansinne, bortprioritering av andra ansvarsområden (som socialt umgänge eller städning).

Jag blir imponerad.

Och ruskigt trött av att tänka tanken på allt jobb.

Men mest blir jag nog avundsjuk. För jag har glömt hur man gör för att våga gå all in på det där sättet.

Nej, det är inte så att jag aldrig har velat eller kunnat eller varit sådan. Jag har ju varit där. Okej, inga gigantprojekt. Men alltså, vi spelade trots allt in en film med en massa människor inblandade när jag var typ tolv, i alla fall till stor del på mitt initiativ. Och jag har varit drivande i att ordna studentfester. Och jag har sytt en massa kläder jag designat själv, och skrivit egna pjäser och böcker (jaja, nu ska vi inte diskutera kvalitet :-)). Och renoverat lite hus. Och så vidare.

Men alltså, jag har tappat det.

Och visst, en del av det tappade jag redan som ganska liten, i den här allmänna skiten med folk som trycker ner en i skorna och talar om att det man vill göra inte är vettigt eller bra eller värdefullt – bara för att det inte faller dem i smaken eller inte passar in  deras mallar, och man är dum nog att tro dem. Men jag inser ju att jag behöll en del av det ändå, för jag har som sagt var åtminstone genomfört en del saker senare.

Det riktiga avbräcket är föräldraskapet. Ansvaret för någon annan. Det här att veta att oavsett vad jag sätter igång så förväntas jag alltid kunna släppa det med ett par minuters varsel för att rycka ut/in akut. Det här att jag alltid kommer att behöva fixa mat och ta hand om disk, och vad jag än vill hitta på så kommer jag aldrig att kunna ägna mer än kanske en timme per kväll åt det – aldrig några sammanhängande sjok av tid. Och det här att veta att vad jag än hittar på så kommer alltid någon del av omgivningen, och därmed som en effekt även jag själv, att tycka att alla prioriteringar som inte sätter mina barn först av allt, att vara av ondo. Och på de premisserna kan jag aldrig gå all in. På de premisserna kommer allting alltid bara bli halvmesyrer.

Därför blir jag trött vid blotta tanken på att genomföra något stort projekt. Inte för att det på något vis borde vara omöjligt i sig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *