23/5

När jag hämtade hem bilen från sjukhuset i måndags så tänkte jag att det var längesedan vi varit där. Det var mycket oftare under ett antal år, både kring graviditeter och sjuka barn och sjuka själva och ångest och annat. Nu var det länge sedan. Det är ju bra, tänkte jag. Fel tänkt, uppenbarligen…

Och medan jag körde hemåt så dök den där tanken upp igen, det där som diskuterades på gravid- och föräldraforum när barnen var små. Folk tyckte jag var så konstig och fel som kunde hävda att jag fortfarande älskade min man mer än jag älskade barnen. Att så kunde man ju inte tycka och känna – man skulle älska barnen över allt annat. Nu hade jag inte tänkt tanken på flera år. Och jag insåg att det var svårare att svara på frågan nu än då. Nu några dagar senare, med fler besked än i måndags, är det återigen så att det väger över på min älskling.

Det finns ingen annan som känner mig så väl.

Vi är i en ålder när en hel del par omkring oss verkar dela på sig och gå skilda vägar av olika slag. Och varje gång vi får höra om ytterligare ett par, så brukar vi konstatera att vi är så nöjda och trivs så bra med varandra och inte har några planer på att dela på oss.

Jag som så länge hade så svårt att tro på att det skulle vara. Det var liksom för bra för att vara sant, det där att någon jag blev kär i också blev kär i mig och ville vara med mig, någon som var så fantastisk och bra på alla sätt. Och som bara fortsatte att visa sig bra på en massa fler sätt. Jag vågade inte tro, vågade inte vara lycklig över det, för jag tänkte att det varar nog inte. Herregud, vem väntar sig att det ska vara mer än några månader när det är ens första pojkvän och man bor långt ifrån varandra?

Du är en saga för god för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varan
Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Morgnarna är värst. Vaknar tidigt och kan inte somna om. Illamående. Ångesten som äter en. Senare på dagen när man kommit igång funkar det bättre. Lyckas släppa tankarna och göra saker.

Det bir nog ganska rörigt här. För det blir tankarna huller om buller som de kommer, i den ordning jag minns att skriva ner dem. Ingen struktur. Och jag läser inte igenom vad jag skrivit. Bara antecknar. Det är så det får vara.

—–

Permission! Efter att de satt en stent i gallgångarna(?) i förrgår så rinner det gula i alla fall till stor del ur honom, vilket innebär att ”gulvärdena” ser bättre ut. Det innebär att han får vara hemma från lördag eftermiddag till måndag morgon, om inget verkar bli värre. Sen ska han in och provtas igen. Han kan sitta hemma med oss och titta på Eurovisionfinalen.

Lycka är att låna hem sin man över helgen. Lycka är en solig dag i maj, med gräsklippning och ogräsrensning och fika på trädgårdsmöblerna. Och att ligga bredvid varandra på sängen och kramas.

Han ser pigg ut. Piggare än han var sista veckan han var hemma. Trots att han legat inne i fem dagar och tappat vikt och långsamhetsförtvinat. Han går ut och klipper gräset – för att han vill, för att han känner behov av att röra på sig.

—-

Och kanske kanske ska vi vara glada över magkatarren, som faktiskt verkar ha varit en magkatarr. Annars hade det kanske dröjt innan det här upptäcktes. Kanske kanske till och med omeprasolen var till hjälp med att snabba på gulnandet och därmed upptäckten. Typ. Det går förstås inte att veta.

Känslan av att man väljer vad man ska prata om. Ska jag verkligen betunga med prat om små oväsentligheter i nuläget? Fast det ska jag. För det är ju liksom det där småpratet som är livet tillsammans. Det som är vi. Det där småpratandet om allt mellan himmel och jord värmer och ger liv.

———

Det är helt jävla overkligt.

Jag har min man hemma, och allting är liksom precis som vanligt.

Vi tittar på Eurovision. Sverige vinner. Min man bär minstingen till toa.

Min man är precis som vanligt, precis sig själv, verkar inte det minsta sjuk. Vore det inte för en magkatarrs skull skulle kanske inte alls ha märkt något av att det finns något potentiellt dödligt som växer där. Just för stunden är det helt omöjligt att tro på eller begripa eller fatta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *