20/5

20/5 (men publiceras senare)

Jag behöver skriva. För att hantera. Men jag vet inte var jag ska börja; det är tusen röriga tankar som jag knappt vågar släppa fram.

Döden döden döden

Det började… som en skakning på nedre däck. Eller nåt. Fast när började det egentligen?

Min man fick ont i magen och var bubblig helgen för en och en halv vecka sedan. På måndagen ringde han och pratade med vårdcentralen. Magkatarr, var deras förslag. Ät omeprasol ett tag och återkom. Så han återkom efter några dagar och de tyckte han skulle fortsätta. Sedan vet jag inte riktigt i vilken ordning saker hände. Han började bli gul. På söndagen fick han komma till vårdcentralen och ta prover med misstankar om gallsten. På måndagen blev han kallad för mer provtagning på sjukhuset. Och inlagd. Och fler undersökningar på tisdagen. Och idag ett preliminärt besked: Tjocktarmscancer som spridit sig till levern. Det ska tas mer prover. Vi vet inte än. Men det ser väldigt väldigt dåligt ut.

Det är den värsta tänkbara mardrömmen som blivit verklighet. Den där värsta varianten på vad min ångestkatastrofsida brukar kunna koka ihop.

Nä, det började förstås inte då för tio dagar sedan. Han har varit hängig ganska länge, till och från. Inte varit riktigt sig själv. Visst är det så. Men det rusar man ju inte till doktorn för när det finns rimliga anledningar som stress och livspussel och föräldraskap och sånt där. Borde vi ha anat oråd? Borde vi ha fattat? Borde vi ha gjort något tidigare? Jag är den jag är, och jag fylls med ångest och skuldkänslor.

Döden döden döden

Om det är något jag verkligen är rädd för här i världen så är det att inte leva längre. Eller att de som är mig nära och kära inte ska göra det. Nu är ett väldigt sannolikt scenario att den jag älskar mest i hela världen inte längre ska finnas. Den som gett mig stabilitet i tillvaron, balanserat min ångest, den jag byggt min värld ihop med.

Jag har inte använt tiden tillräckligt väl. Jag borde ha använt den annorlunda. Fast jag vet inte hur. Det är ju det: man är inte alltid i strålande skick. Vardagen pockar på och kräver ork.

Och jag tänker på omvärldens evinnerliga tjat om att ta tillvara dagen. Njuta av barnen när barnen är små, för den tiden kommer inte tillbaka. Jag har försökt sträva emot det, för att ta tillvara annat i tillvaron också. Just utifrån känslan av att livet i övrigt inte heller kommer tillbaka, Att man faktiskt inte kan skjuta upp allting annat tills efter att barnen blivit stora. Nä, uppenbarligen inte, liksom…

Och samtidigt så finns i allt detta ett korn av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått. Tänk om jag inte hade träffat honom – det var ju liksom verkligen en slump.Det tog många månader innan jag riktigt vågade tro på att det var sant, att jag blivit ihop med honom och han var min och han var fantastisk. Och det fortsatte hålla. Och sedan huset och barnen och en himla massa fint ihop. Och jag har rest mig från flera omgångar i livet som jag aldrig trodde jag skulle resa mig från och fått livet tillbaka, och detta tack vare min underbara älskling.

Tillsammans med allt det andra yr det runt lösryckta bitar från tillvaron som liksom ekar med dagens budskap…

Slutscenen ur Robin of Sherwood.

Textraderna vi lyssnade till från Allan Edwall för bara några dagar sedan:

Det är den svavelgula tid med smak av slutlighet
Som döden brukar liknas vid, men höst, så heter det

Det var så märkligt att sitta där hos läkaren och få det här beskedet. Eftersom det var det beskedet min värsta ångest kokade ihop av den information som antyddes igår, angående vad de hittade och inte hittade i gallblåsa och lever och så. Cancer. Dödligt. I mina tankar igårkväll och natt och morse har jag hanterat allt från chocken till begravning och praktiska saker efteråt, liksom. Hanterat. Fast inte klarat av. Ångesten äter mig. Förstås. Igår eftermiddag, när de första antydningarna kom, fick jag sådan där röksmak i munnen som jag förknippar med riktigt stark ångesten. Och några gånger till på kvällen. Men idag hos doktorn inte ens det.

Det är så overkligt liksom. Det kan inte vara så. Det får inte vara så. Det där är sånt jag ångestar mig över och lärt mig att jag ska låta rinna av som katastroftankar för att inte fastna i konstant ångesthypokondri. Istället kör vi fullskalemardröm.

Nej, vi har inte provsvar. Vi har bara en sannolik diagnos. Och vi vet inte oddsen. Vi ska inte ge upp än.

Och jag är lös i magen. Kommer det sig av oron? Och när jag gick på toa för en stund sedan så anade jag något som kanske var blod. Och såg jag inte något sådant för ett tag sedan också? Fast lät det rinna av mig (mentalt). För att jag varit igenom det där för flera år sedan, och undersökt en massa, och det aldrig var något. Och jag numera tänker att jag ska inte hispa upp mig över minsta lilla. Men just nu känns det som att jag kanske ska det. Åtminstone hålla koll på det och kanske be vårdcentralen kolla upp det. Trots allt.

Och nej, jag publicerar inte det här nu. Men kanske senare.

5 responses to “20/5

  1. <3 <3 <3

  2. Pingback: Jävla skitknä och jävla skit-Sanne | Sanne skriver

  3. Pingback: 9 juni, senare | Sanne skriver

  4. Pingback: Halvår | Sanne skriver

  5. Pingback: 8 maj 2016 | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *