22/5
Kämpar på. Sovit hyfsat inatt. Lyckades till och med somna om när jag vaknat efter 06 och väcktes nog av väckarklockan. Men jag svettas helt uppenbart mycket på natten. Och är generellt väldigt törstig. Mindre konstig i magen idag i alla fall. (Igår hade jag ont och sura uppstötningar och så vidare.)
Tusen tankar om livet. Om vad man vill göra med den tid som är kvar ifall det tar slut. Om att ha prioriterat rätt eller fel. Tänker på foks idéer om vad det är man ska göra med livet, uppleva tillsammans. – Men det är ju att göra saker tillsammans som är livet. Vi har renoverat huset tillsammans. Gjort saker tillsammans. Planerat livet och framtiden tillsammans. Drömt och försökt förverkliga. Det är väl det livet är? Så hur använder man bäst den tid man har? Om man bara lever för stunden och i nuet så kan man inte planera, tänka framåt, göra saker som handlar om att tänka framåt.
Minns den första tiden, när det också fanns en massa vilja att göra saker, men vi liksom aldrig ens kunde komma så långt, för våra kroppar bara skrek efter varandra. Det var i någon mån en lättnad att komma förbi den perioden och faktiskt kunna klara av att göra saker ihop. Det är ju det vi älskar: att göra saker tillsammans. Och det har varit svårare sedan med barn; det har blivit mer av en rollfördelning, där den ena fixar och den andra är med barnen. Även om vi skiftats om med rollerna. Där nånstans har vi tappat bort varandra lite. Det är ju så med föräldraskapet. Och alla säger att man ska njuta av den tiden när barnen är små, njuta av barnen, och att det finns tid till det andra sedan. Vänta med sig själv, liksom. Och jag har hunnit tänka tanken ibland att kanske älskar jag inte längre honom lika intensivt som jag än gång gjorde, men att det räcker att vi har ett bra liv, en trygghet, en tillvaro vi är nöjda med, värderingar som funkar ihopa. Vi har vuxit ihop till något totalt självklart, som jag inte stämmer med det här när folk säger att de fortfarande är lika kära som när de var nyförälskade, men som bara är en självklar enhet, en oskiljakighet. Ett tillstånd där jag liksom inte längre kan tänka mig tillvaron utan honom.
Nu måste jag tänka den tanken. Och inser att jag fortfarande älskar honom så vansinnigt. Det har liksom bara inte behövt finnas på ytan på det sättet. Men det finns där under. Det har inte orkat fram igenom föräldraskap och trötthet och jobbstress och familjepussel.
Och jag tänker varv på varv på varv på att jag borde anat i den allmänna kraftlösheten, att han inte riktigt varit sig lik och haft energi på länge. Men vi har ju våra upp- och nergångar. Hur skulle jag kunna veta? Jag har ju tyckt att ha reagerat ovanligt kraftfullt på ljud – som sexåringens smaskande – senaste året. Men alltså, inte springer man väl till vårdcentralen och ber om provtagning på de indicierna? Vad ska de leta efter, liksom?
Så om vi nu ska passa på att leva livet to the fullest inom omständigheterna nu det närmsta, vad är det då man ska göra? Den tanken vandrar runt i mitt huvud. Och grejen är att det jag kan komma på att jag väl är egentligen bara det jag vill ändå. Ligga på sänge och kramas. Sitta i solen tillsammans. Titta på film. Och fortsätta få ordning på trädgården. Och det är så idiotiskt att vilja fixa med trädgården och få ordning på detaljer på huset, för det borde ju finnas saker som är viktigare. Det är ju det, man ska alltid tycka att något annat är viktigare. Fast vad? Det är ju det vi vill ha tillsammans. Det är det jag inte vill vara förutan resten av livet. Och jag kan inte komma på vad som borde vara bättre.
Ja, och så har vi ju praktiska aspekter av att se över allt som behöver ses över och kollas upp. Försäkringar och pengar och datorkopplingar och sladdar och skit. Det ska också fixas. Det är förstås inte inspirerande och kul, men det är också en bit i att hantera och göra det bästa möjliga inför hur det kan bli.
Rensar ogräs i trädgårdslandet. Mellan potatisarna, flera meter bort från sparrisplanteringen, kommer fröplantor av sparris. Det finns så mycket liv och kraft. Jag får på något vis dåligt samvete även för ogräset jag rycker bort. Att ta bort liv. Liv. Något så magiskt och märkligt som liv. Något så fantastiskt och meningslöst som liv. Petar man på det och rotar i det och funderar på vad det ska vara bra för och ha för mening så finns där ju ingenting, och ändå är det det mest fantastiska och underbara som finns.
Jag vattnar trädgårdslandet med tårar.
Tacksamheten över att han valt att leva med mig. Och jag lyckas nästan – nästan – hantera skuldkänslorna och låta tacksamheten ta över.
Alla bloggar och texter och annat jag inte vågat läsa genom åren, för jag vet hur ångesten tar över mig när jag läser om sånt här – ångesten och symptomletandet och skräcken för att något sånt här ska hända. Man kan ju tänka att jag kanske borde läst. Fast nej. Det har varit nödvändigt för mig att knuffa sådant ifrån mig. Annars skulle ångesten ha ätit ännu större del av min tillvaro. Det är den ångestfria delen av tillvaron som ger livet värde, typ. Jag hade inte varit lyckligare av att låta ångesten äta upp mig mer i förväg.
Jag tänker på att vi skaffade barn när vi gjorde. Förhållandevis tidigt i umgängeskretsen. För att vi ville, förstås. Men också, åtminstone för min del, för någon liten liten del för att jag var orolig för att hinna dö innan jag hunnit få barn, för att uttrycka det enkelt. Och sedan när vi väl fått barn så var jag egentligen inte redo och hade behövt mer tid för bara oss och livet innan barnen föddes. Men det innebär, på gott och ont, att barnen är ganska stora nu. Eller, det tycker inte elvaåringen. Men relativt sett. Vi har hunnit ge barnen en start i livet tillsammans. Det är jag tacksam över.
Nej, jag vet, vi ska inte ge upp än. Vi vet inte säkert hur det här slutar ännu. ”Vi måste våga tro”, säger mamma. Men nej, jag kan inte tro. Jag kan hoppas, och vi kan göra det som står i vår makt, och vi kn göra det bästa av situationen. Men jag kan inte tro. Jag kan bara tro det som är det mest sannolika och realistiska, och jag måste låta tankarna gå i den riktningen och hantera de praktiska tankarna och hela spännvidden. Det är nödvändigt.
Jag fyller år om några veckor. 40 år. Ett år innan födelsedagen la jag upp ett facebookevenemang för en fest den dagen. Trots en ångestklump i magen tog jag mig mod och gjorde det, med bland annat den här texten:
I juni 2015 fyller jag fyrtio år.
”… om jag lever då”, hoppar mitt ångestjag upp och säger reflexmässigt, med känslan av att blotta tanken och ännu mer uttalandet av denna förhoppning skulle vara nog för att generera motsatsen – och jag vet att det bara är fåniga katastroftankar och helt irrationellt, men så funkar ångest :-)
Det känns ju i sig bisarrt nu. Nej, jag är inte vidskeplig och tror att det verkligen skulle göra någon skillnad. Och jag hade ju inte varit lyckligare av att inte ha skrivit festinbjudan.