Earth hour – en ny högtid?

Elvaåringen var bortbjuden ikväll (och inatt), på LAN hos en kompis. Det tackade han ja till.

Under eftermiddagen, när vi stod och rensade i trädgårdslandet, strax innan han skulle iväg, kröp det dock fram att han hade lite dubbla känslor för det. För han skulle ju missa Earth hour.

Och det handlade inte bara om att han insåg att han inte skulle kunna släcka ner den där timmen. Utan det handlade om vad han skulle missa. Kvällen med familjesamvaro, läsa eller spela spel i stearinljusens sken i ett i övrigt nedsläckt hus.

Visst, det där går ju att göra när som helst. Men det blir ändå inte. Eller, det är något speciellt med det, när man verkligen bestämt sig för att NU, nu ska det vara släckt. När det blir ett frivilligt tvång eller vad man ska kalla det. Nästan lika mysigt som när det är tvunget på riktigt – alltså vid strömavbrott.

På ett sätt blir det ju märkligt förstås. För poängen med Earth hour är ju inte att det ska bli en högtid som man firar återkommande på det sättet. Poängen är att uppmärksamma ett problem. Earth hour är en demonstration.

Å andra sidan… så behöver vi högtider som är anpassade till vår tid. Earth hour är ju på det sättet långt mer relevant som högtid än jul eller påsk. Och precis som de religiösa högtiderna blir det en tid till eftertanke, en möjlighet att fundera över hur vi lever våra liv och vilka vi vill vara.

Och om vi ska bygga en ny och bättre värld, så är det väl ett gott steg på vägen att påminnas om hur trivsamt vi kan ha det i halvmörker, bara familjen tillsammans med en bok eller ett spel?

Nu är Earth hour över för den här gången. Vi tre som var hemma spelade Carcassonne vid kandelabern. Vi har – som brukligt på Earth hour – fortfarande inte tänt särskilt mycket. Sexåringen ligger i soffan med katten bredvid sig, jag sitter i fåtöljen bredvid i kandelaberljuset, och en stillsam Maria Röjås-skiva ljuder från högtalarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *