Alla verkar så allmänt chockade över det här. Och det är ju jag också. Men nånstans finns också ett inslag av vetskap om att det här är något man ska vara beredd på. Att det här är sånt som händer.
Det är det det innebär att leva med ångest: Jag går omkring och vet hela tiden att man måste vara beredd på att jobbiga saker kan hända. Att man måste ha beredskap för det. Att man lite grann måste räkna med det. Det är det som är ångesten.
Folk som inte går omkring och tänker så blir kanske ännu mer chockade. På vissa sätt. På andra sätt är jag ju precis hur mycket chockad som helst, förstås. Fast kanske lite lite mindre.
På ett sätt gör ångesten mig ömtåligare. Jag svajar mer i mina grundvalar.
På ett annat sätt gör min ångestläggning mig kanske mer kapabel att hantera saker. På ett sätt går jag ju omkring och är beredd på saker jämt.
Kanske. Äsch, jag vet inte.
—
Jag tänker på småsaker som man hänger på sig på i vardagen. Eller, små och små, men mer ”normala” problem. Tänker att man väl i stunder som dessa förväntas tycka att det är fånigt att man hängt upp sig på sånt där. Fast på något vis tror jag tvärtom att det är bra att man hängt upp sig på sånt och gjort något åt och betat av och bearbetat och så vidare. Istället för att bara bygga på och stänga inne och lagra undan. För nu när man måste hantera sånt här så är det liksom bra att ha systemen så rensade det går, istället för redan överfyllda av gammal skit. För mycket gammal skit skulle riskera att få allt att rasa så mycket snabbare, liksom.
—–
Den där gången i trean på gymnasiet när vi var på Öland och jag fick ont i bröstet när jag andades, riktigt jävla jätteont, och trodde att nu dör jag.
Den där gången året efter (eller två år efter? eller tre?) när något motsvarande hände i Skaratrakten.
Den där stora mentala kraschen hösten -95 när jag pluggade kemi och världen rasade.
Den där kraschen när jag gick musikalutbildningen.
Den där perioden när jag hade ont i äggstockarna och det hittades någon cysta – typ runt -01 någon gång och tänkte att jag kanske skulle dö och ville hinna skaffa barn innan dess.
Det där som kanske var barnsängsfeber efter första förlossningen.
När mannen körde in i framförvarande bil (med dragkrok) inne i byn en hal dag i december 2005, med äldsta barnet (då knappt två år) på passagerarplatsen (i bilbarnstol), och vår bil blev till skrot.
Nackskadan och ångesten och sjukskrivningen läääänge 2006-2007.
Moderkakan som vägrade lossna efter andra förlossningen.
Den där tiodagars huvudvärksgrejen sommaren 2009.
Lillskrutt inlagd med dropp när han var kräksjuk och inte lyckades behålla nåt.
Katten som bet älsklingen i handen, så det blev infekterat och bara ordnade sig tack vare antibiotika.
Och så nu detta…
Jag har kommit vidare så många gånger som jag bedömt som så osannolika. Vi har fått fortsätta tillsammans så länge trots allt som hänt längs vägen. Jag och vi har fått livet tillbaka fler gånger än jag nånsin vågat tro på. Det har jag med mig.
Pingback: Stampar runt i sorgesörjan | Sanne skriver